2011-12-31

Liberalismen leder rätt

"Sverige genomgick alltså en radikal förändring, där just tonfallet i den nya debatten väckte djup olust hos konservativa eller mindre radikala kretsar. Orsaken till utfallen mot tidningarna var inte bara deras ibland radikala liberalism och samhällskritik. Det var också en känsla av att det offentliga samtalet hade invaderats av personer utan den bildning, stil och klass som behövdes."
Man ska inte vila på gamla lagrar. Men när jag läser Henrik Höjers text om stämningarna i Sverige i tryckfrihetens barndom, för 200 år sedan, så är det ändå med viss glädje jag konstaterar att liberalismen är den politiska idétradition som envetet och konsekvent stått för en framåtsyftande och frihetsbejakande samhällsutveckling.


Blåklinten togs som symbol av den svenska rösträttsrörelsen.
Den har sedermera blivit Folkpartiets partisymbol.
Bild från Wikipedia.  


När de konservativa har velat bevara och försvara sina privilegier och socialisterna har velat kollektivisera och konfiskera så har liberalerna stått för öppenhet, frihet och modernisering. Liberalismen har haft en sådan kraft att den gett avtryck i de flesta andra politiska åsiktsriktningar. Få ifrågasätter idag den allmänna rösträtten, näringsfriheten, frihandel och att alla människor är lika värda och har lika rättigheter. Annorlunda var det i början av 1800-talet; då fick liberaler kämpa hårt för att få genomslag för sina idéer.

Liberalismen leder rätt, det har historien visat upprepade gånger. Det innebär inte att allt är frid och fröjd för liberalismen, och Sveriges liberala parti. Så här på årets sluttamp tycker jag dock att vi kan glömma bekymren och snedstegen för en stund. Men sen, när nyårsklockan ringt in det nya året, måste vi förstås ta oss an liberalismens utmaningar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2011-12-30

Pour me another flute...

"Enligt den franska branschorganisationen Comité Interprofessionnel du Vin de Champagne (CVIC) importerade Sverige under den första halvan av 2011 hela 906 568 flaskor champagne, en ökning med nära 5 procent jämfört med föregående år, och passerade därmed Nederländerna som världens tionde största importör från det franska vindistriktet." (SvD, 30/12)
Lilla Sverige, med 9,5 miljoner invånare, är alltså världens tionde största champagnekonsument. Ett faktum som kittlar nästan lika mycket som bubblorna i glasen. Uppgiften vittnar förstås om att Sverige är ett välbeställt land, men kanske också om att vi svenskar blivit lite bättre på att unna oss guldkant på vardagen. Kanske håller det lutherska arvet sakta men säkert på att suddas ut.

När jag var liten dracks det ingen champagne hemmavid. Det var först i vuxen ålder som jag fick bekanta mig med den ädla drycken. Kanske är det därför som det fortfarande känns lika lyxigt varje gång det är dags att öppna en ny butelj. I morgon, till exempel. Då vankas nyårsmiddag, och som välkomstskål har värdparet ordnat Bruno Paillard Première Cuvée. Till tolvslaget, när smaklökarna inte längre är på topp, blir det nästan-champagne i form av Louis Bouillot Crémant de Bourgogne Brut (som faktiskt är fjärde bäst säljande bubblet på Systembolaget).

Det är naturligtvis inte enbart tack vare champagnen som morgondagens tillställning kommer bli alldeles förträffligt trevlig. Men det där bubblande vinet har en utomordentlig förmåga att skapa god feststämning. En bättre start på en middag – och en bättre avrundning på ett fantastiskt år – är svår att tänka sig. Gott nytt, allesamman!

2011-12-28

Dags att pensionera nämndemännen

Debatten om nämndemännens vara eller icke vara i svenska domstolar är åter aktuell. Jag har tidigare skrivit att jag anser att systemet med nämndemän borde avskaffas (se bl.a. Politik fel i rätten). Min uppfattning är att det medborgerliga inflytandet över lagar och regler utövas i lagstiftningsprocessen, det vill säga i det politiska samtalet, genom allmänna val och i riksdagen. När lagar väl är stiftade ska tolkningen av dem inte överlåtas till glada amatörer. Rättskipning är alltför allvarligt för att omfattas av allmänt tyckande. Man ska heller inte glömma att rättssystemet är konstruerat för att undvika "felaktiga" domar, genom möjligheten att överklaga.

Rättvisan ska vara blind. Och kompetent.

Om man ändå vill tillmötesgå dem som hävdar att allmänheten bör ha något slags insyn i rättskipningen så kan nämndemännen med fördel omvandlas till observatörer utan beslutanderätt. En sådan lösning kunde vara en rimlig kompromiss. (Å andra sidan måste häremot genast invändas, att varför ska just domare vara den ämbetskår som inte anförtros att utföra sitt uppdrag utan allmänhetens representanter närvarande? Bör det i så fall inte gälla även poliser, försäkringsläkare, lärare och andra som utövar myndighetsmakt?)

Mina intryck från tiden som nämndeman har jag samlat under rubriken Tingsrätten. Andra som skriver om nämndemannasystemet är Maria Abrahamsson (M) och Johan IngeröLars Lassinantti, ordförande i Nämndemännens riksförbund, försvarar nämndemannainstitutet. Även Gunnar Magnusson försvarar nämndemännen (29/12). Läsvärda tidigare inlägg i debatten finns hos Caroline Szyber (KD) och Mårten Schultz.

Media
DN, DN1, DN2SvD, SvD1, ExprAB, SVT, SVT2


Uppdateringar
Mårten Schultz skriver i SvD att nämndemännen spelat ut sin roll. Martin Edgélius (M) skriver om politiserade domstolar. Martin Moberg (S) tycker inte man ska låta proffsen döma. Nämndemän borde inte utses av de politiska partierna, tycker Helena Bargholtz (FP).

2011-12-27

Socialdemokraterna: Med sikte på 2018?

Socialdemokraterna är Sveriges största parti. Ändå blir de allt mindre relevanta. Det är förstås inte så konstigt; partiets ledarskapshaveri innebär att de inte kan prata politik. För en sån som jag, som växte upp på 80-talet när Socialdemokraterna fortfarande var det självklara maktpartiet i Sverige, är det en märklig förändring av det politiska landskapet. Av det forna maktpartiet återstår nu inte mycket mer än en spillra, alla riksdagsmandat till trots.

Om socialdemokratins kris har det skrivits spaltkilometer. Jag nöjer mig att konstatera att den partiledare man valde i våras var precis så yvig, ostrukturerad och begränsad som ledare för Sveriges största parti som han själv konstaterat i en radiointervju. Håkan Juholts förtroende bland väljarna är bottenlågt och, som Lena Mellin konstaterar i dagens Aftonbladet, hans uppförsbacke "förefaller vara så brant att det är svårt att förstå hur han ska ta sig upp för den".

The Juholt Story – en nagelbitare.
Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

Till sin hjälp att ta sig upp för backen har Juholt Tommy Waidelich. Som i alla fall är entusiastisk. Att Socialdemokraterna fick en ny partiledare "gav en nystart och ny energi i partiet", tycker han. För Socialdemokraternas skull får man hoppas att han inte är ensam om den uppfattningen. Men fan tro't.

Om Håkan Juholt hittar formen, och lyckas hålla sin yviga tunga i styr, så kanske Socialdemokraterna kan hoppas på lite rehabilitering i opinionen. Det är dock tveksamt om det räcker till något bättre än ett svagt valresultat 2014. Då får Håkan Juholt lämna sin post. Med en öppnare valprocess kanske sossarna sedan kan hitta en partiledare som förmår lyfta partiet inför valet 2018. Möjligen vågar då en och annan sympatisör tro att det finns någon substans i Internationalens versrader: "Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli."

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2011-12-25

Centerpartiet: Annie, get your gun!

"Hoppas att den passar bra / om du ska göra som du sa" – så rimmar DN:s krönikör Maria Crofts när hon ger en ledartröja i julklapp till Centerpartiets ledare Annie Lööf. (Lööf har sagt att hon har ambitionen att ta på sig ledartröjan "för att människor ska få växa".)

Efter tio år med Maud Olofsson valde Centern Annie Lööf till partiledare tidigare i höstas. Förhoppningen var att den unga, liberala stjärnskottspolitikern skulle ge Centerpartiet ett lyft. Eller, som riksdagsledamoten Fredrick Federley skrev på sin blogg: "Min övertygelse är att det randas en ny vår för Centerpartiet med Annie Lööf [...]".

Att efter ett par månader fälla något slags domslut över Annie Lööf känns prematurt. Däremot kan man fundera över det parti hon är satt att leda, och de utmaningar hon har framför sig.

Sprunget ur det som en gång hette Bondeförbundet, med stark förankring på landsbygden, försöker Centerpartiet nu även slå sig in i storstäderna, för att komma åt de värdefulla mittenväljarna. Den s.k. Stureplanscentern – en sammanslutning (ny-)liberala storstadsbor – har fått viss uppmärksamhet, men hittills har ansträngningarna gett klent resultat. Valresultatet 3,98 procent i Stockholms stad gav visserligen partiet ett borgarråd, men 2,30 procent i Göteborg och 1,32 procent i Malmö är onekligen en ordentlig uppförsbacke. Lägg därtill utmaningen i att formulera ett politiskt budskap som tilltalar både partiets traditionella hembygdskonservativa sympatisörer och de urbana väljarna i storstadsområdena.

Centern profilfrågor – näringspolitik och miljö – kan gå hem i båda dessa grupper. Ett problem är emellertid att i båda dessa frågor har de tuffa utmanare (Moderaterna och Miljöpartiet). Ett annat problem är att Centerns resultat efter fem år i regeringsställning är ganska magert. RUT-avdraget blev förvisso en framgång, men restaurangmomssänkningen, som dömts ut av regeringens finanspolitiska råd, och supermiljöbilspremien, som ingen kan använda, är inte mycket att skryta med.

Kommer Centern på grön kvist med Lööf?

Annie Lööf har slagit fast att Centerpartiet ska stå för frihet, trygghet och hållbarhet. Nu pågår ett politikutvecklingsarbete inom partiet som förhoppningsvis ska fylla de vackra orden med innehåll och skarpa förslag. Lööf lär behöva gott om politisk ammunition om hon ska komma åt Alliansens ledartröja. Frågan är om hon, och Centern, får tag i det hemliga vapnet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2011-12-17

Sjöstedt vässar Vänstern?

I SCB:s senaste väljarsympatiundersökning fick Vänsterpartiet 5,2 procent. I ett historiskt perspektiv är det en rätt normal nivå för Vänsterpartiet (se Ohlys Vänsterparti: sura och bakåtsträvande), men med de förutsättningar som råder idag i form av en svag och förvirrad socialdemokrati så kan man tycka att Vänsterpartiet borde kunnat kapa åt sig lite fler S-väljare på vänsterkanten.

Att det inte lyckas förklaras nog delvis av att Vänsterpartiet självt är svagt och förvirrat. Man talar ofta om vad man inte vill ha (nej till vinster i välfärden, nej till EU, nej till skattesänkningar), men lyckas inte presentera några attraktiva förslag på vad man vill ha i stället.

När partiledarkandidaten Jonas Sjöstedt intervjuades i SvD härom veckan vågade han ändå hoppas att V ska etablera sig på "något tvåsiffrigt" – det vill säga att dubblera det nuvarande väljarstödet. Förutsättningarna för att Vänsterpartiet ska kunna kapa åt sig en större del av väljarkakan torde vara hyfsade, åtminstone så länge socialdemokratins ökenvandring pågår. Hittills tycks detta mest ha gynnat Miljöpartiet och Moderaterna, men med en ny partiledare och en vässad och verklighetsanpassad politik så kan förutsättningarna ändras.

Vänsterledare utan hammare och skära?
Bild från Vänsterpartiet.

En del av det Jonas Sjöstedt säger i SvD-intervjun antyder att förändringar är på gång. Han vågar yppa att höga skatter inte är ett självändamål, han vill inte avskaffa betygen i skolan och han verkar ha en resonerande attityd till näringslivet och börsen. När det gäller valfrihet i välfärden säger Sjöstedt att "vi har aldrig bråkat om att det finns en Waldorfskola här och där"; på Valpejl.se anger han att mer konkurrens i offentlig verksamhet bara är "ganska dåligt". Det är en kontrast mot Lars Ohly, som tycker att det är ett "mycket dåligt" förslag och dessutom angett det som hjärtefråga. Sjöstedts stora utmaning blir att hitta ett begripligt och kommunicerbart svar på frågan "om ni inte säger ja till valfrihet, men inte heller nej – vad säger ni då?".

Jonas Sjöstedt är valberedningens förslag till ny partiledare. Det får nog antas att han blir vald. Och kanske kan han, om han lyckas etablera en mer pragmatisk och mindre dogmatisk – men ändå begriplig – vänsterpolitik, ge partiet en skjuts framåt. Samtidigt, med krav på höjd bensinskatt, höjd fastighetsskatt, höjd skatt för höginkomsttagare och avskaffat RUT-avdrag så får man anta att de breda väljargrupperna även fortsättningsvis hålls på behörigt avstånd. Vänsterpartiet kommer fortsätta att vara ett smalt parti. Men kanske lite vassare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2011-12-16

Arkitekt-Bohlin och Abba-Benny på höga hästar

Under rubriken Striden är inte över berättade SvD igår att initiativtagarna till den s.k. Kulturslussen inte ger upp kampen om att stoppa kommunfullmäktiges beslut om att bygga om Slussen.

Eftersom beslutet inte föll dem på läppen ska det överklagas. "[Politikerna] leker arkitekter fast de inte är utbildade för det", säger arkitekten Jonas Bohlin.


Nya Slussen. Ritad av arkitekter.
Bild: Foster + Partners och Berg Arkitektkontor.

Bohlins resonemang tycks bygga på att eftersom politikerna inte är utbildade arkitekter så ska de inte fatta beslut om sådana här komplicerade saker. Uttalandet är högst anmärkningsvärt. För om de folkvalda politikerna inte ska bestämma hur nya Slussen ska utformas, vem ska då göra det? Ska Jonas Bohlin och hans Kulturslussenkompisar bestämma i stället? På vems mandat då?

Lika tramsig som Bohlin är Abba-Benny Andersson. Han tillhör också Kulturslussen-gänget, som inte fick som de ville. Nu vill han att bilden av honom på Arlanda flygplats tas ner. "Jag har ingen lust att vara reklampelare för en stad som inte kan ta reson", säger Benny. Att "ta reson" innebär förstås att göra som Abba-Benny säger. Till skillnad från att, som Stockholms politiker gjorde, utreda frågan i tjugo år och sedan fatta ett beslut i demokratisk ordning

Jonas Bohlins och Benny Anderssons höga tankar om sig själva leder dem till helt fel slutsatser. I ett samhälle som styrs genom att folket utser sina företrädare i demokratiska val så får man ibland finna sig i att inte få som man vill. Särskilt om man tillhör en så liten minoritet som Kulturslussen. Att då börja gnälla på att politiska beslut faktiskt fattas av politiker, det blir bara patetiskt.

2011-12-15

Demonstranter – med käpp och attityd

"Är det 40-talisternas sista primalskri vi hör?", frågade sig journalisten Harald Norbelie med anledning av den grånande skaran demonstranter som samlats för att bevara den vittrande Slussen.

"Sista?", funderade en kollega till mig. Hon menade att det här nog bara är början.

En ledarartikel i dagens SvD ger bränsle till det resonemanget. "Pensionärer är inte som förr", skriver Maria Ludvigsson: Fyra av tio 65-plussare, och två av tio 71-åringar, yrkesarbetar fortfarande. Dagens ålderspensionärer lägger sig inte på sofflocket, de håller igång.


Slussendemonstranter 12 december.


När 40-talisterna nu går i pension kommer de att ställa nya krav, menar Ludvigsson. 40-talisterna "var de 'första tonåringarna' och de kommer sannolikt att ha attityd även som äldre".

Dagens pensionärer har alltså både tid och pengar. De har dessutom demonstrationsvana. Men om de var radikala 1968, så har de nu blivit konservativa. De har demonstrerat mot rivningen av den sönderfallande Slussen, de har demonstrerat mot fällningen av den döende tv-eken. Framöver kommer de alldeles säkert att uppbåda tid, kraft och engagemang för att demonstrera mot än det ena, än det andra som måste bevaras. Pensionärerna har attityd.

Dessutom: Nu får de råg i ryggen av tidskriften Time, som utsett demonstranten till årets person.

2011-12-11

Kristdemokraterna: Utan mening, utan mål

I valrörelsen försökte Kristdemokraterna göra sig till talespersoner för "verklighetens folk". Problemet för det familjekonservativa partiet är att deras verklighet utspelade sig på 1950-talet, när familjer bestod av en pappa, en mamma och så ett par äppelkindade lintottar till barn. Men många svenskar känner inte igen den verklighetsbeskrivningen. När kristdemokratiska företrädare pratar om hemmafruidealet, ifrågasätter aborträtten eller talar om äktenskapet som en institution för att "skapa äkta barn" så känns verklighetsförankringen avlägsen. Till yttermera visso tycks partiets paradfråga, vårdnadsbidraget, uppskattas av få; det framstår främst som ett verktyg för att hålla invandrarkvinnor borta från arbetsmarknaden.

Partiet har även misslyckats att profilera sig i frågor där de skulle kunna plocka goodwillpoäng, nu senast i frågan om ersättningar till vanvårdade barnhemsbarn. Familjeminister Maria Larsson tvingades säga nej till ersättning och framstod som kallhjärtad – precis tvärt emot vad KD vill vara. Sedan svängde regeringen i frågan, men utan KD-credd.

Lägg därtill ett visst mått av ideologisk förvirring. När Göran Hägglund för ett par år sedan vägrade delta i partiledarutfrågningen på Stockholm Pride så höjde få på ögonbrynen – 2011 beslutade dock KD i Stockholm att delta med ett informationstält. Dock även detta år utan Göran Hägglund. Vad vilja egentligen Kristdemokraterna?

Framtidslöfte?

Bild från Aktiespararna.


En del av dem vill uppenbarligen byta partiledare. Mot sympatiske Göran Hägglund ställs gråtrista Mats Odell. Få, utöver kärntrupperna i Odells fanclub, tror att ett partiledarbyte kommer hjälpa KD. Det behövs något annat. KD kan inte nöja sig med att prata om> verklighetens folk. Man måste lyssna på dem också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2011-12-10

Moderaterna: Hotet kommer inifrån

Svensk politik befinner sig just nu i ett väldigt spännande skede. Socialdemokratin är detroniserad och demoraliserad efter två raka valförluster. Ett flertal partier har bytt, eller kommer att byta, partiledare. Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Opinionsmätningar tyder på stora ommöbleringar i riksdagen 2014. Jag tänkte därför ägna några blogginlägg åt att reflektera kring de politiska partierna och hur de har påverkats av de nya förutsättningarna.

Det är väl lika bra att börja med Moderaterna; det är ju ändå kring dem som svensk politik graviterar för närvarande. Sedan Moderaterna blev nya och gammalmoderat ballast kastades över bord har deras formkurva varit stark. SCB:s partisympatiundersökning som presenterades i veckan gav Moderaterna 33,4 procent – inget tycks kunna stoppa det blå segertåget.

Allt går alltså Moderaternas väg just nu. Men detta är också deras stora utmaning. Hur upprätthåller man nytänkande och idéarbete i ett parti som ändå tycks göra allting rätt? Hur undviker man att bli ett pragmatiskt maktparti utan färdplan, styrt av opinionsvindarna? Hur håller man undan för maktens fartblindhet och fler symptomatiska misstag av typen historierevisionism? När tröttnar väljarna på att allt Moderaterna har att erbjuda är ett femtielfte jobbskatteavdrag? Och, framför allt: Vad händer när fixstjärnorna Reinfeldt och Borg, kittet i Nya Moderaterna, bestämmer sig för att dra sig tillbaka?


Att vara eller inte vara statsminister, det är frågan.
Bild: TV4


Dessa farhågor torde inte stå högt på Moderaternas dagordning idag. Såsom det socialdemokratiska exemplet har visat kan emellertid vägen från statsbärande parti till moras kan vara oväntat kort. Så länge oppositionen består av pajasar är det lätt att förstå att väljarna flyr till de moderata politikproffsen. Men den moderat som tittar i framtiden bör fundera på hur rustat partiet står för post-Reinfeldt, post-Juholt-eran.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2011-12-09

Kan en kille vara Lucia?

"Nog måste det finnas några folkpartister som känner sig manade att ta tag i det här och se till att vi granskar de här förlegade traditionerna ur ett genusperspektiv!" skrev en kristdemokratisk landstingspolitiker på Facebook med anledning av en artikel i Sydsvenskan, där en kille i femte klass blivit besviken för att han inte fick vara Lucia.

KD-politikerns inlägg var naturligtvis tänkt som en gliring mot oss folkpartister, eftersom många av oss tycker det är bra – till och med viktigt – att ibland resonera kring könsroller, vilka förväntningar som ställs på killar och tjejer och vad diskriminerande behandlingar kan ge för konsekvenser.

Sankt Lucia?Bild från Linus Fremin.

Och det är klart. Om man lever kvar i föreställningen att familjer enbart består av mamma, pappa, barn och att pojkar är blå och flickor rosa – ja då orkar man väl inte resonera kring om pojkar kan vara Lucia. Antagligen tycker man då inte heller att män kan gestalta kvinnoroller på scen över huvud taget, och håller väl för barnens ögon när vargen tar på sig mormors nattsärk för att lura Rödluvan. Måtte inget rubba de traditionella könsrollerna!

Jag tror inte särskilt många folkpartister tycker det är diskriminerande att en pojke inte får bli Lucia. Men samtidigt tror jag att många skolor skulle göra barnen en tjänst om de vågade föra resonemang kring manligt och kvinnligt och hur killar och tjejer förväntas vara, bete sig och klä sig. Om en kille vill vara Lucia – varför inte? Om en tjej vill vara tomte – varför inte?

För inte så längesedan ansågs det uppseendeväckande när kvinnor klädde sig i byxor. I en del partier verkar man längta tillbaka till den tiden. I Folkpartiet gör vi det inte.

Se även TV4, Jenny Sonesson: Låt även pojkar vara Lucia

2011-12-08

Trafikpolitiker förhandstittar på Nobelfesten

På lördag är det dags – borden dukas för årets Nobelfest i Stockholms stadshus. Fast ska man vara petig så börjar borden dukas redan i morgon. Det tar väl sin lilla tid att göra i ordning sisådär tusen kuvert.

Ikväll hade Alliansgruppen i trafik- och renhållningsnämnden förmöte. Vi hade en ganska lång dagordning att gå igenom, men var överens om det mesta så det gick rätt fort. Efter mötet tog oss ordföranden Ulla Hamilton med på en liten bakom kulisserna-titt på Nobelfestförberedelserna.

Bord i Blå hallen.

I Blå hallen var borden utställda och linnedukarna lagda på plats. Uppe vid balustraden stod en samling folkdräktsklädda artister och övade på vad som får antas vara Nobelkvällens divertissemang.

Den praktfylla Gyllene salen gick knappt att känna igen, överfull som den var med väldoftande och färgglada blommor från San Remo. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga vart alla blommorna tar vägen efter festen. Jag såg framför mig horder av stadshusanställda bärandes hem Nobel-blommor till sina kära dagen efter festen. Men icke. Blommorna är så trötta efter den långa resan att de vissnar och dör ungefär samtidigt som Nobelgästerna ger sig ut i dansens virvlar i Gyllene salen.

Blomsterhav i Gyllene salen.

Och nej. Trafik- och renhållningsnämndens ledamöter är inte bjudna till Nobelfesten i år, hur konstigt det än kan låta.

Många lådor blir det...

2011-11-29

Gräsroten på ordförandeträff

I går var jag på utdelningen av Årets enprocentare, Stockholms stads pris för konstverk som tillkommit tack vare den s.k. enprocentsregeln om kultursatsningar vid kommunala byggprojekt. Jag hade blivit medbjuden av en bekant och hade tänkt att det bara skulle vara en trevlig kväll, men lokalpolitiken gjorde sig påmind på ett högst angenämt sätt.

Det visade sig nämligen att förskolechefen i Skarpnäck, Monica Ulvede, fick ett hedersomnämnande för sitt arbete med kultur i förskolan. Detta måste naturligtvis uppmärksammas, så när jag kom hem skrev jag ett inlägg på FP Skarpnäcks blogg om detta.

Denna tisdag var det möte för Folkpartiets lokalavdelningsordföranden och kampanjledare i hela Stockholms stad. Vi brukar träffas ungefär en gång i månaden och diskutera aktuella politiska frågor, kampanjplanering m.m. I kväll hade vi besök av kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt, som ville ha våra synpunkter på vissa stadsbyggnadsfrågor. Hon berättade också om arbetet i den trafikgrupp som nyss startat (och där jag ingår, se Gräsroten tänker trafik). Därtill fick vi lite förhandsinfo om en spännande nyhet som kommer att presenteras i morgon.


Madeleine Sjöstedt, Richard Bengtsson (FP Norrmalm)
och Rasmus Jonlund (FP Kungsholmen).

En fråga som vi diskuterade en del under mötet är partiets organisation. Det låter ju inte så rasande upphetsande, men icke desto mindre viktigt. Jag tror att det är rätt svårt för Folkpartimedlemmar att nästla sig in i rätt forum för att vara med och utforma och påverka politiken.

Vår organisation är uppbyggd på de olika stadsdelarna, men den som blir medlem i partiet kanske inte alls är intresserad av lokalpolitik utan vill diskutera klimatfrågor, utrikespolitik eller något annat. Här måste vi bli bättre på att erbjuda vägar till rätt forum, så att alla medlemmar känner att deras engagemang tas till vara. En viktig framtidsfråga att ta tag i.

2011-11-24

Gräsroten på nämndmöte

Denna veckas sista politiska åtagande var också det viktigaste: nämndsammanträdet med trafik- och renhållningsnämnden, där jag är ersättare.

Som ersättare i en nämnd deltar du i nämndens arbete på i stort sett samma villkor som de ordinarie ledamöterna. Du är med på alla möten och förmöten, du får alla handlingar och så vidare. Men du har förstås ingen rösträtt på nämndsammanträdet.

Nämndmötena brukar gå till så att de inleds med muntlig information från förvaltningens tjänstemän om olika aktuella frågor. I dag handlade det t.ex. om den döende eken på Oxenstiernsgatan. Information om ekens tillstånd finns även på Stockholms hemsida.

Ofta är det de muntliga genomgångarna som tar längst tid, den mer formella delen av sammanträdet kan som regel klubbas igenom rätt snabbt. Idag beslutade vi bl.a. om nya cykelbanor längs med Nynäsvägen och på Folkparksvägen i Solberga.


Trafik- och renhållningsnämnden sammanträder i Stora kollegiesalen. Till vänster FP-kollegan Charlotta Schenholm.

Vi hanterade även ett svar på en skrivelse om trafiksituationen i Skarpnäck, och där gav Alliansen ett medskick som jag tagit initiativ till. Vi underströk att det arbete med en parkeringsstrategi som just nu pågår bör innefatta analyser av åtgärder för att öka nyttjandegraden av befintliga parkeringsgarage, t.ex. justerade parkeringsavgifter, förbättrad skyltning, trygghetsskapande åtgärder och informationsinsatser.

Efter mötet var det en föredragning om SL:s arbete med en trafikförsörjningsplan. Jag smet från den föredragningen lite i förväg för jag hade skulle träffa en kompis och ta ett par öl. Även en gräsrot behöver ju vätska ibland.

2011-11-23

Gräsroten på höststämma

Representantskap kallas det, Folkpartiets i Stockholms stad högsta beslutande organ. Representantskapet sammankallas ett par gånger per halvår, och ikväll var det dags för höststämma. På dagordningen fanns ett antal motioner som lämnats in av folkpartister. De handlade om allt från reformerad klotterpolicy och ombyggnad av Brommaplan till stadsplaneringsstrategier och företagsområden i Stockholm.

Debatten blev stundtals intensiv och ibland var det nödvändigt att ta till röstkorten för att slå fast vad som är Folkpartiets uppfattning.

Gräsrot i gott sällskap.

Begärd votering verkställs.

Repskapen är intressanta tillställningar eftersom folkpartister från hela stan samlas och åsikter från hela den liberala skalan möts och bryts. Så knådar man sakta men säkert fram en klok politik för hela Stockholm.

2011-11-22

Gräsroten tänker trafik

Jag har fått förtroende att delta i en grupp som ska ta fram Folkpartiets förslag på lösningar på Stockholms trafikproblem. Gruppen leds av borgarrådet Madeleine Sjöstedt. I kväll hade vi vårt första möte, på fastighetsroteln i Stockholms stadshus.

Vi har en ganska ambitiös tidsplan, men jag tycker ändå det är viktigt att vi hinner med en ordentlig förankring av idéarbetet. Det får inte bli så att en liten grupp sitter och tar fram ett nästan färdigt förslag, utan en bred diskussion måste föras i partiet under hela resans gång. Därför kommer vi redan i arbetets startskede att be om inspel och förslag från Folkpartiets olika lokalavdelningar.


Madeleine Sjöstedt leder trafikgruppen.

Det känns kul att vara en del av ett så viktigt arbete. Jag tror att alla som vistas i Stockholms innerstad – oavsett om det är till fots, med cykel, i kollektivtrafiken eller i bil – inser att trafiksituationen är ansträngd och att goda råd är, om inte dyra så i vart fall nödvändiga för att trafiksituationen i Stockholm ska bli långsiktigt hållbar. Själv har jag insett att det ofta tar lika lång tid för mig att gå från Gamla stans tunnelbana till jobbet på Hantverkargatan som det tar att åka 3:ans buss. För mig är det ett tecken på att någonting inte står riktigt rätt till.

2011-11-21

Gräsroten bjuder på glögg

Att vara ute och kampanja är inte bara att sprida ut så många flygblad som möjligt. Det är också att finnas tillgänglig för frågor. I kväll var Folkpartiet i Skarpnäck ute och kampanjade vid Finn Malmgrens plan i Hammarbyhöjden. För att locka Hammarbyborna att stanna till bjöd vi även på glögg och pepparkakor.

Det blev en bra kampanj. Stockholmare är stressade, men en del stannade till, drack lite glögg och pratade politik med oss. Det material vi delade ut var Folkpartiets höstkampanj "Unga ska ha jobb" (läs mer här) och det ledde till en del frågor och glada tillrop.



Folkpartiet bjuder på pepparkakor, glögg och liberalism i Hammarbyhöjden.
Här Hanna Gerdes, Daniel Forslund och Thomas Erlandsson.

Dagens kampanj var riktigt rolig. Det var behaglig temperatur, vi var många som deltog och det hela kändes mycket positivt – det är så det ska vara!

Efter kampanjen, som varade mellan 17 och 18, var det dags för styrelsemöte. Mötet var bra och jag lyckades hålla tidsgränsen (två timmar) trots att vi är en pratglad och diskussionslysten skara.

En nackdel med sådana här kvällar är att kosthållningen blir lite eftersatt. Således bestod kvällens middag av ett ospecificerat antal pepparkakor, en korv med bröd från 7-Eleven och två bitar hallonpaj. Inte något vidare ur Beach 2012-synpunkt.

Denna vecka blir en intensiv Folkparti-vecka för gräsroten. I kväll var det som sagt kampanj med FP Skarpnäck. I morgon kväll är det möte med Folkpartiets trafikgrupp i Stockholms stad. På onsdag är det höststämma och på torsdag är det sammanträde med trafik- och renhållningsnämnden. Helgen tänkte jag dock hålla någotsånär Folkparti-fri. Nu är klockan strax efter 23. Har ägnat tiden efter styrelsemötet åt att skriva protokoll, skissa på ett papper till torsdagens nämndmöte och skicka lite mail. Nu återstår ett inlägg på FP Skarpnäcks blogg innan det är dags att umgås med kudden.

2011-11-20

Gräsroten på kurs

Den här helgen har jag tillbringat på konferensanläggningen Sånga–Säby. Folkpartiet anordnar en ledarskapsutbildning som jag blivit antagen till, och denna intensiva helg var början på ett drygt halvårslångt utbildningsprogram.

Tillsammans med femton andra relativt nyblivna Folkpartipolitiker fick jag lära mig massor av mig själv och mina drivkrafter, och hur andras drivkrafter påverkar hur man agerar och reagerar i en grupp. Mycket intressant, lärorikt och tankeväckande.

Folkpartister lär sig mer om sig själva och varandra.

Därutöver blev det förstås många och långa diskussioner med de andra folkpartisterna om politik och den politiska organisationen. Fungerar partiorganisationen som den ska? Tar vi hand om våra medlemmar? Behöver vi tänka nytt? Kan vi utvecklas och bli ännu bättre? Viktiga frågor att fundera på för en organisation som bygger på människors intresse, värderingar och frivilliga engagemang. Jag ser väldigt mycket fram emot fortsättningen på denna intressanta utbildning!

Kom hem från Sånga–Säby vid sextiden i kväll. Har sedan dess ägnat mig åt lite av varje, bl.a. att förbereda morgondagens styrelsemöte med FP Skarpnäck och att fundera på en beslutsskrivelse till torsdagens möte med trafik- och renhållningsnämnden.

2011-11-17

Gräsroten på informationsmöte

5 000 bostäder om året. I 20 år. Det är uppdraget som tjänstemännen i Stockholms stad har fått att planera. Det är ganska många bostäder det, och på exploaterings- och stadsbyggnadskontoren pågår ett intensivt arbete för att hitta platser i kommunen där det går att bygga nya hus. För att planeringen ska bli någorlunda strukturerad har man ett antal styrdokument till sin hjälp, bl.a. översiktsplanen Promenadstaden, som antogs 2010. En av ambitionerna i översiktsplanen är att stadens olika delar ska kopplas samman, vilket kan ske t.ex. genom förtätning, alltså att man bygger bostäder, arbetsplatser m.m. emellan stadsdelarna, och/eller med förstärkt infrastruktur (gång-, cykel- och bilvägar).

På stadsbyggnadskontoret arbetar man för närvarande med sambandet mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Intresset från allmänheten för detta arbete är stort, inte minst sedan det spritts idéskisser från ett arkitektkontor som innehåller en vägförbindelse mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Detta är en mycket kontroversiell fråga och för att på ett tidigt stadium ge svar på medborgarnas frågor hade staden ikväll kallat till ett informationsmöte i Skarpnäcks kulturhus.

Fullsatt i Skarpnäcks kulturhus.

Salen var fullproppad med Bagis- och Skarpnäcksbor samt en och annan lokalpolitiker (som undertecknad gräsrot). Tjänstemännens presentation fick en ganska stapplande inledning, vilket förstås inte underlättades av att många av de närvarande hade en minst sagt skeptisk inställning till tankarna på ett eventuellt vägbygge. Jag tror dock att tjänstemännen lyckades tydliggöra att något konkret förslag finns inte att ta ställning till och att hela programarbetet än så länge befinner sig i ett uppstartsskede.

På Folkpartiets i Skarpnäck blogg har vi skrivit om våra synpunkter på programarbetet, se Bilväg mellan Bagarmossen och Skarpnäck? och Bostäder fokus i Bagarmossen.

På vägen hem missade jag precis tunnelbanan norrut, så jag fick sitta och vänta tio minuter på Skarpnäcks t-banestation. Vilket för övrigt är den nyaste stationen i Stockholms tunnelbana. Den invigdes 1994.

2011-11-16

Gräsroten kampanjar

En viktig del i gräsrotspolitiken är det vi kallar kampanjande. Kampanjande omfattar de flesta former av utåtriktade aktiviteter som politiker ägnar sig åt. Torgmöten, flygbladsutdelningar på stan eller i brevlådor, dörrknackningar med mera. Syftet är förstås att träffa människor, informera om politik och kunna svara på frågor.

Moderaten Vasilis och jag kampanjar i Kärrtorp.

Idag kampanjade Alliansen på olika ställen i Skarpnäck. Efter jobbet åkte jag direkt till Kärrtorp, där jag och moderaterna Arvid Öhlin och Vasilis Roussos delade ut flygblad med information om ett aktuellt stadsbyggnadsprojekt i vår stadsdel. Intresset bland Kärrtorpsborna var ganska stort, men novemberkylan gjorde att vi ändå fick kasta in handduken efter en knapp timme. Även gräsrötter har svårt för kylan.

2011-11-15

Gräsroten träffar grevinnan

Ikväll var det gruppmöte med trafik- och renhållningsnämnden. Vi brukar ha gruppmöte ungefär en vecka innan nämndsammanträdet, och då går vi igenom alla ärenden och diskuterar om vi vill besluta något annat än det Trafikkontoret föreslagit. Eller om vi vill skriva några särskilda uttalanden där vi understryker vikten av en viss fråga, eller liknande.

Ulla Hamilton är ordförande i trafik- och renhållningsnämnden.

Trafik- och renhållningsnämnden består av 13 ledamöter och lika många ersättare. Ordförande är moderaten Ulla Hamilton. Folkpartiets ledamot heter Mark Klamberg och jag är ersättare tillsammans med Charlotta Schenholm (ja, antalet FP-ersättare är alltså större än antalet FP-ledamöter; Centerpartiet har ingen ersättare p.g.a. att partiet är så litet).

Kvällens möte gick rätt smidigt och höll på i en timme ungefär. Nästa vecka är det dags för drabbning med oppositionspartierna på nämndens sammanträde i stadshuset.

2011-11-13

Gräsrotens söndag

När dammet efter valrörelsen har lagt sig tar politikens vardag vid. Mandaten fördelas enligt väljarnas utslag och förtroendeuppdrag på olika nivåer axlas av nya och gamla politiker. Jag fick från och med årsskiftet förtroendet att vara ersättare i trafik- och renhållningsnämnden. Därutöver är jag ordförande för Folkpartiet i Skarpnäck och ingår sedan nyligen i en arbetsgrupp inom Folkpartiet som ska ta fram ett nytt kollektivtrafikprogram.

Ofta får jag frågor från vänner om vad politiker egentligen gör, särskilt vi gräsrotspolitiker i skuggan av de mer exponerade ledande företrädarna. Så jag tänkte i en serie inlägg försöka ge en inblick i fritidspolitiken från mitt perspektiv.

Månadens nämndhandlingar.

För ett par dagar sedan dök nämndhandlingarna ner i brevinkastet. Trafik- och renhållningsnämnden sammanträder om två veckor, och till dess är det en hel del handlingar som ska läsas igenom. Dagordningen innehåller 30 punkter av varierad karaktär, t.ex. ekonomisk uppföljning för oktober, remissvar om Stockholms stads kommunikationsprogram, beslut om cykelåtgärder längs Nynäsvägen, svar på skrivelse om trafiksituationen i Skarpnäck, cykelåtgärder på Folkparksvägen, miljözon för dubbdäck, höjning av parkeringsavgifter, lägesrapport om den omskrivna återvinningsstationen i Vanadisberget samt svar på en del skrivelser från oppositionen.

I början av nästa vecka har Alliansgruppen i trafik- och renhållningsnämnden ett gruppmöte. Det är då vi tar diskuterar hur vi ska tycka i de olika frågorna, och det är då eventuella oenigheter hanteras. Själva nämndsammanträdet är i praktiken mest en formalitet och ett värdefullt informationstillfälle. I väldigt kontroversiella frågor kan oppositionen vara debattlysten, men oftast inte. Nya väljare vinns ju knappast på nämndsammanträden.

Att läsa igenom nämndhandlingarna tar ett par timmar. Sen skickar jag lite mail till partikamrater runt om i staden som är berörda av de olika förslagen. Ett blogginlägg blev det också, som blev klart på eftermiddagen. Och så lite maildiskussioner om en debattartikel som förhoppningsvis snart dyker upp i lämpligt massmedium. Därmed fick det räcka med politik för idag. Lite måste man ju helga vilodagen.

Avståndstagande politiker?

Tänk på avståndet mellan dig och dina folkvalda stod det på en bild jag såg på Facebook. Den som gjort bilden tycker nog att svenska politiker är för få eller för otillgängliga. Eller så vill man bara spä på den nidbilden.


Faktum är att det finns ganska gott om politiker i Sverige. Det finns ett demokratiskt och representativt värde i det. Ett för långt avstånd till politikerna försämrar möjligheterna till ett vitalt demokratiskt samtal och kan leda till att människor tappar tilltro till det demokratiska systemet. (Intressant nog är det väl för övrigt ofta samma personer som tycker att avståndet till politikerna är för långt som tycker att det finns för många politiker.)

Jag kan hålla med om att avståndet kan uppfattas som långt till vissa politiker. Man ska nog inte räkna med att få tala med Fredrik Reinfeldt om man ringer honom. Men i många andra fall är nog avståndet mer inbillat än faktiskt.

För att illustrera detta har jag gjort en karta där jag markerat alla lokalpolitiker i min stadsdel, Skarpnäck. De blåa är Allianspolitiker, de röda är oppositionen. Kartläggningen har jag för övrigt gjort med hjälp av Eniro.se, alltså inte via några hemliga kontaktlistor. Alla dessa sitter i stadsdelsnämnden. En del sitter även i kommunfullmäktige.



Tänk på avståndet mellan dig och dina folkvalda uppmanar Facebookbilden. Ja, gör det. Så kommer du upptäcka att det inte är särskilt stort.

2011-11-12

Republikanskt grundlagsförslag presenterat

Men vad vill ni ha i stället då? Som förespråkare för republik så får man ofta den motfrågan. Vilket förstås är helt rimligt – den som vill avskaffa något bör ju kunna redogöra för vad man vill se i stället.

Republikanska Föreningen har bestämt sig för att besvara den här frågan och har därför tillsatt en grundlagsutredning. Utredningen leds av Mats Einarsson, och jag har fått förtroendet att biträda honom. På Republikanska Föreningens kongressdag i dag presenterade vi vårt delbetänkande med förslag till en republikansk författning för Sverige.


Vårt förslag är att kungen ersätts med en president, som utses genom indirekt val i riksdagen (alternativ 1) eller genom direkt val av folket (alternativ 2). Införandet av republik – i synnerhet om man väljer alternativ 1 – kräver inte särskilt ingripande förändringar i våra grundlagar. Således har betänkandet fått titeln ...bara ett penndrag (hämtat från Olof Palmes tal till Socialdemokraternas kongress 1972).

De båda alternativen får något olika konsekvenser, bland annat vad gäller presidentens ställning i republiken. En direktvald president får naturligtvis ett starkare personligt mandat än en indirekt vald. Efter att Mats presenterat utredningen blev vi utfrågade av statsvetaren Ann-Cathrine Jungar, som lyfte många intressanta frågeställningar av det här slaget. Allting filmades av SVT och kommer att kunna ses på SVT 2 den 15 november samt på SVT Play.

Grundlagsfrågor är ofta inte det som väcker mest intresse, men det märktes att engagemanget bland kongressdeltagarna var stort. Jag hoppas att diskussionen fortsätter att hållas levande,  nu när republikfrågan har vind i seglen!

Klicka här för att läsa hela det republikanska grundlagsförslaget (pdf).

Läs även
DN: "Efter det här har rojalisterna inga argument" 
DN: Lena Andersson är årets republikan
SvD: Kungen blir inte årets republikan
SvD: "Tar 100 år till innan monarkin försvinner"

2011-11-06

Gustav Adolf – en sockersöt historia?

Idag är det Gustav Adolfsdagen och runtom i Sverige köps bakelser som pryds av kungens profil i mörk choklad omgiven av grädde. Den rundlagde Gustav II Adolf skulle säkert ha uppskattat denna eftervärldens kaloririka hyllning till sin hjältekonung.


Kanske är Gustav Adolfsbakelsen en trivialitet, men jag tycker att den här typen av naiva hyllningar till gamla kungar eller andra historiska figurer i någon mån kan problematiseras. Jag kommer att tänka på den tyska barnramsan "bet, Kindchen, bet, morgen kommt der Schwed" (bed lilla barn, be; i morgon kommer svensken) som härstammar från trettioåriga kriget – nog säger den något om de effekter svenskarnas våldsamma härjningar i utlandet fick i den tyska folksjälen.

Man kommer osökt att tänka på den danske kungen Kristian II som år 1520 iscensatte Stockholms blodbad, där en inte så liten skara svenska adelsmän och präster tvangs ta farväl av sina huvuden. I svensk historieskrivning fick Kristian därefter tillnamnet Tyrann, medan han enligt myten av danskarna ska ha kallats den Gode eller Bondekär. Detta är nu blott en myt, men säger ändå något om hur vanskligt det kan vara att i efterhand försöka dela in historiska karaktärer i onda och goda. Sanningen kan mycket väl ligga någonstans däremellan.

Med det sagt önskar jag förstås alla Gustav Adolfsfirande bakelsebejakare en smaklig gottestund.

2011-11-01

Ny lönemodell för riksdagsledamöterna?

I dagens SvD levererar PJ Anders Linder ett riktigt Alexanderhugg mot den till synes eviga knuten i frågan om riksdagsledamöternas arvoden. Hans förslag går ut på att låta varje folkvald bestämma sin egen lön.

Därmed skulle ju den som förspråkar låga riksdagsarvoden kunna "walk the talk" och sänka sin lön rejält. Någon skulle kanske tycka att man som riksdagsledamot borde ha samma ersättning som i sitt tidigare arbete och motivera sin höga – eller låga – ersättning på det viset. Eller varför inte tredubbla sin gamla lön, med motiveringen att riksdagsledamöter formellt sett inte är i tjänst 8 timmar om dygnet utan 24? Den som redan är förmögen kunde ta ut noll i ersättning, och lägga politisk goodwill till ränteintäkterna.

Uppsidan av detta förslag vore förstås att ledamöterna skulle få motivera inför väljarna varför de är värda en viss ersättning, utan att kunna gömma sig bakom en arvodesnämnd. Nackdelen är väl risken att detta skulle leda till ett "race to the bottom", där arvodena av opinionstrycket skulle pressas ner så långt att riksdagsuppdraget blev oattraktivt. I praktiken skulle det hela antagligen sluta med en tyst kompromiss i svensk anda, där flertalet lade sig på en "medelnivå".

Huruvida Linders förslag är realistiskt och genomförbart kan diskuteras, men som tankelek är det intressant. Och spelteoretikerna tuggar väl fradga av upphetsning.

2011-10-27

Det handlar om värderingar

Den senaste veckan har DN publicerat ett antal artiklar om äldreboendet Koppargården, som drivs av företaget Carema. I artiklarna har man kunnat berätta om åldringar som drabbats av fallolyckor, om ovanligt många dödsfall och om outbildad personal. Den kritik som framkommit har lett till att stadsdelsnämnden nu vill säga upp avtalet med Carema, vilket framstår som en rimlig åtgärd.

En bekant till mig skrev på Facebook att det nu tycks "ingå i 'kvalitetsbegreppet' att man vanvårdar, kränker, misshandlar gamla människor! För våra skattepengar, dessutom". En av hennes Facebook-vänner, en socialdemokratisk lokalpolitiker, anmärkte att "skola, äldreomsorg och sjukvård måste nog, uppenbarligen, vara fredade från vinstintressen". "Caremas äldreboende på Koppargården i Vällingby kan sägas vara ett typexempel på hur illa det kan gå när kortsiktiga vinster istället för behov får styra vårdverksamhet", skriver vänsterbloggaren Anders Svensson.

Hårdhänt behandling är inte värdigt.

Självklart blir man upprörd när sådana här skandaler uppdagas. Men det är sorgligt att så många politiker på vänsterkanten fortfarande tar till argumenten om vinstintressen, så fort något dåligt inträffar. Precis som att den omständigheten att ett vårdboende drivs av ett vinstdrivande företag skulle ha något samband med vanvård av de boende. Det är både dumt, tröttsamt och irrelevant.
  • Hösten 2008 avslöjades missförhållandenBäckagårds äldreboende i Halmstad. De äldre blev kränkta av personalen, fick inte sitta på toaletten i lugn och ro och tvingades i säng tidigt på eftermiddagen. 
  • I januari 2002 placerade Walter Lööf en bandspelare i sin mamma Ruths rum på äldreboendet Hemgården i Gislaved. När han lyssnade av bandet föll han i gråt. "Sära på benen, det har du väl gjort en gång i tiden?" är ett exempel på vad Ruth fick höra.
  • År 2005 anmälde en undersköterska på ett ålderdomshem i Västerås två kollegor för vanvård. Nattpersonalen struntade i larm från de gamla, och de struntade i att vända på dem på natten för att förhindra liggsår.
Ovanstående exempel är ett axplock av de oacceptabla vanvårdsskandaler som uppdagats inom äldrevården på senare år. De har det gemensamt att de inträffat i kommunalt drivna vårdboenden. Som alltså saknar vinstintresse.

Självklart finns även exempel på vanvård i vårdboenden som drivs av privata företag. Min poäng är att missförhållanden kan uppstå var som helst. Det handlar inte om vinstintresse eller ej. Det handlar om värderingar och ledarskap. Det handlar om vilken kultur som råder på en arbetsplats, vilken jargong som tillåts och vilket stöd medarbetarna får från chefer och sina kollegor. Diskussionen om dessa – låt oss kalla dem – mjuka värden är viktig att föra. På arbetsplatser, i vården och i samhället i stort. Hur ser vi på våra gamla? Hur bemöter vi dem? Hur tar vi hand om dem? Den är en diskussion som är alldeles för viktig för att skymmas av skränig vänsterretorik om vinster och privata vårdbolag.

Läs även
Peter Andersson (S): Carema-skandal i ljuset av ideologiskt drivna privatiseringar
Elias Granqvist (M): Koppargården

Ewa Samuelsson (KD) och Göran Fredriksson: Sparka den som blundar för vanvård

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

2011-10-26

Säkrare val 2014?

För ett halvår sedan skrev jag att Sverige förtjänar ett smartare valsystem. Den slutsatsen har jag dragit bland annat mot bakgrund av mina erfarenheter som röstmottagare i två val. Det är inte så att det svenska valsystemet är katastrofalt dåligt, men det kan definitivt bli bättre. Det är mycket manuell hantering och finns många felkällor. Valsystemet skulle kunna bli säkrare, snabbare och effektivare med elektronisk röstning.


Slipper snart slicka?
Bild: Sven-Erik Sjöberg/Scanpix

Ny tycks justitieministern vara inne på samma spår. I morgon beslutar regeringen att inleda en översyn av valsystemet, skriver SvD:s Politik direkt. "Lappar i all ära, men finns det andra sätt bör det åtminstone vara något man prövar", säger Beatrice Ask till SvD.

Utredningen ska presentera sina förslag i december 2012. Jag ser med intresse fram emot vad de kommer fram till!

2011-10-24

När Moderaterna skriver historia

De flesta partier har ett och annat politiskt lik i garderoben. Det tydligaste exemplet på detta är Vänsterpartiet, som alltför länge vägrat se kommunismen i vitögat och som även efter murens fall haft svårt att ta avstånd från socialistiska diktatorer. Men självklart finns ideologiskt skräp även annorstädes.

Det bör emellertid inte behöva ligga ett modernt parti till last att dess historiska åsikter rimmar illa med den allmänna uppfattningen idag. Inom politiska partier, liksom i samhället i övrigt, sker värderingsförskjutningar över tid – ibland fort, ibland mer långsamt. Den som läser ett partiprogram från, säg, 1930-talet blir nog rätt häpen, oavsett vilket parti det handlar om.

Fia fabulerar.
Bild: Scanpix

Därför borde det inte vara ett problem för Moderaterna att dess konservativa föregångare för ett sekel sedan inte var helt entusiastiska inför idén om allmän och lika rösträtt. Man hade kunnat konstatera att man tänkte fel då men att man nu, förstås, bejakar den allmänna rösträtten. I stället verkar det nu som att Moderaterna försöker skriva om historien.

"Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt ... För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande" står det i ett idéprogram som Moderaterna antog vid helgens partistämma.

Den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval lades fram av den liberala regeringen under Karl Staaff år 1912. Propositionen röstades dock ned i den konservativt dominerade första kammaren. Först i maj 1919 kunde riksdagen äntligen besluta om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Reformen genomfördes efter förslag från en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater.

Mot den bakgrunden framstår Moderaternas historieskrivning som en smula magstark. Ännu värre blir det när partisekreteraren Sofia Arkelsten vidhåller. I en DN-intervju påstår hon att de konservativa var med och genomförde den fria rösträtten för 90 år sedan.

Nu har Arkelsten förvisso backat. Tvärdraget kan därmed anses vara åtgärdat, och dammet kan åter lägga sig över de gamla protokollen i riksdagens bibliotek. Men en fråga dröjer sig ändå kvar. Om maktberusningen gått så långt att de börjar ägna sig åt historierevisionism i sina idéprogram – vad är det då för parti som Moderaterna börjar bli?


Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): Att glo bakåt eller blicka framåt...?
Thomas Böhlmark (M): Väljarnas fokus – vad som händer nu och framåt
Anders Edwardsson (-): Sorgligt att Arkelsten backade från sanningen

Per Hagwall (M): Hela listan, med kommentarer!
Hanna Lager (FP): Arkelsten och moderaternas historia

Maria Hagbom (M): Offerkoftorna ständigt på!
Martin Moberg (S): Historieförfalskningen fortsätter från (m):s sida - nu om rösträttens införande...
Johnny Munkhammar (M): Historieskrivning
Jonas Sjöstedt (V): Moderaterna skriver (om) historien
Sebastian Stenholm (S): ABC för Arkelsten, M-bloggare och andra som far med lögner

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2011-10-23

En ny stadsdel tar form

På väg hem från stan igår fick jag en bild av det byggområde som heter Henriksdal, dvs. den del av Hammarby sjöstad som ligger längst västerut. Här har tidigare varit ett industriområde, men det får nu ge vika för 400–500 bostäder i citynära läge.

Industrier ger plats för bostäder.

Bland de gamla hus som rivs för att ge plats för bostäder finns Bröderna Edstrands kontorsbyggnad från 1960-talet. Huset är (eller var) klätt med karaktäristiska fasadplåtar, och det förekom spekulationer om att fasaden var ritad av uppburne arkitekten Sigurd Lewerentz och att huset därmed borde K-märkas. Nu valde man ändå att gå vidare med rivningsplanerna (och det har visat sig att fasaden sannolikt ritats av inte fullt lika uppburne Tage Hertzell).

Under ett par år kommer byggperioden att vara, inflyttning i Fredriksdal blir 2014–2015. Då kommer området även att rymma en del kontorslokaler samt en 48 000 kvadratmeter stor bussdepå för SL.

Så här ska det se ut när det är klart.