2014-11-04

Feministisk bokutmaning, del 5

Redan när jag läser Ebba Witt-Brattströms förord till min utgåva av Moa Martinsons klassiker Mor gifter sig får jag en tankeställare. "En nutida läsare", skriver Witt-Brattström, "förstår knappast det provocerande i att redan på omslaget deklarera ett 'osedligt' kvinnoprojekt (en mor skulle förstås redan vara gift)".

Moa Martinson, Mor gifter sig.
Som den nutida läsare jag är hade jag inte ens reflekterat i det uppseendeväckande i Martinsons val av titel för sin självbiografiska bok om barndomsåren. Jag skäms lite för det, inte minst eftersom jag själv har nära släktingar som bittert fått erfara det sociala stigma det innebar att vara född utom äktenskapet (läs Mormor – äkta, älskad och saknad).

I Mor gifter sig skildrar Martinson sin uppväxt i slutet av 1800-talet. Den man hennes mor gifte sig med var inte hennes biologiska far, utan en styvpappa som visade måttligt intresse för sin styvdotter – och förvisso även för sin hustru. Tillvaron för statare och "arbetsträlar" var hård; med jämna mellanrum tar arbetet slut och man måste rycka upp bopålarna, packa sina få ägodelar och flytta någon annanstans för några månaders arbete och försörjning. Livet är en envis kamp fördes mot hunger, löss och armod.

Det tar en stund för mig att fångas av Moa Martinsons berättelse. Jag tycker, enkelt uttryckt, inte att det händer något. Berättelsen tuggar sig framåt, men utan driv, utan spänning. Sen slår det mig: det var väl just så det var. Ett liv där framtidsdrömmar och fantasier var dumheter som barn ägnade sig åt, medan de vuxna hade lärt sig att inte lägga sin kraft på något annat än att just tugga sig framåt. Varje mödosamt steg i sänder. Utan driv, utan spänning.

En bit in i boken står det också klart för mig att Mor gifter sig är en formidabel hyllning till kvinnorna. Till alla de kvinnor som tagit ansvar för barn och familj medan deras män druckit brännvin och varit otrogna. Som gått i nötta klänningar och snedslitna kängor för att de inte haft råd att skaffa nya till både sig själva och barnen. Som bitit ihop, som slitit och släpat och stått några extra timmar vid tvättbaljan för att skrapa ihop ytterligare några fattiga ören till hushållskassan. Och som ofta inte fått annat än stryk, spe och ringaktning i gengäld. Då förvånar det inte att scener som den här utspelar sig. Det är efter en begravning, och Moa Martinsons berättar-jag håller om sin gråtande mor:
"Ute på en kall kyrkogård begravde man en gammal man, vars plikt det varit att dö, och som ingen just sörjde. Ty mor grät inte över den döde. Hon grät i ångest för livet."
Mor gifter sig är en berättelse som rymmer mycket ångest. Men den rymmer också stolthet, värdighet och styrka. Det är en berättelse som är värd att läsa.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Utrensning
Spill
Bonjour tristesse
Bitterfittan

2014-10-17

Stockholmarna får betala Socialdemokraternas Slussen-svek

Igår kväll bestämde sig den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus sig för att avbryta allt pågående arbete med Nya Slussen. Nu ska det göras ett "omtag", säger Socialdemokraterna. Som medborgare – och skattebetalare – undrar man varför.

En allt avlägsnare framtidsvision.
Slussenfrågan har stötts och blötts sedan början av 1990-talet. För snart tre år sedan fattade Alliansen beslut om att bygga den grundligt utredda Nya Slussen. Dagens söndervittrande och dysfunktionella trafikapparat skulle ersättas med en ny konstruktion med mer utrymmen för fotgängare, bilister och kollektivtrafik. Sedan dess har detaljplanen vunnit laga kraft och bygget av Nya Slussen pågår för fullt. Tills nu.

Att stoppa Nya Slussen är ett stort svek från Socialdemokraterna. Så sent som i januari sade borgarrådet Karin Wanngård att "vi måste sätta spaden i marken, det är viktigt att få i gång bygget enligt den nya detaljplanen". Det löftet till stockholmarna var uppenbarligen inte värt ett skvatt.

Det torde finnas få stadsbyggnadsprojekt som är så väl utredda som Nya Slussen. Att knyta samman alla trafikslag och stråk som passerar mellan Söder och Gamla stan är ingen lätt uppgift, men min uppfattning är att Nya Slussen lyckas väl med detta. Det påstås ofta att Slussen får fler bilfiler, men det är fel. Den gamla Slussen byggdes helt och hållet utifrån bilismens behov. I Nya Slussen kommer i själva verket ytorna för biltrafiken att minska med 50 procent. I stället ges större utrymme för busstrafik, fotgängare och cyklister.

En grupp som motståndarna till Nya Slussen helt tycks strunta i är personer med funktionsnedsättning. I Nya Slussen kommer det finnas hissar, rulltrappor och ramper som gör det lättare att ta sig mellan de olika nivåerna. En oberoende granskning som gjordes 2013 konstaterade att i dagens Slussen är inte ett enda gångstråk i området tillgängligt för alla. I Nya Slussen däremot kommer däremot gångstråken att vara tillgängliga för alla, oavsett funktionsnedsättning.

Om arbetena hade fått fortgå hade Nya Slussen kunnat invigas år 2021. Men nu blir det inte så. Hur länge stockholmarna ska behöva vänta på att den förfallna, urinstinkande asfaltspagettin ska ersättas med något bättre och mer funktionellt står skrivet i stjärnorna. Det enda vi vet är att det kommer kosta. Och att notan för Socialdemokraternas svek kommer att skickas direkt till skattebetalarna.

2014-10-10

Tioårsjubileum!

Idag för exakt tio år sedan klev en 25-årig yngling på tåget som skulle avgå från Halmstads centralstation med destination Stockholm. Han hade i början av sommaren tagit magisterexamen i handelsrätt vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, och nu hade han fått sitt första jobb – som skatteredaktör vid informationsförlaget Thomson Fakta.

Min första tid i Stockholm tillbringades på golvet hemma hos en kompis i Axelsberg. Det jag främst minns av den tiden var de svala nätterna – han insisterade på att ha fönstret öppet, och under samma öppna fönster låg den madrass (i själva verket några soffdynor) som var min sovplats. Oktobernätternas uppfriskande vindpustar ackompanjerades av tunnelbanans taktfasta dunkande och skramlande på spåren långt där nedanför.

Det min kompis främst minns är förmodligen den inte fullt genomstekta kyckling som jag en gång bjöd på när det var min tur att laga middag. Eftersom ingen av oss drabbades av magsjuka kan den dock inte rimligen ha varit så hälsovådlig som han försökte göra gällande.

Familjen på besök, Gimmerstavägen 2004.
Far och mor på Gimmerstavägen.
Efter ett par veckor i Axelsberg kunde jag så flytta in i min första egna lägenhet på Gimmerstavägen 22 i Örby slott. Själva slottet härbärgerade för övrigt Vietnams ambassad, och från balkongen hade jag till min stora irritation god utsikt över den röda kommunistflaggan som vajade från ambassadens flaggstång. För att få lite balans i tillvaron engagerade jag mig året därefter i Folkpartiets lokalförening i Älvsjö. Men den första förening jag blev aktiv i var faktiskt Republikanska Föreningen, där jag var med och startade upp Stockholmsavdelningen. En härlig pionjärtid!

Kollegan Annica och jag fick vara fotomodeller när
Thomson Faktas kommenterade lagbok jubilerade år 2005.
Inför mitt första "riktiga" jobb var jag naturligtvis nervös, sådär som jag antar att man är när man aldrig haft ett sådant jobb tidigare och inte vet om man kommer att klara av det. Arbetsplatsen låg vid Vanadisplan, i de kvarter som senare skulle bli hippa och fyllas av creddiga konstgallerier. Typiskt nog påbörjades den creddiga omvandlingen ungefär i samma veva som jag bestämde mig för att återigen utmana min nervositet genom att söka juristjobb på en stor statlig myndighet. Men dessförinnan fick jag vara med om en historisk händelse.

"I dag var luften lite lättare att andas ... Hela vägen till jobbet kändes det som att jag vandrade på moln, kunde inte låta bli att le" – så skrev jag på min hemsida den 18 september 2006, dagen efter att Alliansen hade tagit över makten. Jag kan fortfarande minnas den känslan, när jag vek upp från Karlbergsvägen och gick längs Dalagatan på väg till jobbet, trött efter valrörelsen i allmänhet och gårdagens valvaka i synnerhet, men ändå totalt upprymd av glädjen över valsegern. När jag kom till jobbet var det många som delade den glädjen med mig.

Arbetsplats nr 2: Skatteverket.
Åren 2007 till 2010 var jag alltså momshandläggare på Skatteverket, som huserade i den dystraste betongklossen på hela Södermalm. För att pigga upp tillvaron började jag blogga under rubriken Inifrån Skatteverket. Bloggen blev med tiden tämligen populär bland mina kollegor, men möjligen mindre populär bland mina chefer. Mitt bloggande hindrade förvisso inte att jag lyckades hyfsat bra på Skatteverket – en arbete som emellertid tog paus i slutet av 2010, då jag påbörjade min tjänst som landstingsrådssekreterare för Folkpartiet i Stockholms läns landsting.

Redan när jag började på Skatteverket hade jag flyttat från Örby slott till Hammarbyhöjden. Jag köpte en lägenhet där i början av 2007 för 1,1 miljoner, vilket jag då tyckte var skrämmande mycket pengar. Men sedan dess har ju priserna bara gått upp, och idag framstår det som billigt. Min familj besöker mig titt som tätt i Stockholm. Min pappa hann dock bara se min nya lägenhet en gång innan han gick bort i cancer den 2 november 2007. Det är utan tvekan det tyngsta jag upplevt under mina år här i Stockholm. I övrigt måste jag säga att jag känner mig väldigt väl omhändertagen av huvudstaden, och jag har i stort sett bara positiva minnen från mina tio år i den här stan.

Båttur i Mälaren, 2009.
I början av november 2004, efter en månad i Stockholm, skrev jag så här: "Det fantastiska är att jag trivs så bra med allt. Trivs med min lilla lägenhet i det trevliga området Örby slott, stormtrivs på jobbet (och det säger jag inte för att fjäska för chefen; jag har faktiskt kommit på mig själv med att ha ett brett leende på läpparna när jag kliver in på kontoret en måndagmorgon!) och gillar storstan."

Det fantastiska är, skulle jag nu vilja tillägga, att jag känner precis likadant fortfarande.

2014-10-03

Därför borde inte Björn Söder valts till talman

I måndags samlades den nyvalda riksdagen för att välja sina – och Sveriges – främsta representanter, nämligen talmannen och de vice talmännen. Talmansvalet är sällan kontroversiellt, men denna gång vållade det viss uppståndelse. Skälet till detta är att talmansposterna enligt praxis fördelas mellan partierna i storleksordning: störst parti (i regeringsställning) får utse talman, näst största parti utser förste vice talman och så vidare. Vid 2014 års val blev Sverigedemokraterna riksdagens tredje största parti.

Borde ha respekterade företrädare.
Foto: Melker Dahlstrand
Sverigedemokraterna är ett speciellt parti, vars grundläggande värderingar skiljer sig väsentligt från vad den överväldigande majoriteten av svenska folket – och dess valda ombud i riksdagen – tycker. Därför uppstod också en diskussion med anledning av den praxis som gällt för talmansvalet. Är det verkligen rimligt att en sverigedemokrat ska få bli talman?

Förespråkarna menade att praxis bör gälla, av såväl formalistiska som strategiska skäl. Att hindra SD:s kandidat, Björn Söder, från att bli talman skulle innebära ett avsteg från de överenskomna spelreglerna och ge Sverigedemokraterna en martyrroll, vilket skulle kunna stärka dem i kommande val.

Min uppfattning är att det resonemanget inte håller. Den praxis som gällt – det handlar alltså inte om någon lagregel utan om ett slags överenskommelse mellan riksdagspartierna – måste rimligen bygga på att riksdagens partier känner någon form av ömsesidig respekt för varandra. Den respekten känner inget parti för Sverigedemokraterna, och det finns därför inget skäl för riksdagsledamöterna att vara bundna av tidigare praxis. Det måste vara möjligt för riksdagsledamöterna att göra avsteg från praxis när den inte längre tjänar Sveriges bästa – och 300 av 349 folkvalda torde vara överens om att en sverigedemokratisk talman inte är en bra representant för vårt land.

En del hävdar att det vore odemokratiskt att stänga ute SD från talmansposten, i linje med de diskussioner som förts angående att trixa med riksdagsutskottens storlek för att förhindra att SD får platser där. Jag tycker inte det resonemanget håller. Att bli utstängd från ett utskott medför en reell påverkan på ett partis möjligheter att bedriva politiskt fotarbete, och är därmed mer problematiskt ur demokratisk synvinkel. Att inte få en talmanspost är förvisso en prestigeförlust, men knappast något som påverkar partiets möjligheter till politiskt arbete – trots allt är det ju ändå bara fyra av riksdagens åtta partier som är representerade på talmanspodiet.

I stället för att riksdagsledamöterna tog ansvar för att rösta fram fyra talmän som de kunde stå bakom såsom ledare och företrädare för den parlamentariska församling de blivit invalda i, fick vi nu i stället se motsägelsefulla symbolhandlingar när riksdagsledamöter demonstrativt rev sönder röstsedeln med Björn Söders namn – samtidigt som de stoppade en blankröst i kuvertet och därmed medverkade till att släppa fram samme Söder till en vice talmanspost.

Jag menar att de 300 icke-sverigedemokratiska riksdagsledamöterna hade haft goda argument för att frångå hittillsvarande praxis vad gäller talmansvalet, och jag beklagar att de föredrog att låta en sverigedemokrat bli talman framför att göra sig omaket att faktiskt rösta på en acceptabel kandidat.

2014-09-16

Ingenting spelar roll för Stockholms nya finansborgarråd

Idag intervjuar DN Karin Wanngård, socialdemokraten som väntas ta över efter trygga Sten Nordin (M) som finansborgarråd i Stockholm. Karin Wanngård har hittills gjort sig känd för – eller rättare sagt, hon har inte gjort sig känd för någonting. Faktum är att bara var sjätte stockholmare vet vem Socialdemokraternas toppnamn är.

Det här är Karin.
Men om Karin Wanngård är osynlig, så är det inget emot hennes politik. Det blir uppenbart i dagens DN-intervju. Wanngård är säker på att förhandlingarna med V och MP kommer att gå i lås. Varför? Jo, för att ingenting spelar någon roll för henne. Inga frågor är nämligen heliga. Det vill säga, Karin Wanngård är beredd att kompromissa om allt. Så talar en politiker som vill ha makt, inte för att förändra utan för maktens egen skull.

Jo förresten, en sak tycks Karin Wanngård inte vara beredd att kompromissa om: Skatten för stockholmarna ska höjas. Det tycks vara ett självändamål, intervjun innehåller inget spår av resonemang kring att först och främst använda de skattepengar som finns på ett så effektivt sätt som möjligt. Vilket annars vore en rimlig utgångspunkt med tanke på hur stark ekonomi Stockholm har.

Två bra saker tycker jag dock att Karin Wanngård säger i intervjun: Hon ska sluta gå omkring i mysbyxor i Vällingby centrum. Och hon lovar att lägga av i tid. Jag kan inte vänta tills den tiden är inne.

2014-09-15

Ett val utan vinnare

Han förlorade. Men den största förlusten gjorde Sverige.
I ett val där var åttonde svensk röstade på SD finns det inte många skäl att vara glad. Och allra minst skäl att vara glada har Moderaterna, som efter ett dramatiskt ras i väljarstödet landade på 23,2 procent. Redan under valnatten tog partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt konsekvenserna av detta och meddelade sin avgång. Det gjorde han med hedern i behåll: han lämnar ett välskött Sverige efter sig, med starka statsfinanser och en välfärd i världsklass. Smörgåsbordet är dukat för Stefan Löfven.

Centerpartiet har haft en tuff mandatperiod, och länge sett ut som att de skulle riskera att åka ur riksdagen. Under valrörelsen har partiet dock fått upp ångan, kanske tack vare den tidigare så kritiserade partiledaren Annie Lööfs goda insatser i debatter. Säkert präglades Centerns valvaka av en lättad "det kunde varit värre"-stämning, men jämfört med förra valet backar partiet ändå från 6,6 till 6,1 procent.

Om centerpartisterna var lättade är det nog inget emot hur KD-anhängarna kände sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj 2014 låg KD på 3,9 procent, dvs. strax under riksdagsspärren, vilket bör ha fått mången kristdemokrat att be en stilla bön. Och det tycks som att någon lyssnat, åtminstone på ena örat. Partiet fick 4,6 procent av väljarstödet, och klarade med nöd och näppe riksdagsspärren. Men närmare 50 000 av deras anhängare har konverterat till något annat parti.

För Folkpartiet blev valet en besvikelse. De senaste opinionsmätningarna pekade på att vi åtminstone skulle ha gjort ett hyfsat val, och det tyckte vi att vi var värda. Vi hade fokuserat på vår politik, inte att sprida negativa budskap om andra. Våra profilfrågor – skola, feminism – var, enligt olika undersökningar, viktiga för väljarna. Vi stod upp för valfrihet i välfärden – en viktig ideologisk fråga. Men ändå uteblev framgångarna. 5,4 procent, 326 055 personer, lade sin röst på Folkpartiet och därmed är vi det parti som backar mest, procentuellt sett. Det blev underkänt i examensbetyget.

Inför Miljöpartiets valvaka hade champagnen lagts på kylning. Om de gröna hade en trevlig kväll är detta förmodligen förklaringen. För valresultatet kan inte ha fått någon miljöpartist att bubbla av glädje. Trots långvarig medvind i opinionen – så sent som för ett par dagar sedan pekade Expressens "poll of polls" på 9,1 procent – gick MP bakåt, från 7,2 till 6,8 procent. Förklaringen till detta stavas nog sannolikt FI; trots att den kylda champagnen säkert var ekologisk föredrog en tredjedel av MP-väljarna homeparty hos Gudrun Schyman.

"Inte till salu" stod det på Vänsterpartiets valaffischer. Och mycket riktigt: Väljarna köpte inte vänsterns politik. Trots att Jonas Sjöstedts ögon lyst av rödglödgad socialism under hela valrörelsen, och trots draghjälp av oppositionens effektiva svartmålning av den svenska välfärden, så lyckades inte Vänsterpartiet öka med mer än 0,1 procent. Visst kan vänsterpartisterna glädjas åt den lilla uppgången – men deras drömmar om 7–8 procent störtades onekligen i gruset på valnatten.

Socialdemokraterna lyckades klara sig undan den förödmjukelse det skulle innebära att hamna under 30-procentsnivån. Partiet ökade marginellt: från 30,9 till 31,2 procent. Partiledaren Stefan Löfven kommer sannolikt bli Sveriges nya statsminister. Socialdemokraterna vill nog gärna se det som en valvinst, men det liknar mest av allt en Pyrrhusseger. Tillsammans med sin tilltänkta regeringspartner MP får sossarna bara 137 mandat i riksdagen, långt ifrån den 175 som krävs för majoritet. Inte ens med hjälp av V blir det mer än 158 mandat. Stefan Löfven sägs vara en van förhandlare sedan sin tid som fackledare; en egenskap som lär komma väl till pass när politiska förslag ska baxas genom riksdagen och eftergifter måste göras. Möjligen kan Löfven trösta sig med att han knappast lär drabbas av en intern svekdebatt; Socialdemokraterna gick ju inte till val på någonting.

Feministiskt initiativ bekräftar regeln att EU-val och riksdagsval inte nödvändigtvis har särskilt mycket med varandra att göra. FI valdes in i ett antal fullmäktigeförsamlingar (bl.a. i Stockholms stad), men att släppa in de pengabrännande feministerna i den kammare där budgetpropositionen antas – nej, där gick gränsen för svenska folket. FI kan glädjas åt en rejäl uppgång i antalet väljare: från försumbara 22 659 år 2010 till 184 230 i år (varav 12 349 från Södermalm), men lyckades samtidigt bekräfta farhågan att en röst på FI i riksdagsvalet är en bortkastad röst.

Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Närmare 13 procent av de svenska väljarna delar alltså deras bild av att Sverige tar emot för många invandrare och flyktingar. De tror att öppenheten hotar Sverige, vår kultur, våra traditioner och vår välfärd. Detta måste naturligtvis betraktas som en allvarlig signal till de partier som står upp för ett öppet och tolerant samhälle att fundera på hur den politiska debatten i Sverige ska bedrivas framöver.

Sverigedemokraterna betraktar sig naturligtvis som valets stora vinnare – men varje framgång för Sverigedemokraterna är en motgång för Sverige. För varje dörr som öppnas för SD, stängs en dörr för någon annan. Den 14 september stängdes många dörrar. Valet 2014 måste verkligen beskrivas som valet utan vinnare.

Läs även
Jessica Ericsson (FP): I dag sorg. I morgon nya möjligheter
Rasmus Jonlund (FP): Sverige, Sverige

Hanna Lager (FP): Baksmällan idag är enorm (den politiska, alltså)
Peter Santesson: Därför förlorade Moderaterna valet
Hans Åberg (FP): Eftervalsblues

2014-09-13

Hägglund värdig slipsvinnare

Igår kväll möttes partiledarna i valrörelsens stora slutdebatt. Jag såg debatten tillsammans med ett gäng folkpartister på en restaurang vid Hornstull. Ja, "såg" är faktiskt helt rätt ordval; eftersom det i andra hörnet av lokalen visades en fotbollsmatch för en engagerad och högljudd publik så hörde jag inte så mycket av vad som sades.

Partiledarnas slipsar går dock alldeles utmärkt att bedöma ändå. Märkligt nog tycktes de fyra oppositionspartierna ha förhandlat fram en gemensam slipsfärg: olika nyanser av rött. Jag gissar att det är ungefär så långt deras samarbete kommer innan det bryter ihop i sedvanlig röra. Nåväl, här är mandatperiodens sista slipstopplista:


7 (7). Jimmie Åkesson (SD)
Åkesson har (som vanligt) valt en disharmonisk kombination. När kavajen har så smala slag borde skjortan inte ha så bred krage. Och slipsknuten är mer horisontell än vertikal, vilket inte är särskilt lyckat.


6 (3). Jonas Sjöstedt (V)
Vänsterledaren har tidigare hållit en rätt bra nivå, med trevliga slipsar och välslagna knutar. Men det här hafsverket är ett bottennapp. Dessutom ser skjortkragen skrynklig ut.


5 (6). Gustav Fridolin (MP)
Förra gången jag gjorde en slipslista klagade jag på att Fridolins slipsknut satt löst, vilket såg slarvigt ut. Tyvärr ser det lika illa ut denna gång. Dock bättre val av skjorta.


4 (5). Stefan Löfven (S)
Oppositionsledaren ser ut som han brukar: röd slips och vit skjorta. Kavajen har rejäla slag, vilket passar väl till Löfvens något satta figur. Slipsknuten är oklanderlig, men lite livlös – inget att klaga på, men heller inget att riktigt glädjas åt.



3 (2). Fredrik Reinfeldt (M)
Egentligen tycker jag det är dött lopp mellan Reinfeldt och Björklund denna gång, men eftersom statsministern enligt många fick en oförtjänt hög placering förra gången så får han nöja sig med en tredjeplats nu. Vid gårdagens debatt bar Reinfeldt glädjande nog en kavaj med mer klassisk bredd på slagen. Det borde han alltid göra. Slipsknuten är utmärkt och ger ett avslappnat elegant intryck. Möjligen kunde han valt en lite varmare blå nyans.


2 (1). Jan Björklund (FP) 
Vice statsministern är pålitlig, även i slipssammanhang. Denna gång har han fått till en liten "dimple" under slipsknuten, vilket gör kompositionen mindre stel (jämfört med t.ex. Stefan Löfven).


1 (4). Göran Hägglund (KD)
Äntligen! vill jag utropa. KD-ledaren är den generellt mest välklädde av partiledarna, och således välförtjänt av en topplacering. Tidigare har jag dock alltid funnit något att anmärka på som berövat honom förstaplatsen. Men den här gången gör Hägglund allt rätt. Orange kan förvisso vara en svårsmält slipsfärg, men han har valt en nyans som funkar. Och därtill en kanon-knut! Det mest iögonfallande är annars Hägglunds djärva val av kostym – kritstrecksrandigt ger ju snarare associationer till flotta advokatkontor än till politik. Men jag gillar att Hägglund vågar sticka ut från den blågrå massan. Den som inte vågar, vinner inte. Och Göran Hägglund är en värdig vinnare!

Avslutningsvis: Att sju av åtta partiledare bär slips är ett tecken på att Sverige har en bit kvar på vår resa mot jämställdhet. Trots att jag tycker mycket om slipsar, skulle ingen vara gladare än jag om denna lista blev något kortare vid kommande partiledardebatter.

2014-09-09

De rödgrönas bostadsbluff avslöjad

Uppemot 2.600 nya bostäder planerar Stockholms stad att bygga i Hammarbyhöjden och Björkhagen. Men om vänstern vinner valet hotas bostadsplanerna.

I ett och ett halvt år har stadsbyggnadskontoret arbetat med att planera ett stort antal välbehövliga bostäder i de relativt glest bebyggda områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen i Skarpnäcks stadsdel; enligt en analys är Skarpnäck bland de stadsdelar som har störst mängd offentlig friyta i Stockholms stad – över 100 kvadratmeter per invånare, jämfört med 5–20 kvadratmeter i innerstan och 30–50 kvm i vissa kransstadsdelar. Det förslag som staden tagit fram innefattar omkring 2.600 nya bostäder, vilket man åstadkommer bland annat genom att bygga i kanterna av det sparsamt använda Nytorps gärde samt att bygga i delar av Hammarbyskogen, som i Dagens Arena beskrivits som "skog som knappt används av hundägare och joggare. Delar av just det området påminner dessutom snarare om en sumpig träskmark".

När stadsdelsnämnden i slutet på augusti tog ställning till förslaget uttalade Allianspartierna samt Socialdemokraterna i Skarpnäck sig positivt (läs mer på Folkpartiets i Skarpnäck blogg). Vänsterpartiet och Miljöpartiet däremot, satte klackarna i marken. Trots att bostadsbristen i Stockholm är skriande tyckte dessa två partier alltså att det är viktigare att bevara dessa grönytor än att bygga bostäder. Nu tycks även Socialdemokraterna i stadshuset svaja på målet: Enligt en artikel i Mitt i Söderort säger de att de "vill vänta och se vad folk i området tycker", dvs. de öppnar för att vika ner sig för en lokal nejsägaropinion.

Bygg, säger Alliansen. Bygg inte, säger oppositionen.
Jag misstänker att Socialdemokraternas plötsliga tvekan mest handlar om att de vill fiska proteströster i Hammarbyskogens "sumpiga träskmark". För Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks det däremot handla om ett principiellt motstånd mot att nya bostäder byggs där människor faktiskt vill bo. För att skapa ett alibi för sitt bostadsmotstånd låtsas Miljöpartiet att man skulle kunna bygga på Bromma flygplats. Det kräver förstås att man först stänger ner den för näringslivet så viktiga flygplatsen. Sedan ska området saneras och därefter kan byggandet komma igång. Att få klart 50.000 bostäder som Miljöpartiet vill – för att kunna säga nej till 50.000 bostäder på andra håll i Stockholm – kommer att ta uppemot 50 år. Så du som vill bo i Miljöpartiets "Bromma Parkstad" bör nog ställa in dig på att det blir i ett servicehus.

Att ge fagra löften om många nya bostäder är lätt att göra, så länge det handlar om tv-intervjuer och valbroschyrer. Men när bostadsambitionerna ska omvandlas till riktiga beslut, då måste korten synas. Och då avslöjar sig de rödgröna vänsterpartiernas bostadsbluff. 

Läs även
Lotta Edholm (FP): Se valfilm: Folkpartiet vill bygga staden, inte riva den
Rasmus Jonlund (FP): Fokus på de viktiga byggfrågorna
Madeleine Sjöstedt (FP): Bebyggelsetäthet: Bygga på höjden eller bygga smart?

2014-09-07

Bygg spårvägar – inte barriärer

I ett tidigare inlägg på bloggen (se Låt inte spårvägen bli ett sår i city!) har jag uppmärksammat vad jag uppfattar som ett stadsmiljöproblem i samband med att Stockholm får nya spårvägslinjer. Spårvägarnas dimensionering och de säkerhetsanläggningar de omgärdas av bidrar till att spåren blir en barriär i staden.

I dag skriver jag ett inlägg på Stockholmsbloggen där jag utvecklar detta resonemang, med utgångspunkt i en aktuell artikel i tidskriften Modern Stadstrafik. Läs gärna det inlägget: Bygg spårvägar – inte barriärer

Urspårad stadsplanering?

2014-08-31

Sätt inte rasisterna i centrum!

Att bråka med nazister ger dem bara uppmärksamhet. Det är svårt att tänka sig en värre björntjänst åt antirasismen.

Igår lyckades det nazistiska Svenskarnas parti samla ett 50-tal anhängare till ett möte på Gustav Adolfs torg. Samtidigt samlades tusentals motdemonstranter för att genomföra en manifestation mot nazisterna. Som vanligt i dessa sammanhang hade ett antal våldsbenägna individer från extremvänstern anslutit för att ställa till med bråk.

Ett dåligt sätt att bekämpa rasismen.
Jämfört med vid förra veckans demonstration i Malmö tycks polisen denna gång ha varit mer framgångsrik i att förhindra tumult, men händelsen fick ändå ett ordentligt genomslag i media. Ingen har kunnat undgå nazistmötet i Stockholm. De s.k. "antirasister" som tar varje tillfälle i akt att slåss mot sina meningsmotståndare har därmed gett Svenskarnas parti en uppmärksamhet de annars inte kunnat drömma om. En värre björntjänst åt antirasismen är svår att tänka sig. Förintelseöverlevaren Emerich Roth förklarar varför i en intervju:
"En av de intelligentaste ledarna nazisterna haft i Sverige sa till mig: Enda gången vi kände oss besegrade och skamsna var när vi skulle demonstrera och ingen var där. Ingen brydde sig om oss."
Våldsvänstern är dessvärre inte ensam om att ge främlingsfientligheten oförtjänt uppmärksamhet. Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 har oppositionen tagit varje tillfälle i akt att framhäva deras vågmästarroll och insinuera att regeringen stöder sig på Sverigedemokraterna. Jag vet inte hur många gånger jag hört Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt ställa retoriska frågor kring hur regeringen förhåller sig till Sverigedemokraterna.

Det är korkat, av två skäl. För det första för att det är obehövligt. Regeringen har hela tiden varit glasklar med att man inte avser ge Sverigedemokraterna något inflytande, och några politiska förhandlingar med dem har inte förekommit. Det andra skälet är dock det viktigaste: Varje gång oppositionen tar upp frågan om Sverigedemokraterna, så stärker man deras roll. Varje gång de ältar sitt mantra om Sverigedemokraternas inflytande, så bidrar man till att upphöja deras ställning. Plötsligt blir Sverigedemokraterna navet i svensk politik – och det är vänsterpartiernas förtjänst.

Jag tillhör dem som är mycket oroade över SD:s starka opinionsstöd och de spill över-effekter det kan ha på ännu mer extrema rörelser. Och det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till sverigedemokrater och svenskpartister. Men jag är övertygad om att den som vill bidra till att försvaga de främlingsfientliga rörelserna gör klokt i att undvika att ge dem onödig uppmärksamhet. Bemöt dem vid köksbordsdiskussioner och i debatter när det behövs, men hjälp dem inte att framstå som större och viktigare än de är. Sätt inte rasisterna i centrum!

2014-08-24

Offentliga rum ska vara trygga och trivsamma

Överallt i Stockholm planeras nya hus och bostadsområden. I min stadsdel, Skarpnäck, pågår ett omfattande programarbete för hur områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen kan kompletteras med nya bostäder, lokaler och förskolor. Ingen som läst en lokaltidning de senaste åren kan ha undgått att behovet av fler bostäder i Stockholm är skriande stort.

Trycket på att bygga nytt är stort, och jag ser en liten risk i detta. En risk att vi i hastigheten missar chansen att göra något riktigt bra av våra gemensamma miljöer, som i flera fall är i stort behov av att utvecklas och fräschas upp. Parker och torg ska vara trygga och trevliga platser att vistas på, året om. Nya bostäder, och fler människor i rörelse, är ett bidrag i positiv riktning. Men mycket mer kan göras.

Jag har, bland annat i samband med resor i andra länder, funderat över vad som gör att jag trivs i olika stadsmiljöer. Varför lockar en platser besökare att stanna till, varför tar man ett foto, vad gör vissa torg mer inbjudande än andra? Här är några reflektioner jag gjort:

Låt konsten ta plats i det offentliga rummet! Ett konstverk ger karaktär åt en plats och stimulerar både ögat och fantasin. Ofta är den offentliga konsten blygsam – jag tycker vi ska låta konsten ta plats! Visst har även den lågmälda konsten – såsom den smygande katten i Kärrtorps centrum – sin charm, men jag tycker inte vi ska vara rädda för att tillåta konsten att dominera. "Tårtan" i Bagarmossen är ett lyckat exempel, tycker jag.

"La Fontaine Subé" i Reims.
"Le visage de la Liberté" vid Place François-Rude i Dijon.
"The meeting place" på S:t Pancras-stationen i London.
Smygande katt i Kärrtorps centrum.
Låt vattnet vara närvarande! Stockholm sägs ju ofta vara Nordens Venedig, det märks inte överallt i ytterstan. Genom att bygga vackra fontäner kan fler få njuta av det avkopplande porlandet. Med tanke på de svenska vintrarna kommer fontänerna vara avstängda stora delen av året. Därför är det viktigt att de formges så att de är vackra året om, så som Molins fontän i Kungsträdgården – en prydnad, med eller utan vatten.

Vattenspel på Place de la Libération i Dijon.
Fontän på Praça Dom Pedro IV (Rossiotorget) i Lissabon.
Fontän på Piazza del Comune i Assisi.
Louis Viscontis fontän på Place Saint-Sulpice i Paris.
Maskrosfontän i Reims.
Molins fontän i Kungsträdgården. Foto: Holger Ellgaard.

Bättre belysning! Självklart ska parker och gångvägar vara väl belysta så att alla känner sig trygga. Men vi borde också ha mer konstnärlig belysning av fasader, träd m.m. Det behövs, inte minst under den långa mörka vintern. Tack vare modern teknik drar belysningen minimalt med ström.

Stadshusets och konstmuséets i Lyon fasader är vackert upplysta.
Inför 14 juli fick franska nationalförsamlingen i Paris effektfull belysning.
Mitt i alla byggplaner får vi inte glömma bort de ytor som finns mellan de hus som byggs. Från Folkpartiets sida vill vi att husen ska hålla en god arkitektonisk kvalitet – de kommer ju att vara en del av den offentliga miljön i decennier, kanske sekler. Men vi ska också ha höga ambitioner får våra offentliga rum. De ska fylla många funktioner och rymma olika aktiviteter: marknader, uteserveringar och rekreation. Med en genomtänkt utformning och satsningar på offentlig konst gör vi våra torg och i parker till platser där det är lätt att trivas!

Jag har även skrivit om detta på Stockholmsbloggen.
Läs också Rasmus Jonlund (FP): Låt konsten lyfta staden

Uppdatering 25/8: Noterar att en vacker fontän även smugit sig in i Centerpartiets valfilm. Borde således finnas goda förutsättningar till samarbete kring denna fråga!

2014-08-17

I Folkpartiets skola får alla lära sig läsa, räkna... och stava

Fortsatta satsningar på lärarna och på de elever som behöver extra mycket hjälp. Det är två av Folkpartiets löften inför valet. Dessutom har skolans förmåga att lära ut goda skrivkunskaper fått oväntad aktualitet.

Rösta för skolan är ett av budskapen i Folkpartiets valkampanj, som i veckan fick lite oväntad uppmärksamhet. Det började med att en felstavad bussannons från en FP-förening i Jämtland fick stor spridning i sociala medier. Därefter dök det upp ytterligare en affisch, där Folkpartiet dessvärre bjöd in till "val upptakt". Mot slutet av veckan nådde så den samlade skadeglädjen i landet sin kulmen när det visade sig att en folkpartist i Skåne ville ha "kunskapskola".

För ett parti med så starkt fokus på utbildningsfrågor är det förstås extra pinsamt när korrekturfel slinker igenom. Men gjort är gjort, och Folkpartiet bemötte gliringarna på bästa möjliga sätt: Genom att själv ta fram en valaffisch med budskapet "En skola där alla kan stava", med "Fålkpartiet" som avsändare. (Några folkpartister komponerade för övrigt ihop ett recept på "kunskapskola", som också fick spridning i sociala medier.)

Hur svårt ska det vara?
Själv började jag fundera på det olyckligt bortglömda s:et i kunskapsskolan. När sätter man samman ord med s, och när gör man det inte? Varför heter det kunskapsskola, men sommarskola? Söndagsskola, men privatskola? (Möjligen säger min okunskap om detta något om kvaliteten på min egen skolgång?) Jag vände mig till Språkrådets skrivregler, som ger följande besked:
"Hur en sammansättning skrivs hänger främst ihop med hur dess led ser ut. Speciell betydelse har det om förledet i sig är ett sammansatt ord, eftersom man då måste beakta särskilda fogeformer hos vissa ord. Sammansättningar med osammansatt förled skrivs ibland med foge-s (svarsalternativ), ibland inte (fågelsång). Sammansättningar med sammansatt förled skrivs normalt med foge-s: blåbärssoppa [eller kunskapsskola!]." 
Det knepiga med sammansättningar är alltså i regel inte sammansatta ord med sammansatt förled, utan ord med osammansatt förled. Där kan fogen bildas på fyra olika sätt: utan s (sommar + skola = sommarskola), med s (handel + skola = handelsskola), med vokal (tjänst + man = tjänsteman), med ombildad vokal (kyrka + gård = kyrkogård) eller med strykning av slutvokal (skola + mat = skolmat).

För oss med svenska som modersmål är de här sammansättningarna så självklara att vi sällan reflekterar över dem. Däremot kan de säkert vara en utmaning för den som lär sig svenska som andra språk. Eller den som skriver valaffischer.

Med eller utan stavfel så kommer vi i Folkpartiet oförtrutet att arbeta vidare för att Sverige ska ha världens bästa skola. I Folkpartiets valmanifest presenterades en rad förslag kring hur vi vill följa upp de reformer och satsningar som genomförts under Alliansregeringens första åtta år.

  • Folkpartiet vill satsa på lärarna. Genom att inrätta ytterligare 10 000 förstelärartjänster skapas karriärvägar och möjligheter till rejäla lönelyft för särskilt kompetenta lärare.
  • Folkpartiet vill satsa på lågstadiet. Vi vill genomföra ett lågstadielyft, som gör det möjligt för kommunerna att minska klasserna och ha fler speciallärare på lågstadiet. Elever som behöver extra hjälp ska få den snabbt.
  • Folkpartiet vill ge alla en bra skolgång. Idag har var och en av Sveriges 290 kommuner ansvar för skolan. Alla kommuner har inte samma resurser, ambitioner eller möjligheter att satsa på skolan. Därför vill vi att staten tar över ansvaret för skolan – för att ge alla elever i hela Sverige en bra skolgång.

Läs också gärna vad Lotta Edholm (FP) skriver om vår skolpolitik på Stockholmsbloggen. Rasmus Jonlund (FP) skriver om lika chanser med liberalerna. Vill du testa dina stavningskunskaper? Gör SvD:s quiz!

2014-08-16

Feministisk bokutmaning, del 4

I boken Utrensning skildrar Sofi Oksanen två människoöden som på olika sätt påverkades av kommunistdiktaturen i Sovjetunionen. I början av 1990-talet finner en gammal kvinna i Estland en utmattad flicka på sin gårdsplan. Det visar sig att flickan är ett traffickingoffer, på flykt undan sina plågoandar.

Även den äldre kvinnan har egna erfarenheter av mäns maktmissbruk. Under kriget stödde hennes syster Estlands frihetskamp mot mot den sovjetiska ockupationsmakten och själv blev hon i kommunalhusets mörka källare utsatt för övergrepp, förklädda till "förhör", av de segrande kommunisterna.

Sofi Oksanen, Utrensning.
Vid sidan av berättelsen om de båda kvinnorna, vars möte på gårdsplanen i Estland visar sig inte vara en slump, så ger Oksanen också en liten inblick i tillvaron i en socialistrepublik. Hon beskriver köandet för mat, myglet och nepotismen, ofriheten och förtrycket och, kanske värst av allt, den totala kontroll som Sovjetstaten utövade över sina medborgare. Överallt fanns det öron som lyssnade, ögon som spejade och munnar som villigt skvallrade till den lokala ordningsmakten. I Utrensning skildras alltså ett dubbelt förtryck: mäns våld mot kvinnor, och den totalitära statens våld mot sina medborgare.

Men Oksanen beskriver inte de båda kvinnorna bara som offer. Tvärtom är romanens huvudpersoner två starka och smarta kvinnor, som inte låter sig brytas ned och som kan slå tillbaka med kraft. I kölvattnet efter den turbulens som följde efter Sovjetimperiets sammanbrott så finner de båda, på olika sätt, till slut något slags frihet.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Spill
Bonjour tristesse
Bitterfittan

2014-08-14

V sprider skrämselpropaganda om vården

I en valreklamfilm tar nu Vänsterpartiet hjälp av en svårt sjuk skådespelare för att måla upp en bild av att den svenska sjukvården är dålig. Det är osmakligt.

I reklamfilmen säger cancersjuka skådespelaren Kim Anderzon att "det är viktigt att jag som patient vet att de gör allt som behövs för att man ska bli frisk. Oavsett kostnad." Det Vänsterpartiet vill få oss att tro, eller oroa oss för, är förstås att svensk sjukvård inte har tillräckligt med resurser för att ge god vård åt svårt sjuka patienter.

Men Vänsterpartiet har fel. Den svenska cancersjukvården – liksom den svenska hälso- och sjukvården i övrigt – håller internationell toppklass. När det t.ex. gäller dödlighet i cancer hamnar Sverige på sjunde plats av 35 länder, enligt en studie från OECD. Vår rika granne Norge kom på plats 19. Även vid exempelvis livmoderhalscancer, bröstcancer och kolorektal cancer har du större chans att överleva om du bor i Sverige än i de flesta andra ekonomiskt välutvecklade länderna.

Det kan du lita på.
I en artikel i Expressen berättar Kim Anderzon att hon har vårdats på Karolinska universitetssjukhuset, där hon har fått cellgifter och strålats närmare 30 gånger. Ja, 30 gånger.

"Jag får inte tillräckligt med hjälp i Sverige", säger Kim Anderzon. "Cellgifterna biter inte på mina tumörer." Hon har nu vänt sig till en alternativklinik i Tyskland, där hon behandlas med malört och aprikoskärnextrakt intravenöst.

Jag har all respekt och förståelse för den oro som Kim Anderzon, och andra cancerpatienter, måste känna när deras sjukdom växer sig så stark att mediciner och behandlingar inte rår på den. Jag har själv suttit bredvid min cancersjuka pappa när läkaren lät honom förstå att hans kamp mot cancern var förlorad; det är ingen rolig erfarenhet. Självklart önskar jag att alla de som kämpar mot svåra sjukdomar kunde vinna kampen och bli friska.

När diagnosen ser dyster ut är det inte konstigt att man både känner frustration och förtvivlan, även om de flesta nog innerst inne förstår att det finns sjukdomar som är så allvarliga att de inte kan botas ens av den mest avancerade och resursstarka sjukvården. Det är heller inte så konstigt att man väljer att rikta sin frustration mot den sjukvård som står maktlös.

Det som däremot är konstigt är att Vänsterpartiet väljer att dra politiska växlar på sjuka människors frustration och att därtill skrämma upp personer som kanske redan är sköra genom att sprida skrämselpropaganda om den svenska sjukvården. Det kommer inte göra någon friskare, och det kommer inte göra vården bättre. Det är bara osmakligt.

2014-08-11

Ett manifest för jämställdhet

Idag presenterades Folkpartiets valmanifest. Det innehåller förstås förslag på en rad områden, och jag gläder mig åt att jämställdhetsfrågorna kommer högt på dagordningen.

Folkpartiet vill satsa på högre löner i kvinnodominerade yrken. Genom en jämställdhetsmiljard vill vi inrätta karriärtjänster för förskollärare, barnmorskor och specialistsjuksköterskor och bygga ut systemet med förstelärare i skolan. Dessa karriärtjänster är förstås kopplade till rejäla lönelyft.

Folkpartiet vill stänga lönegapet mellan kvinnor och män. All lönediskriminering måste motverkas, och större företag ska göra årliga lönekartläggningar.

Folkpartiet vill införa en tredje "pappamånad". I början av 1990-talet genomdrev Folkpartiet den första öronmärkta månaden i föräldraförsäkringen. Nu vill vi öronmärka en tredje månad till vardera föräldern samt stärka jämställdhetsbonusen och avskaffa vårdnadsbidraget.

En liberal jämställdhetspolitik.
Folkpartiet vill stoppa mäns våld mot kvinnor. Detta är ett arbete som Folkpartiet drivit i regeringen under flera år och som gett ökat stöd till kvinnojourer och projekt mot mäns våld. Bland annat är det relationsvåldscentrum som finns i Söderort ett resultat av dessa satsningar. Folkpartiet vill att
kvinnojourerna ska få långsiktig finansiering och att arbetet mot våld ska vara en obligatorisk del av grundutbildningarna för alla som möter våldsoffer.

Folkpartiet vill värna valfriheten i välfärden. Många kvinnor arbetar i välfärdsbranschen, och självklart ska det finnas fortsatt goda möjligheter att driva företag även där, liksom det ska finnas fortsatt frihet för t.ex. undersköterskor, sjuksköterskor och läkare att ha fler arbetsgivare att välja mellan. Feminism utan socialism är devisen; till skillnad från feminister på vänsterkanten inser Folkpartiet att jämställdheten inte gynnas av att man sätter stopp för företagande i välfärdsbranschen, där över hälften av företagen leds av kvinnor.

Folkpartiet går till val på en modern, liberal jämställdhetspolitik med ambitiösa satsningar på att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män, få stopp på det sexuella våldet mot kvinnor och säkerställa att det finns en mångfald på arbetsmarknaden, även i kvinnodominerade yrken. Det är ett valmanifest för jämställdhet.

Andra bloggar:
Rasmus Jonlund (FP): Lika chanser med liberalerna
Anna Lundberg (FP): Rösta för skolan!
Stockholmsbloggen: Rösta för skolan – Folkpartiets valmanifest

2014-08-08

Smaklösa MP-utspel om skogsbranden

Miljöpartiet försöker plocka politiska poänger på den pågående skogsbranden i Västmanland. Det är osmakligt.

Valrörelsen har knappt börjat, och redan har Miljöpartiet levererat ett riktigt bottennapp. På sin Facebooksida har partiet lagt upp en bild om den pågående skogsbranden i Västmanland, med texten "Vi har inte råd att strunta i klimatförändringarna". Att ekonomiskpolitiske talespersonen Per Bolund dessutom publicerat en debattartikel på samma tema visar att detta inte bara är resultatet av att någon pr-människa på partikansliet fått hjärnsläpp. Miljöpartiet vill alltså göra gällande att branden beror på klimatförändringarna, och underförstått att den hade kunnat förhindrats om bara Miljöpartiet hade fått bestämma.

Vi måste tänka på baaarnen!
Det är förvisso Miljöpartiets affärsidé att skrämmas med olika sorters faror som lurar i framtiden. Oavsett om det gäller olika miljöhot, elektromagnetiska fält, chemtrails eller genmodifierade grödor, så finns Miljöpartiet där för att bekräfta människors oro och försäkra dem om att "vi tänker på barnen". (Mycket riktigt så inskärper partiet på sin Facebooksida att "barnens framtid står på spel".) Men någon gräns får det faktiskt finnas för vad man plockar billiga poäng på.

Redan för några dagar sedan fick språkröret Åsa Romson kritik för att ha dragit politiska växlar på skogsbranden. "Vi kommer att få se värmeböljor oftare. Vi behöver en beredskap för det", sade Romson då. (Partiet kallade till och med till en presskonferens!) Det kan i sammanhanget noteras att för ett par hundra år sedan brann omkring 250 000 hektar skog ner i Sverige varje år. Idag brinner omkring tusen hektar skog årligen. (Grillning i naturen, slängda fimpar och anlagda bränder är för övrigt de viktigaste brandorsakerna, enligt MSB.)

Det är möjligt att Romson har rätt. Men det gör inte hennes och Miljöpartiets utspel mindre omdömeslösa. Eller, för att citera Avestabon Simon Nyman: "Att man har mage att dra in politiken, mitt under en pågående katastrof, för att vinna någon procent inför valet, är direkt osmakligt."

Läs även
MP använder katastrofen som reklam i valrörelsen
MP kritiseras – gör politik av storbranden
(mp) vill dra politiska poäng av tragisk skogsbrand
Åsa Romson skäms

2014-08-04

Låt Stockholm bli en uppkopplad föregångsstad

"Vår vision är att nästa generations stockholmare ska ha tillgång till kostnadsfritt internet överallt i staden", skrev jag tillsammans med Daniel Forslund och Hanna Gerdes, FP Skarpnäck, i en debattartikel förra hösten. "I en dynamisk världsstad som Stockholm ska tillgången till snabb och stabil uppkoppling ska vara en självklarhet även för alla de personer som tillfälligt besöker staden som turister, besökare eller skyddssökande", skrev vi vidare.

Gärna blommor, men först en rejäl uppkoppling.
Sedan dess har Stockholms stad tagit ett steg i rätt riktning. Under detta år påbörjas arbetet med fritt wifi i stadens byggnader, på uppdrag av fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP).
Idag berättar DN att fler kommuner ser värdet av att alla har tillgång till snabb uppkoppling. "Vi säkerställa att det inte är en ekonomisk fråga att kunna delta i det demokratiska samtalet", säger en företrädare för Helsingborgs kommun, där kostnadsfritt wifi finns i offentliga byggnader, parker och torg.

Det är glädjande att it-infrastrukturen byggs ut i Sverige, och att den digitala motorvägen öppnas upp för allt fler. Låt oss nu göra Stockholm till en uppkopplad föregångsstad!

2014-08-03

Feministisk bokutmaning, del 3

Den tredje boken av fem i Feministbibliotekets bokutmaning är Sigrid Combüchens Spill. En damroman, som vann Augustpriset 2010.

Spill är uppbyggd som en brevväxling kring en författare och en läsare, en äldre kvinna som flyttat till Spanien men som växte upp i det välmående villaområde i Lund, där författaren bosatt sig. I breven berättar kvinnan om sin ungdom och sin roll som föräldrarnas enda dotter och brödernas enda syster.

Sigrid Combüchen, Spill
Oavsett begåvning och intresse förde dåtidens konventioner henne till en sömmerskeskola. Den dyrare läkarutbildningen kostades förstås på äldste sonen. Skolan låg i Stockholm, och den unga Hedda inkvarterades i ett rum hos en avlägsen släkting. Förargligt nog delades rummet med en herre, och enda avskiljare var ett tunt draperi. Här visar sig könsmaktordningen. På nätterna ligger Hedda tyst som en mus, rädd för att något ska hända som kan uppfattas som otillbörligt umgänge med den okände herren och rumskamraten. En sådan händelse skulle leda till stor skam för kvinnan, medan den moraliska domen över mannen förstås inte skulle bli lika hård.

Skuldbeläggandet av kvinnor visar sig också när Heddas lillebror blir sjuk, och hennes äldre bror förväntar sig att hon ska lägga sin egen utbildning åt sidan för att i stället ta hand om brodern. Här får dock Hedda stöd i ett brev från sin svägerska, som berättar att brodern
"fortfarande är oförstående (arg) över att du for till Stockholm när 'din plats' är här. Jag ber att få inskjuta att jag inte delar hans åsikt ... Bröder tycker alltid att systrar slipper undan lättare, eftersom de bara ser vad flickorna slipper, inte vad de måste."
Behållningen av Spill tycker jag är just hur den belyser könsroller och normer. Även om Hedda växte upp under 1920- och 30-talen känns många attityder fortfarande aktuella (nog döms t.ex. ännu en kvinna som har många partner hårdare än en man?). Jag är också mycket imponerad av Sigrid Combüchens språkbehandling; hennes prosa är personlig och ofta mycket vacker. Trots detta tycker jag inte att berättelsen riktigt engagerar. Stundtals väcks nyfikenheten att läsa vidare, men alltför ofta tappar jag dessvärre både tråden och läslusten.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Bonjour tristesse 
Bitterfittan

2014-07-30

Har Pridefestivalen blivit ett jippo?

Idag skriver jag ett inlägg på Stockholmsbloggen på temat "har Pridefestivalen blivit ett jippo?". Bakgrunden är att en person påstod detta, efter att jag berättat om Folkpartiets initiativ att hissa regnbågsflaggan vid landstingshuset under den pågående Prideveckan.


Min slutsats är att den som avfärdar Pride som ett jippo nog inte riktigt har förstått vad det handlar om. Att Prideflaggan hissas utanför såväl landstingshuset som stadshuset i Stockholm är inte en tom symbolhandling. Det är ett ställningstagande. För att även hbt-personer ska få ta del av de rättigheter som under alltför lång tid förvägrats dem. För att var och en ska få vara den man är, utan risk att drabbas av hat eller hot.

Läs gärna hela texten på Stockholmsbloggen.se.

2014-07-29

Välkommen till eurofamiljen, Litauen!

I förra veckan kom den glädjande nyheten att Litauen godkänts för att införa euron som valuta.

På nyårsdagen, den 1 januari 2015, blir Litauen därmed det tredje baltiska landet att övergå till euron; Estland införde euron redan 2011 och Lettland kom med 2014. Trots all kritik som euron fått utstå under de senaste årens finanskris, så lockar den alltså fortfarande nya medlemsländer.


Den gemensamma valutan förenklar och förenar. Företagare, turister och näthandlare behöver inte längre ha bryderier kring växelkurser och valutarisker. Att EU-länder har samma valuta är ett uttryck för den gemenskap och det samarbetsklimat som präglar dagens Europa, i skarp kontrast till vår kontinents blodiga historia.

Så nog är det inte så konstigt att euron fortsätter vara attraktiv, och att de 18 euroländerna snart blir 19. Välkommen, Litauen!

2014-07-05

Björklund utlovar fler liberala jämställdhetsreformer

Jag är mycket nöjd med Jan Björklunds Almedalstal. Han ägnade större delen av talet åt en av Folkpartiets viktigaste frågor: jämställdhet mellan kvinnor och män.

Han berättade om de många jämställdhetsreformer som liberaler genomdrivit – från kvinnlig rösträtt till den första pappamånaden. 


Han var tydlig med att Folkpartiet kommer fortsätta ta feministiska initiativ och han hade konkreta förslag: En jämställdhetsmiljard för höjda löner i kvinnodominerade yrken. 5.000 kronor mer i månaden till förstelärare i skola och förskola samt till skickliga specialistsjuksköterskor och barnmorskor (se Jämställdhetsmiljard för höjda kvinnolöner).

Och han pekade ut feminismens fiende: Vänsterpolitiker utan ansvar för ekonomin, som lovar allt åt alla och har en schymansk inställning till pengar – "de går att bränna". Som vill stoppa företagande i kvinnodominerande branscher – vård, omsorg och hushållsnära tjänster – och som är skeptiska till tillväxt, trots att det är tack vare vår goda tillväxt som vi har resurser att satsa på välfärden och höja lönerna för dem som arbetar med vård, skola och omsorg (varav majoriteten är kvinnor). 

Vänstern är duktiga på att prata om jämställdhet och feminism. Men om man är intresserad av riktiga jämställdhetsreformer och en växande och utvecklad välfärd, då är det Folkpartiet som gäller. Feminism utan socialism, var det tydliga budskapet från Jan Björklund idag.

Jämställdhetsmiljard för höjda kvinnolöner

Folkpartiet vill satsa en jämställdhetsmiljard för höjda löner inom skolan och sjukvården.

Vid Folkpartiets landsmöte i november bestämdes vilka frågor som är partiets viktigaste i höstens val. Skola och utbildning är förstås en av dessa frågor, men även jämställdheten utsågs till prioriterad valfråga för Folkpartiet.

Redo att satsa på jämställdheten!
Idag presenterade Jan Björklund och Maria Arnholm konkreta förslag för att komma till rätta med en viktig jämställdhetsfråga, nämligen de stora löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Beräkningar visar att en kvinna under en livstid tjänar i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mindre än en man. Löneläget i offentlig sektor, där många kvinnor jobbar, är en delförklaring till detta.
 
Folkpartiet vill därför genomföra en karriärreform för kvinnodominerade akademikeryrken i offentlig sektor. Vi vill satsa en jämställdhetsmiljard på att införa
  • fler förstelärare i skolan
  • en ny karriärtjänst i förskolan
  • en ny karriärtjänst i vården för barnmorskor och specialistsjuksköterskor.
Såväl inom skolan som inom sjukvården innebär karriärtjänsterna ett lönelyft på 5.000 kronor i månaden för dem som berörs. Sedan tidigare har det funnits statsbidrag för 4.000 förstelärare, nu utökas satsningen så att totalt 25.000 förstelärartjänster kan inrättas. Inom förskollan är målet att 2.000 förste förskollärare ska utses och även inom sjukvården är 2.000 karriärtjänster ett första steg, med målet att var fjärde specialistsjuksköterska och barnmorska ska omfattas av karriärsatsningen och få rejäla lönelyft.

Folkpartiet har visat att vi vill gå från ord till handling när det gäller att minska löneklyftorna mellan kvinnor och män. I Alliansregeringen har vi förhandlat fram en lönesatsning på lärarna (som alltså nu ska utökas). I Stockholms läns landsting har vi drivit igenom en tvåårig lönesatsning på specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Dagens besked om en jämställdhetsmiljard visar att Folkpartiet vill gå längre. Vi ger oss inte förrän vi kommit till rätta med löneorättvisorna.

Om lönegapet ska minska krävs politiker som inser att det är orimligt att det skiljer 3,6 miljoner kronor i livsinkomst mellan en kvinna och en man. Det krävs också politiker som vill och vågar prioritera viktiga lönesatsningar. Det krävs helt enkelt en liberal jämställdhetspolitik.

Läs mer om jämställdhetsmiljarden på folkpartiet.se. Även Anna Starbrink (FP) bloggar om detta. Rasmus Jonlund (FP) bloggar om ett annat liberalt förslag för jämställdheten: Avskaffa vårdnadsbidraget. Media: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SR

2014-07-04

Satsningar på framtidens forskning – och vänstersvingar mot välfärden

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) kunde idag berätta att finansieringen för forskningsanläggningen ESS är i hamn. Samtidigt kom Vänsterpartiet med ett förslag som skulle innebära ett dråpslag för välfärden.

Almedalsveckan är kontrastrik. Politiska förslag av de mest skilda slag läggs fram och skillnaderna mellan partiernas olika ambitioner blir ibland väldigt skarp, vilket visade sig tydligt idag.
På förmiddagen presenterade utbildningsminister Jan Björklund (FP) en glädjande nyhet för svensk forskning. Förhandlingarna avseende finansiering av den stora forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) är klara. Det är 16 länder som investerar totalt 16,6 miljarder kronor i denna gigantiska forskningssatsning, och för Folkpartiet är det en stor seger.

Viktig forskningsanläggning blir verklighet.
Första steget mot en etablering av ESS i Sverige togs redan 2009. Då Sverige vann kampen om var ESS-anläggningen skulle ligga. Sedan dess har diskussioner pågått om finansieringen, och det är denna förhandling som nu är i hamn. ESS kommer bli ett världsledande centrum för naturvetenskap och teknik. Anläggningen blir världens kraftfullaste neutronkälla, och tusentals forskare väntas komma till Sverige varje år för att använda ESS.

Den här typen av satsningar kräver en regering som förstår vad forskning i internationell toppklass betyder för vårt land, och som är beredda att satsa. Förutom de direkta miljardinvesteringar som ESS medför så kommer anläggningen skapa nya förutsätningar för innovationer och klusterbildning, och därmed gynna de viktiga forskningsföretagen.

Samtidigt som Folkpartiet presenterar en storsatsning på forskning, tillväxt och välfärd, har Vänsterpartiet kommit med ett förslag som går i helt motsatt riktning. Vänsterpartiet vill avsätta en miljard av statliga pengar för att låna ut till personal som vill ta över skolor, vårdcentraler och äldreboenden i form av personalkooperativ.

I teorin kan det låta som en sympatisk tanke, men samtidigt vill Vänsterpartiet stoppa alla andra välfärdsföretag. Dessa företag investerar ofta stora pengar i välfärden – till exempel är bara de tre största vårdföretagen beredda att bygga 1.200 äldrebostäder till 2016. Sådana investeringar får vi dock säga tack och adjö till med Vänsterpartiets politik. Partiet vill ju förbjuda företag att göra vinster, och därmed också förbjuda dem att frigöra resurser för nya investeringar.

De politiska kontrasterna är skarpa. På ena sidan står den bakåtblickande vänsterpolitiken, där statliga pengar ska användas för att tvinga fram personalkooperativ, samtidigt som man slår undan benen för majoriteten av de företag som driver uppskattade vårdcentraler, äldreboenden, mödravårdsmottagningar, förskolor och skolor.

På andra sidan står en liberal politik, där vi gör framtidsinvesteringar i forskning, innovationer och förutsättningar för nya jobb. Det är sådana satsningar som bygger Sverige starkt för framtiden, och skapar resurser att fortsätta satsa på välfärden!

2014-07-03

S-märkt ekonom stöder FP-krav om höjda lärarlöner

Lärarlönerna måste höjas, konstaterar Klas Eklund i en krönika i tidningen Fokus (Sluta snacka snömos, 19/6).

Den välkända nationalekonomen menar att för att skolan ska bli bättre måste det bli mer attraktivt för duktiga personer att söka sig till läraryrket. "En viktig reform för bättre kvalitet i skolan vore att höja lärarlönerna – kraftigt!", skriver Klas Eklund.

För Folkpartiet är satsningar på lärarna en central del i skolpolitiken. Sedan vi fick ansvaret för utbildningsfrågorna i regeringen har det införts karriärtjänster för lärare, förstelärare och lektorer, som får statligt finansierade lönelyft med 5.000 respektive 10.000 kronor i månaden.

Låt skolan styras av någon som bryr sig.
Eftersom Klas Eklund har en bakgrund som tjänsteman åt flera socialdemokratiska regeringar borde hans tidningskrönika vara särskilt besvärande för Socialdemokraterna. När partiledaren Stefan Löfven tidigare i våras presenterade deras skolpolitik var han tydlig med att man accepterar Folkpartiets lönesatsning, men några ytterligare pengar till höjda lärarlöner, det kommer det inte att bli. Stefan Löfven tycks därmed följa Socialdemokraternas mindre smickrande tradition att först motsätta sig Alliansens reformer, sedan acceptera dem men inte vilja utveckla dem.

Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för de senaste decenniernas bristande fokus på skolan. När de nu söker väljarnas förtroende att få styra Sverige igen, så väljer de att strunta i en av de åtgärder som långsiktigt skulle betyda mycket för att återupprätta kunskapsskolan.

Jag tror inte problemet är att Stefan Löfven och Socialdemokraterna inte förstår. Jag tror problemet är att de inte bryr sig. Ett sådant parti kan inte få ansvar för den svenska skolan.

Klicka på länken för att läsa mer om Folkpartiets utbildningspolitik.