Det finns emellertid exempel på länder där de olika etniska grupperna kunde samexistera, men där kolonialmakterna medvetet skärpte de etniska motsättningarna. Ett sådant exempel är den dåvarande belgiska kolonin Rwanda. Där fanns hutuer och tutsier. Tutsierna hade historiskt sett varit den boskapsägande och härskande gruppen, medan hutuerna – befolkningsmajoriteten – varit jordbrukare. Gränserna mellan hutuer och tutsier hade dock mjukats upp genom migration och giftermål och det fanns boskapsägande hutuer såväl som jordbrukande tutsier.
Offer för folkmordet i Rwanda 1994.
Jag läser om detta i The state of Africa - A history of fifty years of independence av Martin Meredith. En mycket läsvärd bok som skildrar de afrikanska ländernas strävan att bli fria från det kolonialistiska förtrycket, och vad som hände efter självständigheten.
Våra kunskaper om Afrika inte vad de kanske borde vara, men vad som hände i Rwanda känner nog de flesta till. På 1990-talet ledde konflikten mellan hutuer och tutsier till ett fruktansvärt folkmord med hundratusentals döda (väl skildrat i filmen Hotel Rwanda). Det som hände kan naturligtvis inte skyllas på det belgiska kolonialstyret, men man kan konstatera att historiens trådar når djupt och någonstans där nere nuddar de vid ett beslut på 1920-talet att införa särskilda id-kort som angav den etniska tillhörigheten för varje rwandisk medborgare.
Skälet var bland annat att göra Rwanda lättare att styra. Man hade begränsat med administrativ personal på plats och ville utnyttja tutsiernas gamla härskarstatus för att hålla hutuerna i schack. Tutsierna fick förmåner i form av tillgång till utbildning. Katolska kyrkan ställde villigt upp för att stärka tutsiernas ställning. När kyrkan fick ansvaret för utbildningsväsendet instruerade biskopen missionärerna att prioritera tutsierna, i enlighet med kolonialmaktens önskemål.
Som nämnts tidigare så hade gränserna mellan tutsier och hutuer delvis suddats ut. Det var därför inte så lätt att etniskt bestämma vem som tillhörde vilken grupp. Belgarna fann dock på en smidig lösning på detta dilemma. Så här skriver Martin Meredith:
"In cases where appearance was indecisive or proof of ancestry was lacking, a simple formula was applied: those with ten cows or more were classified as Tutsi, those with fewer were Hutu."
Rwandiskt id-kort.
Genom att exkludera hutumajoriteten från utbildningsplatser och karriärer i statsadministrationen cementerade man de motsättningar som kulminerade några decennier senare. För att åter citera Meredith:
"By the late 1930s the Belgians had made ethnicity the defining feature of ordinary life in both Rwanda and Burundi. Whatever sense of collective identity had previously existed in the two kingdoms shrivelled and died."
Så kunde det alltså gå till, när vi européer tog oss an den ansvarstyngda uppgiften att "civilisera" Afrika.
Lästips
Lukas Bärfuss: Hundra dagar
Marc Ferro: Kolonialismens svarta bok
Adam Hochschild: Kung Leopolds vålnad
Michelle: False History, Real Genocide: The use and abuse of identity in Rwanda
Martin Meredith: The state of Africa – A history of fifty years of independence
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kolonialism, Afrika, Rwanda, Belgien, folkmord, hutu, tutsi, Martin Meredith, The State of Africa, Hotel Rwanda, Félix Houphouët-Boigny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar