Därmed skulle ju den som förspråkar låga riksdagsarvoden kunna "walk the talk" och sänka sin lön rejält. Någon skulle kanske tycka att man som riksdagsledamot borde ha samma ersättning som i sitt tidigare arbete och motivera sin höga – eller låga – ersättning på det viset. Eller varför inte tredubbla sin gamla lön, med motiveringen att riksdagsledamöter formellt sett inte är i tjänst 8 timmar om dygnet utan 24? Den som redan är förmögen kunde ta ut noll i ersättning, och lägga politisk goodwill till ränteintäkterna.
Uppsidan av detta förslag vore förstås att ledamöterna skulle få motivera inför väljarna varför de är värda en viss ersättning, utan att kunna gömma sig bakom en arvodesnämnd. Nackdelen är väl risken att detta skulle leda till ett "race to the bottom", där arvodena av opinionstrycket skulle pressas ner så långt att riksdagsuppdraget blev oattraktivt. I praktiken skulle det hela antagligen sluta med en tyst kompromiss i svensk anda, där flertalet lade sig på en "medelnivå".
Huruvida Linders förslag är realistiskt och genomförbart kan diskuteras, men som tankelek är det intressant. Och spelteoretikerna tuggar väl fradga av upphetsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar