2014-02-26

Kan fula flickor bli våldtagna?

I boken Bitterfittan berättar Maria Sveland om sina erfarenheter av det svenska rättssystemets behandling av kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Efter en uppmärksammad händelse i Södertälje, där en flicka blivit gruppvåldtagen under en hel natt, intervjuade Sveland ett par av försvarsadvokaterna.

Advokaterna talade om flickans rykte som "hora", och hur de ansåg att det påverkade hennes trovärdighet i rättegången. "Det minskar hennes trovärdighet därför att om ryktet om hora stämmer så måste det ju ligga någon grund i det hela. Det vill säga att hon tidigare haft sexuella förbindelser, lösa sexuella förbindelser", sade en advokat. Advokaterna påtalade också hur ful (sic) flickan var. Underförstått att hon nog blivit så smickrad av killarnas uppmärksamhet att hon gärna gått med på vad som helst.

Hur blind är rättvisan?
Foto: Dierk Schaefer
Den här typen av sexism frodas dock inte enbart på eleganta advokatkontor, utan även i rättsalar, beskriver Sveland. Under rättegångarna åberopade advokaterna såväl flickans rykte som hennes "fulhet" i sin argumentation. Utan någon tillrättavisning från domaren.

Ovanstående iakttagelser finns i kapitlet "Som en hora", som jag alldeles nyss läst. Maria Svelands bok gavs ut 2007. Eftersom det är några år sedan tänkte jag, att nog borde det ha blivit bättre sedan dess? Den naiva förhoppningen krossades dock tämligen omgående, när jag ikväll surfade in på DN och läste en artikel om en diabetessjuk flicka som fallit ihop på en fest. Två män klädde av henne byxorna och trosorna. En av dem höll fast i hennes ben. Sedan har den ene mannens sperma påträffats på hennes kropp och en nakenbild på henne funnits i den andre mannens telefon. Tingsrätten friar männen från våldtäkt med hänvisning till att flickans uppgifter är "vaga och detaljfattiga".

Kanske har tingsrätten gjort en korrekt bedömning. Men jag kan inte släppa tanken på att den kvinnosyn som juristerna i Södertäljemålet gav uttryck för kanske också finns bland juristerna i Ångermanlands tingrätt, och att det påverkat deras bedömning av brottsoffrets vittnesmål.

I kapitlet "Som en hora" berättar Maria Sveland också om en annan våldtäktsrättegång. I tingsrätten var alla i rättssalen, förutom offret, män. Advokaterna ställde frågor som fokuserade på kvinnans "sexualmoral" och alkoholvanor. När målet överklagades till hovrätten bestämde sig därför offrets tjejkompisar att sätta sig på åhörarbänken. "Efteråt", skriver Sveland, "berättade målsägarbiträdet att det var en helt annan stämning i rättssalen. Frågorna var helt enkelt mer respektfulla och relevanta." Tjejkompisarnas närvaro gjorde skillnad.

Det är förstås inte rimligt att kvinnliga brottsoffer ska behöva mobilisera sina väninnor för att bli behandlade med respekt under en rättegång. Justitia, personifikationen av rättvisan, avbildas ofta med ögonbindel. Det symboliserar allas likhet inför lagen och att dömandet inte får styras av förutfattade meningar. Om Sveriges jurister vill leva upp till detta finns det nog skäl för dem att fundera på vilka värderingar de bär med sig in i rättssalen. Kanske vore Bitterfittan lämplig kurslitteratur på juristutbildningen?

2014-02-25

Ja till bostäder – nej till nimby

Regeringen föreslår nya åtgärder för att öka bostadsbyggandet. Man är också tydlig med att fler människor måste acceptera att det byggs i deras närområde.

Att få fart på bostadsbyggandet i Sveriges tillväxtregioner – framför allt storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö – är en viktig framtidsfråga. En konsekvens av riskerna med bostadsbristen belyste Stockholms Handelskammare i en rapport nyligen. "Nästan en tredjedel av de snabbast växande företagen med 5–99 anställda i Stockholm har någon gång drabbats av svårigheter att rekrytera på grund av bostadsbristen. Vart femte tillväxtbolag har misslyckats med att rekrytera personal som de haft behov av", konstaterar handelskammaren i rapporten.

Varför byggs det inte då? Ja, det är en berättigad fråga som jag ofta funderar på. Först måste man konstatera att det byggs en del. Under 2000-talet har det tillkommit omkring 10 000 nya bostäder i Stockholms län varje år. Det räcker dock inte för att fylla behovet, som bedöms vara minst 16 000 nya bostäder per år.

Byggkranar – en naturlig del av Stockholms silhuett.

Situationen i byggbranschen är en förklaring. Svag konjunktur och svag konkurrens påverkar sannolikt benägenheten att bygga. Detta är svårt för politiker att rå på. Det som politiken däremot kan påverka är de långa planprocesserna. Från idé till färdigt hus kan det ta uppemot 15 år, enligt länsstyrelsens beräkningar.

En annan hämsko är att vissa kommuner inte tycks vara så angelägna om att det byggs. I Stockholms län har t.ex. välbärgade Danderyd bara påbörjat 23 bostäder per 1 000 invånare under åren 2000–2012, trots ett bra kllektivtrafikläge med både tunnelbana och Roslagsbana. I andra änden av skalan finns Solna med 101 nya bostäder per 1 000 invånare. (Länssnittet är 52 och Stockholm ligger strax däröver på 56.)

Alliansregeringen har under senare år gjort flera reformer som syftar till att öka antalet bostäder. Det handlar t.ex. om förbättringar för den som hyr ut sin lägenhet i andra hand, regelförenklingar för att det ska bli lättare att bygga i stadsmiljö och en effektivare plan- och bygglovsprocess. Staten och regionen tog också ett stort ansvar genom att 2013 års tunnelbaneöverenskommelse förknippades med krav på 78 000 nya bostäder.

Nu tas ytterligare ett steg genom att utreda hur kommunernas planläggning kan stimuleras, med syfte att öka antalet markanvisningar för nya bostäder. Utredningen ska också se över om detaljplaneprocessen kan effektiviseras.

Detta kommer säkert inte uppskattas av alla. Inte av kommuner som Danderyd, som verkar föredra att nya bostäder byggs någon annan stans. Och inte heller av dem som prioriterar bevarandet av sin egen utsikt framför bostäder till nya grannar.

Men på denna punkt är regeringen tydlig. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Alliansens partiledare att "om vi vill att Sverige ska växa och att jobben ska bli fler, då måste rörligheten öka. Då måste kommunerna ta större ansvar och skapa bättre förutsättningar för nya bostäder. Fler människor måste också acceptera att det byggs i det egna närområdet. Sverige har inte råd med fler nimbys."

För mig som lokalpolitiker är detta en förpliktande uppmaning. Jag vill inte bygga framtidens stad i konflikt med stockholmarna, utan i dialog – även med dem som är skeptiska till nya grannar. För att det ska lyckas vill jag vara tydlig och ärlig: Det behöver byggas, även här i ditt närområde. Det duger inte att säga nej. Däremot kan vi ha en konstruktiv samverkan kring hur det byggs och på vilket sätt områdets kvalitéer kan tas tillvara.

Jag kommer att framhäva de fördelar som finns med tätare bebyggelse – bättre förutsättningar för utvecklad kollektivtrafik och bilfrihet, närmare till mataffärer, apotek och annan samhällsservice – och jag kommer varna för de negativa konsekvenser ett uteblivet bostadsbyggande kan leda till. Men jag kommer också framhålla att nya bostäder är en fråga om solidaritet – med ungdomar som vill flytta hemifrån, barnfamiljer som behöver ett extra rum och med dem som söker sig hit från andra delar av Sverige eller världen för att bygga ett liv och en framtid.

2014-02-10

En lika bra skolstart för alla

Alla elever har rätt till en likvärdig skolgång. Därför bör kommunerna lämna över ansvaret för skolan till staten.

Jag tror inte att det var hennes avsikt, men i dagens GT levererar krönikören Frida Boisen ett utmärkt exempel på varför Folkpartiet har rätt i att skolan borde förstatligas.

I Göteborg, som styrs av Socialdemokraterna, tvingas den kommunala Nordhemsskolan att spara 1,5 miljoner kronor. För att klara detta föreslår rektorn att bibliotekarien och flera lärare ska sägas upp, samt att det ska gå upp till 50 elever i varje klass. En fullständigt orimlig situation, naturligtvis.

Terminsavslutning (i den statliga skolan).
Detta står i skarp kontrast till Stockholm. Under den tid då Folkpartiet och skolborgarrådet Lotta Edholm haft ansvar har vi satsat på skolan. Inför 2014 tillförs ytterligare 51 miljoner kronor för att höja lärartätheten i lågstadiet. Och satsningarna ger resultat – ett exempel är att andelen gymnasiebehöriga elever ökade från 85,9 till 87,4 procent, om man jämför läsåret 2012/13 med föregående läsår. 

Ett annat exempel finns i Folkpartistyrda Landskrona, en kommun med stora socioekonomiska utmaningar som trots detta lyckats höja niondeklassarnas meritvärden från 178 till 206 på bara fyra år. Landskrona har stigit 119 placeringar i Lärarförbundets ranking över bästa skolkommuner. Kunskapsfokus och satsningar på de skickligaste lärarna är några av ingredienserna i framgångsreceptet, som kommunalrådet Torkild Strandberg (FP) nyligen delade med sig av i en debattartikel.

Vilka politiker som styr kommunen har alltså betydelse för hur det går för skolan. Tidningen Dagens Samhälle har i en sammanställning konstaterat att av de 50 bästa skolkommunerna styrs 80 procent av Alliansen. I dag kan det skilja hela 50 000 kronor per elev och år mellan de kommuner som satsar mest på sin grundskola och de som satsar minst. Detta innebär att barn som växer upp i kommuner där politikerna inte prioriterar skolan riskerar att få en sämre start i livet.

Detta kan Folkpartiet inte acceptera. Därför förordar vi att staten tar över ansvaret för skolan. I en färsk utredning, som överlämnades till regeringen idag, konstateras det att den kommunalisering som genomdrevs i slutet av 1980-talet har haft negativa effekter för skolan. Inte minst märks detta genom lärarnas löner, som utvecklats sämre sedan de blev kommunanställda. Det bristande engagemanget i skolan märks, inte minst i form av sjunkande skolresultat i olika internationella mätningar.

Med en statlig skola skulle vi skapa bättre förutsättningar för att alla elever får en likvärdig skolgång. Vi skulle undvika att kvaliteten i skolan offras när kortsiktiga kommunpolitiker vill spara pengar.

Du som tvivlar kan ju fråga någon av eleverna i Nordhemsskolan hur de tycker att kommunen sköter skolan. Om du nu lyckas göra dig hörd bland de 50 rösterna i klassrummet.

Andra som bloggar: Per AltenbergLotta Edholm, Pär Gustafsson, Rasmus Jonlund, Anna Lundberg, Nicholas Nikander, Helene OdenjungHans Åberg 

2014-02-06

Alkoholfritt Alternativ?

Igår avslöjades att Tomas Rudin, socialdemokratisk toppolitiker i Stockholm, ertappats med att stjäla whisky på Systembolaget. Tomas Rudin är borgarråd och tjänar över en miljon kronor om året, så många anade nog att stölden inte direkt berodde på ekonomisk nöd, utan att det fanns någon bakomliggande orsak. Senare under dagen gick Tomas Rudin ut och berättade om sina alkoholproblem.

I anslutning till detta gjorde Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell några reflektioner kring den alkoholkultur som finns i och kring politiken. De populära rosévinsminglen i Almedalen är kanske det mest välkända exemplet, men Franchell lyfte även fram arrangemang såsom Miljöpartiets "Bar Grön", mediernas "Bar & Politik" och "Makthavaröl" men även det faktum att t.ex. Socialdemokraterna på sin hemsida lockar väljare med förföriska bilder där alkoholen flödar.

Jag tillhör dem som uppskattar, och njuter av, den alkoholkultur som vi svenskar lagt oss till med – det som populärt kallas "kontinentala dryckesvanor". Gårdagens händelser fick mig ändå att fundera kring mitt eget drickande, och den roll alkoholen spelar i min vardag. 

Även om jag som sagt gärna dricker – vin och öl hellre än sprit – finns det ibland tillfällen när jag vill avstå. Kanske för att jag tänkt träna efter den där tillställningen, kanske för att jag är lite krasslig eller helt enkelt för att jag inte är sugen på alkohol just då. Att avstå är dock inte alltid så lätt. Dels finns ett socialt tryck: “Jag höll upp i tio år. Sedan började jag smaka vin och sprit igen. Mest som en social sak, det var svårt att stå utanför i olika sammanhang”, säger till exempel Tomas Rudin i en intervju.

Får det lov att vara ett glas?
Men ibland är det svårt att avstå, även om man vill. En gång hamnade jag på ett mingel (jag minns inte var) där det serverades generöst med vin. Något alkoholfritt alternativ stod inte framdukat, men till slut lyckades jag få ett glas vatten – i en trist plastmugg, så det tydligt syntes vem som inte drack. På ett annat mingel (jag minns var) fanns det stora brickor med glas, fyllda med vin i olika kulörer. Vatten? Jo, det kunde jag nog få i baren, i andra änden av den fullsmockade lokalen. Det slutade förstås med att jag stod där och smuttade på ett glas vitt.

Experterna brukar mäta alkoholkonsumtion i "standardglas". Om man dricker mer än ett visst antal standardglas anses man löpa stor risk att bli alkoholist. Men eftersom det är alldeles omöjligt att hålla räkningen på antalet glas, oavsett standard, så brukar jag i stället resonera så här: För mig är alkohol en sällskapsdryck. Jag dricker när det vankas middag, fest eller andra trevligheter. Jag vet att jag ibland dricker för mycket, vilket gör mig vaksam eftersom det finns alkoholproblem bland mina närstående. Men så länge jag aldrig dricker ensam, och så länge jag aldrig dricker för att trösta mig, dämpa nedstämdhet eller “varva ner”, då föreställer jag mig att drickandet inte är något problem.

Samtidigt hoppas jag att om det någon dag skulle bli ett problem, så finns det någon där som kan tala om det för mig. En vän, en kollega eller en familjemedlem som vågar ställa den där jobbiga frågan. På samma sätt hoppas jag att jag själv förmår ta tjuren vid hornen, om jag märker att någon av mina vänner verkar få lite för mycket av det goda, lite för ofta. 

Men även om vi alla har ett medmänskligt ansvar gentemot varandra, så vill jag också rikta en uppmaning till alla som anordnar mingel eller premiärfester: Gör er det lilla extra omaket att se till att det alltid finns ett trevligt alternativ för den som inte vill dricka alkohol – eller för den som kämpar hårt med att motstå frestelsen.

2014-02-03

Fika och studiebesök med jämställdhetsministern

Under Folkpartiets landsmöte i november hade jag tur. Jag lade ut en bild på Instagram, och tack vare den bilden vann jag en fika med jämställdhetsminister Maria Arnholm (se Liberalt landsmöte och feministisk fika).

Idag var det dags att hämta ut vinsten, så att säga. Maria Arnholm och jag träffades på Gullmarsplan vid halv tre, och slog oss ned på Espresso House. Inför mötet hade jag uppmanat mina Facebookvänner att ge mig tips på frågor att ställa till jämställdhetsministern. En sådan fråga var vilka konkreta åtgärder Maria Arnholm vill se för att förbättra jämställdheten.

Jämställdhetsministern och jag.
Maria Arnholm hymlar inte med att hon och Folkpartiet gärna hade sett att föräldraförsäkringen tog fler steg i riktning mot individualisering. Hon vill också skärpa upp diskrimineringslagstiftningen och skulle gärna höja ambitionerna vad gäller arbetsgivarnas lönekartläggningar. Någon "quick fix" som i ett slag löser alla jämställdhetsproblem tror Maria Arnholm inte på, men däremot ett brett och ambitiöst jämställdhetsarbete där inte minst politiker och arbetsgivare på olika nivåer måste ta sitt ansvar.

Valet av Gullmarsplan som mötespunkt var ingen slump. Det ligger nämligen nära den mottagning för våldsutövare, som jag föreslagit att vi skulle besöka eftersom Maria Arnholm är mycket engagerad i arbetet att förebygga mäns våld mot kvinnor. I vanliga fall hade jag promenerat den sträckan, men eftersom ministrarnas verklighet dessvärre inte alltid är så promenadvänlig blev det i stället statsrådsbil (vilket jag förstås inte protesterade mot).

På mottagningen togs vi emot av bland annat Lena Lundström Stoltz, stadsdelsdirektör i Enskede-Årsta-Vantör, Lars-Gunnar Winsa, socialchef i Skarpnäck, samt ett antal medarbetare på Relationsvåldscentrum sydost.

Vi fick bland annat veta att mottagningen för våldsutövare under 2013 hade kontakt med 146 våldsutövare (varav fem var kvinnor). Dessa erbjuds olika typer av behandling, individuellt eller i grupp, men det finns även en jourlägenhet för våldsutövande män som har barn. Där kan man få bo om risken för fortsatt våld i hemmet bedöms som stor. Medarbetarna Annika Rolandsson, Yvonne Sikström och Lars-Åke Kastling berättade engagerat om olika behandlingsformer och vilka konsekvenser våld i nära relationer kan få – för de som misshandlas men förstås även för barnen.

Maria Arnholm är engagerad.
Maria Arnholm har satt mäns våld mot kvinnor högt på sin politiska agenda, och hennes engagemang märktes tydligt under studiebesöket. Mottagningen drivs med de statliga projektpengar som Arnholm och hennes företrädare Nyamko Sabuni har avsatt i regeringens budget, och jag tror att jämställdhetsministern uppskattade att se vilken välfungerande och viktig verksamhet som hon skapat förutsättningar för. I framtiden kommer det dock bli vi kommunpolitiker i Stockholm som måste se till att verksamheten kan fortsätta. Helt i linje med Maria Arnholms insikt att politiker på alla nivåer måste ta sitt ansvar för ökad jämställdhet och minskat våld i nära relationer.

Läs mer
Information om mansmottagningen (pdf)
Regeringens satsningar kring mäns våld mot kvinnor
Regeringens jämställdhetsmål

2014-02-02

3,6 miljoner skäl för ökad jämställdhet

Ett viktigt mål för ökad jämställdhet är att minska löneklyftan mellan kvinnor och män. Folkpartiet har både idéer och ambitioner för att det ska bli verklighet.

I kvällens Agenda möttes jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) och Gudrun Schyman (FI) i en debatt om hur jämställdheten i samhället kan förbättras. Arnholm och Schyman är båda engagerade feminister, men där Schyman vill att jämställdhetsarbetet ska ta en vänstersväng står Arnholm för den framgångsrika socialliberala linje som åstadkommit reform efter reform på jämställdhetsområdet.

För den liberala rörelsen är kampen för jämställdhet inget nytt. I julas påminde oss tv-serien "Fröken Frimans krig" om en äldre generation liberaler som slogs mot manliga maktnätverk. Jag har tidigare bloggat om partiledardebatten 1976, där Folkpartiets Per Ahlmark som enda partiledare valde att fokusera på jämställdheten (se Folkpartiet tar jämställdhet på allvar), med bl.a. krav på lag mot könsdiskriminering. Ahlmarks efterträdare Bengt Westerberg insåg att Sverige behöver både företag och förskolor och Birgitta Ohlsson, en av Sveriges mest välkända feminister, argumenterar för ökad frihet och oberoende för kvinnor under parollen "cash is queen".

Folkpartiets engagemang i jämställdhetsfrågan har gett resultat. Listan med liberalt präglade reformer kan göras lång: utbyggnaden av förskolorna och avskaffandet av sambeskattningen, diskrimineringslagstiftning, pappamånader, jämställdhetsbonus och ökad mångfald i välfärdssektorn är några exempel. Men vi ger oss inte, för det återstår mycket att göra.


Jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP).
"Feminismen är ett verktyg för individens frihet. Därför är feminismen en självklar del av liberalismen", sa Maria Arnholm när hon som nyutnämnt statsråd höll tal på Folkpartiets riksmöte för snart ett år sedan. I samma tal uppmärksammade hon ett av de mest påtagliga exempel på den bristande jämställdheten i Sverige idag: I genomsnitt tjänar en kvinna 3,6 miljoner kronor mindre än en man över en livstid. 3,6 miljoner – det är 90 000 kronor om året, om man räknar med ett fyrtioårigt arbetsliv.

Eftersom många kvinnor är anställda i den offentliga sektorn menar Maria Arnholm att politiker i kommuner och landsting har ett särskilt ansvar att komma till rätta med löneskillnaderna. Ett sådant steg har vi tagit i Stockholms läns landsting, där personallandstingsrådet Anna Starbrink (FP) drivit igenom en lönesatsning på 118 miljoner kronor för att lyfta lönerna för bl.a. specialistsjuksköterskor.

Även på nationell nivå gör Folkpartiets politik skillnad, inte minst för de nya förstelärare som får ta del av den statliga lönesatsningen på ca 900 miljoner kronor. Alliansens jobbskatteavdrag har också gett effekt, vilket framgår av bilden nedan. Nu lönar det sig mer att gå upp i arbetstid, och år 2012 var andelen heltidsarbetande kvinnor större än någonsin tidigare. Längre arbetstid och lägre skatt ger mer pengar i plånboken – och är ett steg mot att minska de 3,6 miljonerna i löneskillnad.


För att låna lite militär terminologi kan man säga att kampen för jämställda löner måste föras på flera fronter. Det handlar till exempel om att förmå både stat och kommuner att ta ökat ansvar för löneutvecklingen. Det handlar om att stärka det kvinnliga företagandet och det handlar om att skapa förutsättningar för jämställt föräldraskap. Som vanligt är Folkpartiet jämställdhetens banerförare. Idag är det Maria Arnholm som för befälet. Och hon är på offensiven.

Läs även
Vi kan och ska göra mycket, intervju med Maria Arnholm i tidningen NU