2010-04-28

"Riksdagsledamöter ska inte jaga Skatteverket"

"När Skatteverket ger sig efter unga framgångsrika bloggare måste vi ändra reglerna", skriver riksdagsledamoten Annie Johansson (C) apropå den debatt som uppstod efter att Skatteverket tillkännagivit att man ska granska några särskilt välbesökta bloggar (se Uppskattade bloggare?)
Vill skattebefria Blondinbella?

Att Skatteverket granskar branscher eller företeelser där man misstänker att skatt inte betalas på rätt sätt (på grund av okunskap eller medvetet fusk) är nu inte direkt någon nyhet - fråga bygg- och restaurangbranscherna. Men att säkerställa att inkomstbringande bloggverksamhet blir korrekt beskattad är tydligen höjden av fräckhet, enligt Johansson. Då är det dags att ändra på reglerna!

I grund och botten delar jag nog Annie Johanssons problemanalys. Skattereglerna är komplicerade. Kanske behövs det förenklingar för nystartade företag. Man kan tänka sig olika modeller för schablonbeskattning, rabatt på egenavgifterna de första åren, förenklade deklarationsregler och så vidare; Johansson har säkert en del egna förslag. Men när hon ger sig på Skatteverket tycker jag att hon gör självmål.

Skatteverket är ingen autonom enhet som agerar utifrån infall och nycker. Skatteverket är en myndighet som lyder under svenska lagar; lagar som stiftas av Annie Johansson och hennes kollegor i riksdagen. En grundläggande princip inom statlig förvaltning är likabehandlingsprincipen, att alla är lika inför lagen. Det innebär att skattereglerna gäller oavsett om du är pizzabagare, sjuksköterska eller bloggare.

Annie Johansson vill kanske ändra på detta. Hon skulle kanske föredra att Skatteverket såg mellan fingrarna och lät Blondinbella redovisa sina gratisprylar lite som hon tycker. I så fall tycker jag hon ska ägna sin kraft åt att förändra lagstiftningen i den riktningen. Att skälla på Skatteverket ger kanske medieutrymme - men det gör inte ett jota för att underlätta för unga företagare.

Läs även
Annie Johanssons blogg: Nya företag kräver nya skatteregler
Nyheter 24: Hands off, Skatteverket - sluta jaga bloggare


Läs andra om Annie Johansson, Skatteverket, Blondinbella

2010-04-27

Google som rekryteringsverktyg?

Kommer jag någonsin att få ett jobb utanför Skatteverket? Enligt en undersökning som Stockholms Handelskammare gjort så är det bara drygt 10 procent av arbetsgivarna som googlar de jobbsökande och kollar om de bloggar. Således borde det ännu finnas hopp.

Undersökningen var utgångspunkten för en diskussion som handelskammaren anordnade i kväll, där jag var inbjuden för att prata om hur mitt Skatteverks-bloggande tagits emot. Även Emma från Opassande.se och Tokmoderaten Fredrik berättade om hur deras bloggande eventuellt påverkat deras arbetsliv.

Framväxten av sociala medier på nätet har onekligen lett till att vars och ens privata sfär gjorts mer lättillgänglig - på gott och ont. En barnskötare fick sluta efter att ha poserat på Facebook i en mössa med texten "porn star". En polis håller på att bli avskedad efter att ha bloggat om dumheter han gjort. En moderat pressekreterare åkte på storstryk i medierna efter att ha facebookat om bajs i trappuppgången och en rysk städerska. Migrationsverket gav en medarbetare sparken efter att han bloggat om Israel-Palestinakonflikten.

Själv är jag lite förvånad att inte fler arbetsgivare gör en enkel googling när de rekryterar personal. I framtiden lär det bli allt vanligare. Och vi lär alla blir mer medvetna om att det vi skriver och gör på nätet kan nå en helt annan målgrupp än vi tänkt oss. Samtidigt hoppas jag att detta kommer leda till fler diskussioner om integritet och yttrandefrihet.

2010-04-25

En meriterad statschef?

Karl XIV Johan är utan tvekan en av de bästa statschefer Sverige haft. Han är också den ende som bokstavligt talat blivit headhuntad till ämbetet. Med andra ord: han fick jobbet på meriter.
Historikern Dick Harrison i SvD den 25 april. Att tillsätta statschefen på meriter - ja, det vore kanske något att dra lärdom av från historien.

2010-04-20

Ska motorvägen vara i stan eller utanför?

Man upphör aldrig att förvånas över de röriga turerna inom de rödgröna. Den 29 mars svarade Carin Jämtin (S) så här på DN:s frågor:

Så om Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna får fler röster än Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer Förbifart Stockholm att byggas?
– Ja, säger Carin Jämtin.

Och det här är ett löfte från din sida?
– Ja, det är det.

Nu, tre veckor senare, är det dock annat ljud i skällan. Enligt ett pressmeddelande från vänstern ska det nu i stället hållas en folkomröstning i frågan, där valet ska stå mellan förbifarten och en utbyggd kollektivtrafik. "Jag är inte överkörd", säger Carin Jämtin. Den som tror på det kan ju räcka upp en hand.

Nej, Carin Jämtin framstår som så överkörd man någonsin kan bli. Och därmed medverkar hon till att skapa osäkerhet om den infrastruktursatsning som så väl behövs i Stockholm. Anna Wersäll vid Stockholms Handelskammare har en poäng när hon säger att det är oseriöst av den rödgröna oppositionen att inbilla väljarna att de måste välja mellan vägar eller kollektivtrafik. Sanningen är att ett växande Stockholm behöver både och.

Självklart kan man ha synpunkter på förbifarten och hur den har utformats. Men i grund och botten tror jag det handlar om det som Karin Karlsbro, Folkpartiets ledamot i miljö- och hälsoskyddsnämnden, koncist formulerat så här (fritt ur minnet): "Antingen så väljer vi att ha en motorväg utanför Stockholm. Eller så väljer vi att ha en motorväg som går rakt igenom stan."

Jag vet vad jag tror är bäst för Stockholmsregionens fortsatta tillväxt och attraktionskraft.

Läs även
Per Altenberg: Lös Stockholms trafikinfarkt
Johan Ingerö: Parliament of nitwits
Krohniskt: Så fult, så fegt
Christer Sörliden: Förbifart i Stockholm - även ett skånskt problem
Maria Wallhager: Första (s)vikna vallöftet: Förbifarten

Läs andra bloggare om Förbifart Stockholm, Stockholms Handelskammare, Karin Karlsbro

Stödet minskar för monarkin

Till dagens glada nyheter räknar jag SOM-institutets vid Göteborgs universitet rapport att stödet minskar för monarkin. Fortfarande är det en klar majoritet - 56 procent - av svenskarna som vill behålla monarkin, men det är en rejäl minskning jämfört med 2003 års mätning, då stödet låg på 68 procent. Samtidigt har republikförespråkarna blivit fler - 22 procent jämfört med 15 procent för fem år sedan.

Monarkisterna har fortfarande ett rejält övertag i opinionen. Men kanske håller droppen på att urholka stenen. Republikanska Föreningen noterar ett fördubblat medlemsantal sedan jag slutade i styrelsen (huruvida det finns ett samband låter jag vara osagt) och har nyligen rekryterat Mona Abou-Jeib Broshammar till posten som föreningens första generalsekreterare. I en intervju i Jusek-tidningen säger hon det som borde vara, men tyvärr inte är, självklart:
I mitt drömsamhälle är Sverige en demokrati fullt ut, alla människor har samma värde och jag kan säga till mina barn att de kan bli precis vad de vill, att det lönar sig att kämpa och utbilda sig, att kompetens går före arv.
Håller glansen på att falna?

Monarkin är en rest från ett fördemokratiskt Sverige. I dagens samhälle har den urartat till en bisarr underhållningsindustri till skvallerpressens fromma. Detta duger inte. Det är hög tid att, som det står i sången, göra kronan på kungens hjässa lätt - genom att lyfta av den för gott.


Läs även

Krohniskt: Vi vill inte ha en Svenssonkung
Peter Althin m.fl.: Pr-värde dåligt argument för att ha monarki

Läs mer om republik, monarki, Republikanska Föreningen, kungahuset

De omutbara?

Idag hade jag bokat in ett möte med en företagare. Företagaren dök upp på utsatt tid och hade med sig de fakturakopior jag hade begärt. Samt en bukett blommor. "Den här är till dig" sa han och log glatt när han överräckte den. Jag mumlade ett besvärat "tack", lade buketten på bordet och gick raskt över till att gå igenom fakturakopiorna.

Sverige brukar få bra resultat i internationella korruptionsundersökningar. Enligt organisationen Transparency International ligger vi på delad tredjeplats i världen (jämsides med Singapore, efter Nya Zeeland och Danmark). I Sverige finns ett särskilt organ, Institutet mot mutor, som arbetar mot mutor i näringslivet. Det arbetet är oerhört viktigt. Mutfrihet är en förutsättning för ett fungerande samhälls- och näringsliv. Ett korrumperat samhälle vittrar snabbt sönder inifrån i takt med att människor tappar respekt för demokrati och rättsstat.

Även liten ros kan ge stort huvudbry.

Inom Skatteverket råder en mycket sträng policy när det gäller vad man som tjänsteman får ta emot. Att vägra ta emot en gåva från en företagare eller medborgare kan emellertid vara svårt, ur ett mänskligt perspektiv. Det känns helt enkelt oförskämt, i synnerhet om syftet med gåvan synes vara att tacka för god hjälp, god handläggning eller motsvarande.

Eftersom jag fick min blombukett innan handläggningen var avslutad borde jag kanske tackat nej. Samtidigt ville jag minnas att det vid tidigare tillfällen godtagits att man tagit emot blombuketter, under förutsättning att man placerat dem i fikarummet. Jag uppfattade även att företagaren inte hade något dolt syfte med buketten, utan gav enbart som en vänlig gest (samtidigt inser jag att denna subjektiva uppfattning sannolikt är föga värd vid bedömningen om bestickning har ägt rum). Icke desto mindre kände jag mig som en skurk när jag vandrade tillbaka till kontoret med blomsterkvasten i handen. Jag funderade på om jag borde anmäla det hela i Skatteverkets incidentrapporteringssystem.

Vad som besvärade mig ytterligare var tanken på vilka signaler jag skickat ut till företagaren. Han hade utländskt påbrå; kanske kom han från en kultur där myndighetspersoner förväntade sig gåvor? Gav jag honom, genom att inte vägra ta emot blommorna, signalen att svenska myndigheter behöver smörjas? Tänk om han talar med sina vänner om detta, blir det då en etablerad sanning i hans kretsar?

Skatteverket, och andra svenska myndigheter, har sina brister. Ibland är vi långsamma, ibland är vi övernitiska och fyrkantiga, ibland ger vi dålig service. Men som statstjänsteman är jag ändå stolt över den okorrumperade kultur som jag upplever råder inom myndigheten. Det är, av ovan anförda skäl, så oerhört viktigt. Har jag medverkat till att nagga den kulturen i kanten? Tanken skaver. Liksom törnen sticks på de rosor som nu pryder Skatteverkets fikarum.

Läs mer om Skatteverket, mutor, bestickning, korruption, Institutet mot mutor, Transparency International

2010-04-14

Rätt av Ohly att tacka nej till bröllopet

Lars Ohly har blivit inbjuden till bröllopet mellan Victoria Bernadotte och Daniel Westling. Han har tackat nej. I en debattartikel i Aftonbladet förklarar han varför:
Det här bröllopet handlar inte bara om Victorias och Daniels kärlek. I stället håller det på att växa till en slags nationell hyllningsfest för monarkin. Och det vill inte jag som är republikan och motståndare till monarkin ställa upp på.
Det är inte ofta jag håller med Lars Ohly, men i det här fallet har han helt rätt. Som republikan och politiker på hög nivå så hamnar man ibland i situationer där ens övertygelse prövas, på grund av den konstitutionella situationen.

Tack, men nej tack. Bild: Björn Lindahl/Aftonbladet

Ett sådant exempel är riksmötets öppnande, där de folkvalda ledamöterna förväntas resa sig upp för den framavlade statschefen; en ceremoni som torde upplevas besvärande av varje republikan. Ändå deltar man, av respekt för konstitutionen eller, i andra sammanhang, för protokoll och etikett.

Den respekten har emellertid sina gränser. Det finns tillfällen när man kan låta sin övertygelse styra. Omdömet får avgöra vilka dessa tillfällen är.

Som republikan tycker man antagligen att Victorias och Daniels bröllop är, eller åtminstone borde vara, en privatsak för dem, deras familj och vänner. Bröllopsspektaklet kan heller inte anses ha sådan konstitutionell tyngd att alla partiledare måste närvara. Det är då rätt och rimligt att man markerar detta genom att, som Lars Ohly gjort, tacka nej till att delta.

Läs även
Maria Byström: Tänk att jag och Lars Ohly delar samma tanke!
Fredrik Sneijberg: Holy Ohly


Andra bloggare om , , , , , Republikanska Föreningen

Plikten framför allt?

"Kungligheter gör helt enkelt inte sådant."
Monarkiskribenten Roger Lundgren kommenterar i Aftonbladet hur osannolikt det vore att Madeleine Bernadotte och Jonas Bergström bryter upp sin förlovning innan sommarens bröllop. Nej, för kungligheter går etiketten uppenbarligen före välbefinnandet. Ännu ett exempel på hur absurt vårt statsskick är.

2010-04-12

Legitimation, tack!

Om Sverige ska fortsätta att vara ett konkurrenskraftigt land i en global ekonomi så måste vi ha välutbildad arbetskraft. Grunden för det läggs i skolan. Folkpartiet vill ha en skola i världsklass och den kanske viktigaste pusselbiten är att lärarna är engagerade och kvalificerade. Tyvärr har läraryrket tappat i attraktionskraft under lång tid. Nu genomför Alliansen en satsning för att ändra på detta.

En yrkeslegitimation för lärare ska införas. Endast den som är legitimerad ska få arbeta som lärare eller förskollärare. Det är huvudbudskapet i en debattartikel i dagens DN. Alliansen vill dock även ge möjligheter för de som har en annan akademisk utbildning att genom ett kompletterande pedagogisk utbildning, s.k. KPU, samt praktik kunna få legitimationen. Dessutom återinförs lektoraten som en karriärväg för lärare.

Förslaget är uppskattat. Lärarfacken välkomnar förslaget och anser att lärarlegitimationen stärker skolans kvalitet. Till och med oppositionen är positiv. Det är naturligtvis glädjande att det finns en bred enighet om att det är dags att satsa på skolan. Och det är bra att Alliansen nu gör en rejäl insats för kunskapsskolan.

Läs även
Christoffer Fagerberg: Äntligen legitimerade lärare
Andreas Froby: Lärarlegitimation inte så dumt
Roger Haddad: Lärarlegitmation höjer yrkets status
Runo Johansson: Lärarlegitimation införs - Bravo Jan Björklund!
Rasmus Jonlund: Leg. lärare - kvalitetsstämpel för kunskapsskolan
Mark Klamberg: Målmedvetet arbete leder till resultat
Nina Larsson: Bra med lärarlegitimation!
Seved Monke: Endast legitimerade lärare får undervisa i framtiden
Niklas Odelberg: Lärarlegitimering
Kent Persson: Alliansen flyttar fram positionerna ett steg till
Per Pettersson: Klara besked om skolan från Alliansen
Helen Törnqvist: Lärarleg höjer status för lärare

Läs vad andra tycker om lärarlegitimation, Folkpartiet, Jan Björklund

Uppskattade bloggare?

Tre av Sveriges största mode- och livsstilsbloggare, Isabella Löwengrip ("Blondinbella"), Alexandra Nilsson ("Kissie") och Katrin Zytomierska har fått nys om att Skatteverket kommer att granska även den typen av näringsverksamhet som de bedriver och gråter nu ut i en gemensam debattartikel. I ett försök att framställa sig själva som offer för en sadistisk myndighet kräver de att Skatteverket ska "ställa in häxjakten".

Tre företagare mot en myndighet.

Eftersom Skatteverkets byråkrater "verkar ha en massa tid över" har de nu bestämt sig på att granska landets bloggare, noterar bloggartrion spydigt. Man kan möjligen fråga sig varför Skatteverket skulle avhålla sig från att granska just den typen av näringsverksamhet som just Löwengrip, Nilsson och Zytomierska bedriver när man granskar alla andra typer av näringsverksamhet. Eller föreslår de att flera branscher ska fredas från granskning från Skatteverket?

Alla tre bloggar självständigt, varaktigt och med vinstsyfte. Således är kriterierna för näringsverksamhet uppfyllda och då gäller, hör och häpna, samma regler som för alla andra som bedriver näringsverksamhet.

Det som tycks uppröra bloggartrion mest är att de måste skatta för en massa "fullkomligt ointressant skit" som företag sänder till dem i hopp om att de ska skriva om grejerna på sina bloggar och därmed öka försäljningen.

Här finns förvisso en intressant frågeställning. Att de ska skatta för de prylar de händelsevis tar emot och använder torde inte vara särskilt kontroversiellt (utom möjligen för bloggarna själva). Frågan är hur de ska hantera saker som tillsänds dem men som de inte vill ta emot. Den frågan kanske får svar i samband med Skatteverkets granskningar.

Bloggandet är inget jobb, skriver debattörerna, det är våra liv som vi delar med oss av. Ja, ni skriver om era liv och ni tar betalt för det. (Annonsförsäljningen på era bloggar är väl ett tvång som ni inte kunnat värja er från, antar jag?) De inkomsterna ska ni skatta för, precis som alla andra.

Slutligen noterar jag att SvD:s kulturskribent Elise Karlsson i en kolumn beklagar sig över att hon får en massa böcker skickade till sig. "Någon gång i veckan dimper det ner ett paket på hallmattan", skriver Karlsson. Sedär. 52 böcker om året à, säg, 200 kr = 10 400 kr. Något för deklarationen? Eller vad säger bloggartrion - att vara bokrecensent är kanske inte heller något jobb?

Uppdatering 14 april: Ser nu att Annika Creutzer skrivit rätt bra om detta på E24.se.

Läs mer om Isabella Löwengrip, Blondinbella, Alexandra Nilsson, Kissie, Katrin Zytomierska, häxjakt, Skatteverket

2010-04-07

Snabba cash, Skatteverket

"Skatteåterbäring redan till midsommar" kan man få om man deklarerar via internet, meddelar Skatteverket. Och det är ju ett steg framåt jämfört med förr, när skattepengarna dröjde nästan ända till jul. Men ändå är det en onödigt lång väntan.

Foto: Skatteverket.se/Michael Stavbäck

Att få skatteåterbäring innebär att man betalat in för mycket skatt under föregående år. Pengarna tillhör inte staten utan deklaranten, och jag har svårt att se varför Skatteverket ska hålla inne dem ända till midsommar (eller ännu längre, för den som inte kan deklarera via internet). Självklart kan det finnas skäl för Skatteverket att inte vilja betala ut, till exempel om de granskar en deklaration. Detta torde dock tillhöra undantagsfallen.

Som huvudregel borde i stället gälla att skatteåterbäringen betalas ut så snart du godkänt din deklaration. Med dagens teknik borde detta kunna ske i princip samma dag.

Läs andra om Skatteverket, skatteåterbäring, deklaration

2010-04-05

Pinsamt, påven

Katolska kyrkan har under rätt lång tid plågats av ett stort antal pedofil-skandaler, där präster förgripit sig på barn. Det har ifrågasatts hur mycket påven själv kände till om detta, och vilka åtgärder han vidtagit när han först fick kännedom om problemen på den tid han var kardinal i Tyskland.

Påven har nu hållit sitt påsktal urbi et orbi, där han inte med ett ord ska ha berört skandalerna, vilket väckt viss uppståndelse. En kardinal sade till och med i ett för-tal att Gud inte "låter sig påverkas av stundens pladder".

Påven pladdrar.

Vad påven säger och inte säger är naturligtvis ingen slump. Urbi et orbi är inget som Benedikt XVI svänger ihop på en kafferast. Det som sägs i talet måste således tillmätas en rätt stor betydelse. Nu valde påven att inte fördöma, kritisera, anmärka på, reflektera över eller ens att nämna de många pedofilavslöjandena. Om det handlar om förnekelse, att han inte tycker problemen är nämnvärda eller om han helt enkelt anser saken utagerad kan man bara spekulera i.

Jag känner inte till omfattningen av pedofilhärvorna. Förhoppningsvis är det bara ett litet fåtal av katolska kyrkans tusentals präster som är inblandade. Men ändå. Prästerna har en stark maktposition i förhållande till barnen och katolska kyrkan är en moralisk auktoritet i många samhällen. Därför är det särskilt viktigt att kyrkan sätter ner foten i den här frågan och är tydlig med att övergreppen inte kan tolereras. Kyrkan måste stå bakom offren, inte förövarna. Det är pinsamt att påven inte tog chansen att klargöra detta.

Uppdatering 10 april: Nya uppgifter (DN, SvD) talar för att påven personligen agerat för att skydda en sexdömd präst. Det förklarar möjligen att påven valde att förbigå skandalerna med tystnad i sitt påsktal, men det gör inte tystnaden mindre pinsam.

Läs andra om påven, katolska kyrkan, pedofilskandaler, Benedikt XVI

Ett mord som väcker oro

Apropå det jag skrev häromdan (Dystra tongångar från Sydafrika) är det en händelse som nästan ser ut som en tanke att Eugene Terre'Blanche, ledare för den vita rasistiska rörelsen AWB, slagits ihjäl på sin gård i Ventersdorp, en bit väster om Johannesburg.

AWB-anhängare har nu utlovat hämnd för Terre'Blanches död och Julius Malema, ordförande i ANC:s ungdomsförbund och ökänd för sitt hets mot vita i Sydafrika, tror sig ha fått ett pris på sitt huvud.

Kommer han ställa till mer elände
som död än som levande?

Uppenbarligen föreligger det en risk för ökade spänningar mellan svarta och vita i Sydafrika. Därmed ligger ansvaret tungt på president Jacob Zuma att göra sitt yttersta för att förhindra extremism och raskonflikter. Framtiden får utvisa om han tar det ansvaret. Få torde sörja Eugene Terre'Blanche, men det vore en bitter ödets ironi om hans död skulle ge bränsle åt den brasa av rashat han ägnat sitt vuxna liv åt att hålla glöd i.

Läs vad andra skrivit om Sydafrika, Jacob Zuma, AWB, Julius Malema, Eugene Terre'Blanche

2010-04-01

Dystra tongångar från Sydafrika

I Sydafrika har det blåst upp en konflikt om den gamla kampsången Ayedaba Amagwala, som innehåller textrader om att skjuta vita. Sången har blivit anmäld som hets mot folkgrupp och en domstol har gett anmälaren rätt. Nu väntar batalj i författningsdomstolen.

Domstolsutslaget har retat upp ANC. Företrädare för partiet menar att ett olagligförklarande av sången vore som att försöka utradera historien.

Man kan önska att ANC ville sansa sig lite. Kampsånger som handlar om att ta livet av människor är sällan smakfulla, men kan kanske förstås i den pressade och upphetsade situation som rådde under apartheid-förtrycket. Det innebär inte att textraderna måste leva kvar för alltid.

Det finns exempel på politiska kampsånger som fått anpassas då de blivit otidsenliga eller olämpliga av andra skäl. Sålunda har ANC:s socialistiska vänner i Sverige valt att, när de stämmer in i Internationalen, inte längre sjunga "Båd' stat och lagar oss förtrycka / vi under skatter digna ner" eller "Om de oss driver dessa kannibaler / mot våra grannar än en gång / vi skjuter våra generaler / och sjunger broderskapets sång".

ANC kan nog också anpassa sin kampsång efter en tid där den politiska konflikten inte handlar om att vilja ta livet av sina motståndare. Men partiet verkar sakna den ambitionen, vilket är ledsamt. För femton år sedan predikade Nelson Mandela försoningsbudskapet och banade därmed vägen för en sydafrikansk framgångssaga. Idag känns hans ord väldigt avlägsna.