Bättre riksdag med färre ledamöter?

I sin bok Knapptryckarkompaniet beskriver förra riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) hur riksdagsledamöterna i praktiken reducerats från att vara folkets företrädare till att vara partiernas. Riksdagsledamöternas de facto svaga ställning i svensk politik är nu inget nytt; i sin bok Gör inga dumheter medan jag är död refererar Per Ahlmark till en tidigare skrift, Vår fattiga politik, där han skildrar sina erfarenheter från sitt inträde i riksdagen i slutet av 1960-talet. Då hade riksdagsledamöterna inte ens något eget kontor, och telefonera fick man göra i delade hytter.

Du trycker väl på rätt knapp, lille vän?
Bild: Riksdagsförvaltningen

Det var först 1998 som varje svensk fick möjlighet att rösta på den kandidat han eller hon föredrog – innan personvalet kunde man bara stryka en kandidat man ogillade, vilket var tämligen verkningslöst. Vem som blir invald i riksdagen är dock fortfarande en fråga som huvudsakligen avgörs av de politiska partierna.

Även i övrigt är vår demokratiska modell konstruerad så att partierna drar stora fördelar. Det är partierna som får ekonomiskt stöd och det är partierna som förfogar över de resurser som finns för att t.ex. anställa politiska sekreterare i riksdagen. Idag har riksdagsledamöterna visserligen egna arbetsrum och en bättre arbetssituation än när Per Ahlmark skrev Vår fattiga politik, men en särskilt stark ställning har de inte.

Vår modell har fördelar. Om ett parti tycker på ett visst sätt i en fråga så kan man vara ganska säker på att deras riksdagsledamöter kommer tycka likadant när det är dags för votering i kammaren. Ledamöternas personliga mandat är så svagt att de oftast inte vågar gå emot partilinjen (vad som händer om man försöker kan M-ledamoten Karl Sigfrid berätta mer om), och därmed äventyra den framröstade riksdagsmajoriteten. Sverige blir således ett lättstyrt, förutsägbart och stabilt land. Kloka personer kan säkert komma på ytterligare fördelar.

Nackdelarna har jag berört. Det svaga personliga mandatet riskerar att göra riksdagsuppdraget oattraktivt – särskilt för en ledamot i majoritet, som i praktiken är berövad sina viktigaste arbetsverktyg (möjligheten att motionera och interpellera). Många riksdagsledamöter håller därför en (påtvingat) låg profil, och förblir okända för väljarna. Inte konstigt, att krav ibland ställs på att antalet riksdagsledamöter borde minskas!

Dessa krav har dessvärre inte sällan en populistisk underton och anger som främsta syfte att spara pengar. Den argumentationen har jag svårt för. En fungerande demokrati är värd varenda krona. Däremot kan det finnas andra skäl för ett minskat antal riksdagsledamöter. En arbetsgrupp inom Folkpartiet presenterar nu ett förslag att minska antalet ledamöter till 249 eller 299.

"Man kan krympa antalet för att få en kraftfullare riksdag", säger arbetsgruppens ordförande Christer Nylander (FP), som menar att en bantning av antalet ledamöter kombineras med ökade resurser till riksdagens utredningstjänst och ledamöternas kanslistöd. Det är alltså inte i första hand en besparingsåtgärd som Folkpartiet föreslår, utan ett sätt att använda pengarna bättre och skapa en starkare riksdag.

Jag tycker Folkpartiets tanke är intressant. Det är också djärvt att ett litet parti förslår en sådan ändring; en minskning av antalet ledamöter riskerar ju att slå särskilt hårt mot små partier. Jag uppskattar att Folkpartiet vågar se bortom egenintresset. Jag hoppas också att förslaget leder till en seriös diskussion om den svenska demokratin och riksdagens ställning. Regeringsformens första paragraf säger ju faktiskt att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket" – inte "från partierna".


Uppdatering 9/5: I en debattartikel om EU:s datalagringsdirektiv redogör riksdagsledamoten Mathias Sundin (FP) kort för hur han ser på sin roll som ledamot. "Att en enskild ledamot röstar mot sin egen regering hör inte till vanligheterna i Sverige, även om jag tycker att det verkar bli vanligare", skriver Sundin. Han utvecklar också tankarna om varför han röstar nej på sin blogg.