2010-01-28

Dags att ta Regelrådet på allvar!

Maud Olofsson tillsatte Regelrådet 2008 för att utvärdera hur regeringens förslag påverkar företagens regelbörda. Regeringen har som mål att minska regelbördan med 25 procent.

Regelrådets ledamöter har lång erfarenhet från näringsliv, akademi och förvaltning. Man har nu släppt sin rapport för 2009. Regelrådet har yttrat sig över 222 lagförslag under året, och i 43 procent av fallen har Regelrådet avstyrkt förslagen. Trots detta omarbetas sällan lagförslagen, konstaterar Regelrådet. Regelrådet misstänker även att man i en del fall låtit bli att låta lagförslagen granskas, trots att så borde ske.

Som skattehandläggare märker jag av det här regelkrånglet ytterligare. Från årsskiftet krävs ett särskilt certifierat kassaregister för alla affärer där man kan betala kontant. Dessutom ska företag som säljer tjänster till andra EU-länder redovisa detta på en särskild blankett. ROT-avdraget, som i och för sig är en mycket bra reform, har lett till att hantverkarna måste fylla i ännu fler blanketter. Nu talas det om närvaroliggare i fler branscher än restaurang- och frisör. Och så här håller det på.

Regelrådets rapport måste tas på allvar. Det är bättre att företagarna ägnar sig åt att producera varor och tjänster än att fylla i blanketter åt olika myndigheter. Maud Olofsson och hela Alliansen måste visa att de verkligen vill göra det enklare att driva företag. För om inte de är företagens vänner, vem ska då vara det?

Skrapanskylten 28 januari

2010-01-26

Höga hus är bra, högt i tak är bättre

Så har ritningarna över nya Slussen presenterats. Icke oväntat anser Centerpartiets Per Ankersjö att man ska passa på att bygga en "märkesbyggnad som sticker ut", gärna hög, när Slussen ändå görs om. Lika förutsägbar är Folkpartiets Lotta Edholm, som tycker det är viktigt att allt är som förut och att de nya byggnaderna inte får bli för stora, och framför allt inte för höga.

När det gäller synen på Stockholms silhuett har Ankersjö och Edholm låst fast sina positioner på ett sätt som är nästan parodiskt. Ankersjö vill bygga högt och överallt, Edholm vill nog helst inte bygga nånting. Och aldrig mötas de två.

Ankersjö och Edholm får naturligtvis tycka vad de vill, men i mina ögon är de lite väl dogmatiska i den här frågan. Ett liberalt förhållningssätt borde inte leda till en hejdlös byggiver eller ett rabiat motstånd mot allt som sticker näsan ovanför medeltidens taknockar. Både Centerpartiet och Folkpartiet borde anamma en lite mer ödmjuk inställning och i stället pröva varje byggprojekt utifrån sina egna, individuella förutsättningar. Lite takhöjd i diskussionerna vore välkommet.

Läs mer
Lotta Edholms blogg: Försiktig byggnation är en förutsättning för nya Slussen
Per Ankersjös blogg: Bra Slussenförslag med potential

2010-01-25

En golvmopp i modedebatten

Jag vill gärna ta tillfället i akt att rekommendera Magasinet Neos blogg, där den skarpe skribenten Johan Ingerö idag publicerar en träffande och mycket underhållande nedsabling av Göran Greider, apropå dennes indignation över Mona Sahlins dyra väska. Inlägget Modetips i samarbete med Göran Greider avslutas med konstaterandet att Greiders fixering vid Mona Sahlins dyra väska avslöjar
"...den för Greiders arbetarcredd besvärliga omständigheten att han faktiskt tror att arbetare i gemen ser ut som han. Att default-looken för en svarvare eller snickare är något som skjutits med kanon rakt igenom en second hand-affär."
Det är humor det. (Mina egna reflektioner kring väsk-affären finns för övrigt i det inte fullt lika underhållande inlägget Tråkigt väsk-hyckeri.)

2010-01-24

Om skatter och saklighet

I veckan skrev jag en gästkrönika på sajten Egenföretagarna.se. Krönikan baserades på ett samtal jag haft med en företagare som fått ett häpnadsväckande besked från Skatteverket: den lilla firman, som beräknades göra en vinst med 40 000 kronor, skulle betala 38 000 i skatt.

Jag har fått en del kritik från kollegor för den där krönikan. De menar att den är osaklig. I grund och botten har de rätt. Jag ska försöka förklara varför. Och jag ska också försöka förklara varför jag ändå tycker det var viktigt att publicera den.

I de där 38 000 kronorna som företagaren skulle betala ingick 10 000 kronor i moms. Det är pengar som företagaren debiterar sina kunder, men som inte räknas in i företagets vinst - momspengarna studsar bara till på balansräkningen och går sedan direkt till statskassan.

Den effektiva skatten i det aktuella fallet blir således 28 000 kr i slutet av året, när allt räknats samman och summerats.

Vad är då poängen med att skriva en krönika som i grunden är osaklig? (Även om det till mitt försvar kan anföras att jag förklarade det här med momsen i krönikan.)

På Skatteverket talar vi mycket om förtroende. Det är viktigt att företag och medborgare har förtroende för skatte- och uppbördssystemet, och så vidare. Hur påverkas förtroendet hos en företagare som informerat Skatteverket om att hon räknar med att göra 40 000 kronor i vinst när hon får besked om att hon ska betala 38 000 kronor i skatt? Dessutom på en vinst som är preliminär - det är ju inte säkert att företagaren i början av året vet om vinsten blir så stor. Och om vinsten förvisso blir så stor, men fakturering inte kan ske förrän till hösten, då måste hon ändå betala preliminärskatten med sina egna besparingar.

Alldeles bortsett från skatternas storlek så tycker jag att det här exemplet illustrerar hur uppbördssystemet kan slå snett i det enskilda fallet. Det går förstås inte att konstruera ett skattesystem som tar hänsyn till alla upptänkliga situationer, men att preliminärdebiteringen har sina brister illustrerades inte minst när lågkonjunkturen sköljde över oss häromåret och många företagare justerade ner sina preliminärskatter (jag har nuddat detta ämne tidigare i inläggen Inifrån Skatteverket, del CLIX och Inifrån Skatteverket, del 183). Jag har inget svar på hur uppbörden ska lösas på ett bättre sätt, men vill gärna lyfta frågan.

Slutligen: Utan att bortse från skatternas storlek så kan man konstatera att den aktuella företagaren, för en vinst om 40 000 kronor, ska leverera in 38 000 kronor i skatt till staten. Det säger en del om skattetrycket i det här landet. Och det är också en fråga värd att lyfta.

2010-01-23

Regleringar är inte bra när det gäller hyror, heller

En kylig januaridag 2003 landade jag på Franz Josef Strauss-flygplatsen i München. Vad jag skulle göra de kommande månaderna hade jag ingen aning om, men ambitionen var att skaffa mig ett jobb och lära mig tyska.

Jag tog mig in till stan och mötte min kompis, som bodde i München sedan något år. Hon gav mig några tips på var jag skulle söka jobb och berättade även att hon hade fixat en bostad åt mig. Javisst, i Tysklands tredje största stad hade hon ringt till sin hyresvärd som i stort sett omgående kunde erbjuda en ledig lägenhet. Vi skrev kontrakt och allt var frid och fröjd.

Jagfickenbostad.nu

Den var inte mycket för världen. En vindslägenhet (tänk nu inte topprenoverad vindsvåning i Vasastan) med pentry och mikroskopiskt badrum. Jag vill minas att jag betalade drygt 3 000 kr i månaden (plus Kaution) för mitt krypin.

Så kan det fungera. Eller så är det som i Stockholm, där en överreglerad hyresmarknad lett till att den som behöver bostad (1) måste köpa sig en lägenhet eller (2) är hänvisad till andrahandsboende.

Genom att hyrorna är reglerade enligt bruksvärdesprincipen, som tar mycket liten hänsyn till marknadsvärdena, hålls de på en artificiell nivå där en lägenhet i förorten kan kosta i stort sett lika mycket som en lägenhet i innerstan.

När det gäller bostadsrätter är läget förstås helt annorlunda. Min lägenhet i Hammarbyhöjden är kanske värd 35 000 kr per kvadratmeter. Men om jag går en kilometer norrut, till Skanstull, skulle den kosta 50 000 trots att det enda som skiljer är en kanal och en massa attityder. Irrationellt, kan man tycka, men så funkar vi människor.

Denna irrationalitet har emellertid fördelen att det finns ett rätt stort utbud av bostadsrätter - för närvarande 133 stycken tvåor på Södermalm. Antalet lediga hyrestvåor på Södermalm? undrar kanske någon. Enligt Stockholms stads bostadsförmedling, i skrivande stund: tre (3) stycken.

Det är inte Alliansens "utförsäljning" av hyresrätter i innerstan som skapat den nuvarande bostadssituationen i Stockholm. Det är hyresregleringen, som gjort det olönsamt och ointressant att bygga och investera i hyresfastigheter. Om fastighetsägarna skulle kunna ta marknadsmässiga hyror för lägenheterna skulle förutsättningarna för att bygga hyreshus förbättras och snart skulle det vara lika lätt för den som flyttar till Stockholm att få en lägenhet som det var för mig den där kalla januaridagen i München.

Det skulle bli dyrare att bo i innerstan, eftersom fler vill bo där. Det skulle å andra sidan vara lätt att hitta en billig lägenhet lite mindre centralt. Hyrorna skulle sättas på den nivå folk är villiga att betala Och Hyresgästföreningen hade sluppit beklaga sig över "ockerhyror".

Religiösa traditioner får inte motivera djurplågeri

SvD berättar idag att i många europeiska länder förekommer att djur slaktas utan bedövning. Detta hänger samman med religiösa traditioner, främst inom judendomen och islam, som föreskriver att slakten ska gå till på ett visst sätt. Enligt muslimsk tradition är det t.ex. viktigt att allt blod pumpas ur kroppen med hjälp av djurets egna hjärtslag.

I Sverige är det förbjudet att avliva djur utan bedövning, och de flesta troende konsumenter verkar acceptera kompromissen att deras traditionella slaktmetoder föregås av att djuret bedövas.

– Obedövad slakt är kvalificerat djurplågeri, säger veterinären Åke Rutegård, som jobbat på ett slakteri i Nordafrika.

Han beskriver en slaktmetod där obedövade kor stängs in i en ställning som mest liknar en torktumlare, vänds upp-och-ned på ett för kor helt onaturligt och plågsamt sätt för att slutligen få strupen avskuren.

Trots att nerver, artärer, mat- och luftstrupe skärs av kan djuret vara vid medvetande flera minuter. Kniven når inte två stora artärer bakom halskotpelaren som fortsätter att pumpa upp blod i djurets hjärna.

–Man kan se på ögonens rörelser att djuret är vid medvetande. Ofta försöker de råma, men kan inte då luftstrupen är av. Har man sett det så är det inte något man glömmer, säger Åke Rutegård.

Jag tog väldigt illa vid mig av SvD:s artikel. Det finns ingen anledning att djur som slaktas ska behöva plågas till döds. Med hjälp av moderna slaktmetoder kan djurens lidande minimeras. Man ska inte kunna åberopa religiösa påbud som grund för att plåga djur; en fråga som borde ingå i Folkpartiets djurskyddspolitik.

När man för den här typen av resonemang möts man ofrånkomligen, från vegetarianer/veganer, av argumentet att man borde sluta äta kött. Jag förstår inte den invändningen. Det är ungefär som att man skulle uppmanas att sluta äta grönsaker om man protesterade mot farliga bekämpningsmedel, en uppmaning som förefaller absurd. Självklart kan man även som köttätare bry sig om att djuren tas om hand på ett bra sätt, både medan de lever och när de avlivas.

2010-01-22

Tråkigt väsk-hyckeri

Det måste vara otroligt tråkigt att vara sosse. Åtminstone om man är välbetald. Som Mona Sahlin. Hon tjänar ungefär 120 000 kr, och borde få ut drygt 60 000 efter skatt. Vad ska hon göra med pengarna?


Man kan tycka att hon skulle få göra vad hon vill. Det är ju inte direkt en hemlighet att hon är välbetald. Men nu råkar hon vara sosse, och då får man tydligen tänka sig för. Att skaffa något som inte alla har råd med, t.ex. en Louis Vuitton-väska, går tydligen inte för sig; enligt Göran Greider är det till och med "ett hot mot socialdemokratin". "Inte särskilt smart", säger Aftonbladets Lena Mellin, och påpekar att ett vanligt vårdbiträde tjänar 11 550 kr efter skatt.

Nej, det kanske inte är så strategiskt riktigt. Men i så fall är hela socialdemokratin ett enda stort hyckleri. Faktum är ju att partiet skjuter till 70 000 kr till Mona Sahlins riksdagslön varje månad (för att hon ska tjäna lika mycket som statsministern). Varför gör man det, om hon nu ändå inte får använda pengarna? Eller förväntas hon skänka tillbaka dem till Rörelsen?

Det verkar tråkigt att vara sosse. Den enda som har anledning att vara nöjd i den här historien är nog det vanliga vårdbiträdet, som tack vare jobbskatteavdraget har fått 1 097 kr mer i plånboken varje månad. Om han/hon sparar det i ett halvår så kan han/hon köpa en lika fin Louis Vuitton-väska som Mona Sahlin. Undrar vad Göran Greider skulle säga om det?
Själv skulle jag valt den här. Den heter Huron och är från Louis Vuittons Utah-serie.
15 700 kr kostar den och hade jag haft Mona Sahlins lön hade jag slagit till direkt.

Lägre moms på frukt än porr!

Att slopa den tolvprocentiga momsen på frukt och grönt vore en bra idé, tycker några kändisar som skrivit en debattartikel i SvD. Och så jämför de med porrtidningar (6 procent moms) och vill därmed påskina att i det här landet så beskattas frukt hårdare än porr.

Det råkar nu vara dumheter. Den 6-procentiga momsen gäller för tidningar och tidskrifter, oavsett om de innehåller porr eller kostråd. Och om du köper porr i annat format, t.ex. som dvd, så betalar du 25 procent moms.

Jovisst, det är nyttigt med frukt. Och det är bra om människor äter grönsaker. Men till syvende og sidst måste det vara upp till folk att själva bestämma vad de stoppar i sig. Livsmedel är ju redan subventionerat genom att beskattas med 12 procent moms i stället för 25, som är det normala, räcker inte det? Och varför ska just frukt och grönt undantas från moms? Varför inte andra nyttigheter som mjölk, kött, fisk och ägg?

Alldeles oavsett detta: Att slopa momsen skulle medföra att priset på ett kilo bananer sjunker från 23 kr till 20,50. Ett kilo morötter skulle kosta 9,80 i stället för 11 kr. Någon som tror att det skulle ha någon effekt på "folkhälsan"?

En märklig Facebook-historia

Sist av alla bloggare i hela världen tänkte jag kommentera Fredrik Reinfeldts föräldraledige pressekreterare Edvard Unsgaards uppmärksammade Facebook-inlägg för någon vecka sedan.


Statusuppdateringen är en smula märklig. Vad spelade det t.ex. för roll att städerskan är ryska? Eller över huvud taget att företaget drivs av invandrare? Kopplingen till arbetslinjen känns heller inte glasklar.

Men det märkligaste av allt är förstås att en person som jobbar med media och presskontakter inte har bättre förståelse för hur medielogiken funkar. Kanske är det sådan kompetensbrist som ligger bakom Alliansens oförmåga att kommunicera professionellt?

Från vänsterhåll kommer naturligtvis även den gamla vanliga kritiken mot arbetslinjen och hushållsavdragen. Själv förstår jag inte vad det skulle vara för fel med att kontakta en städfirma för att få hjälp med trapphusstädning. Åtminstone torde det glädja de städföretag som får in mer pengar i kassan. Och staten, som tar ut sin beskärda del av kakan.

På tal om skatt, förresten, så blev jag självklart nyfiken på om Unsgaards trapphusstädning kan berättiga till skattereduktion. Rent principiellt, alltså. Jag skulle gissa på nej, men tycker inte att Skatteverkets meddelande i frågan (SKV M 2009:12) ger klart besked. Någon som vet? Kanske läge att tipsa Unsgaard om det i så fall, så han inte trampar i klaveret en gång till.

2010-01-20

Kan Lidl inte räkna?

Momsen är en av de skatter som vållar företagarna mest huvudbry. Regelverket är snårigt och tekniskt och fallgroparna många. Kul och intressant för oss som jobbar med det på heltid, men svettigt för företagen och deras bokföringskonsulter.

Ett exempel på hur lätt det blir fel kan man få i Lidls senaste annonskampanj. Där lovar de att sänka priset på frukt och grönt motsvarande momsen (momsen är 12 procent). I en fotnot skriver de att de ska sänka priserna med 12 procent.


I förstone kan det här verka rätt och rimligt. Men räknar man lite på de så inser man att räkna, det har Lidl inte gjort.

Så här: Momsen på mat är 12 procent. Om du handlar frukt på Lidl för 100 kr så får du betala 12 kr i moms. Totalsumman blir alltså 112 kr. Om man då vill sänka priset "motsvarande momsen" så ska man förstås sänka priset med 12 kr. Men 12 kr av 112 kr är inte 12 procent, utan 10,71 procent. En sänkning med 12 procent, som Lidl utlovar, blir ca 13:50 kr. Vilket konsumenten förstås tackar och tar emot för. Om nu Lidl står vid sitt ord. Man får väl hoppas att Lidl är bättre på att hålla löften än på att räkna.

2010-01-13

Göran, du får ursäkta men...

Hur svag karaktär stadsdelspolitiker kan ha avslöjades i afton när hrr Forslund och Svensson från Folkpartiet i Skarpnäck hade föresatt sig att besöka skjutjärnsjournalisterna Pihlblad och Svenssons utfrågning av socialminister Göran Hägglund (KD).

Så dök det oväntat upp två biljetter till galapremiären av Snabba cash, varpå det seriösa och politiskt korrekta arrangemanget raskt fick ge vika för röda mattan, snittar och champagne. Och, märkligt nog, kokt korv med bröd. (Detta fick sin förklaring när det visade sig att premiären sponsrades av Gudruns chark.)

Nu ska det förvisso medges att den röda mattan knappast var framrullad för vår skull; syftet med oss var väl mest att bidra till att premiären såg välbesökt ut. Vilket den onekligen var; man fick ha rejäla armbågar för att ta sig fram till buffébordet där snittar och kanapéer trängdes med chokladpraliner och tarteletter. Och tro mig, när det gäller gratis champagne och godsaker så kan svältfödda statstjänstemän ha ganska vassa armbågar. (Och klumpiga fötter, vilket Arja Saijonmaa bittert fick erfara...)

Snabba cash är en bra bok, och den som gillade den kommer inte bli besviken på filmen. Av många bra saker uppskattar jag att gangstertillvaron inte romantiseras; i filmen berörs också att den hårda tillvaron som kriminell ofta grundläggs i en otrygg barndom. Och så kom vi då, på något sätt, ändå in på det socialpolitiska spåret. Därmed kanske Göran Hägglund kan ha överseende med att vi dissade honom.

2010-01-12

Varning för uppfostringskampanj!

Härom kvällen avslutade jag vinterns stora bokprojekt, Jonathans Littells De välvilliga, en 900 sidors skildring av andra världskriget från nazi-officeren Max Aues perspektiv. På sätt och vis hade jag kanske tur som var förkyld i helgen, så att jag med gott samvete kunde ägna mig åt streckläsning i två dagar.

Nu är, hur som helst, Max Aues saga all och efter honom tänkte jag det kunde passa med ett par berättelser om den terror som för en del européer tog vid efter nazi-terrorn: kommunismen. Således har jag nu öppnat Herta Müllers Kungen bugar och dödar, och därefter väntar Slavenka Draculics Katt i Warszawa.

Med detta vill jag egentligen bara ha sagt att jag gillar att läsa böcker. Och borde väl därmed vara öppet mål för det utspel Folkpartiet gjorde strax innan nyår. I utspelet föreslår vi bokutredning som tar ett grepp om frågorna kring läsandets nya utmaningar.

Dessa utmaningar består bl.a. av förändrad teknik, "bestsellerism", sociala förändringar och internationalisering, enligt riksdagsledamoten Christer Nylander. Bokutredningen ska även söka svar på vilka effektiva vägar det finns för att öka läslusten för dem som annars inte läser.

Jag vill börja med att understryka att jag tycker läsning är viktigt. Läsning främjar bildning och bildning främjar demokratin. Därför har skolorna ett viktigt uppdrag att ge eleverna ett gott förhållande till litteraturen. (Här vågar jag gissa att skolorna kan bli bättre. Detta torde dock vara en fråga för utbildningsutskottet snarare än kulturutskottet.)

Men jag tycker ändå att utspelet andas en smula uppfostringspolitik. Förutsättningarna för ett brett läsande finns där: den låga bokmomsen och pocketboomen har gjort litteratur rekordbillig. Det finns hundratals bibliotek där böcker kan lånas kostnadsfritt (nej, inte gratis; notan för biblioteken står skattebetalarna för). Ljudböcker kan enkelt laddas ner till iPodar eller köpas på cd. Om nu svenskarna, trots detta, ändå väljer att inte konsumera litteratur i den utsträckning politikerna önskar så får man respektera det valet. Uppfostringskampanjer ska vi inte ägna oss åt.

2010-01-09

Kylan kräver klok klimatpolitik

Stockholm har blivit kallt, sjöng Orup, och den textraden har väl sällan känts så aktuell som nu. Huvudstaden, liksom större delen av landet, är insvept i ett tjockt snötäcke. I Hammarbyhöjden skiner solen för ögonblicket, och får allt det vita att gnistra så vackert.

Men bortsett från det bildsköna, som torde ge vykortsfotograferna bråda dagar, är kylan ganska illa tajmad. I takt med att temperaturen sjunker så stiger behovet av energi. Samtidigt är ett par av våra kärnkraftsreaktorerna avstängda för översyn. När vatten- och kärnkraften inte räcker till måste efterfrågan på el mättas från andra källor. Just nu produceras el med hjälp av fossila bränslen som gas och olja, meddelar SvD. Dyrt och dåligt för miljön.

Elknappheten gör också elförsörjningen mer sårbar och stopp i elproduktionen kan leda till omfattande elavbrott. Det krävs inte mycket fantasi för att förstå vilka effekter ett sådant avbrott skulle ha för samhället.

Inte minst mot den här bakgrunden finns det skäl att fundera över Sveriges energiförsörjning. Fortfarande hämtas mest el från kärnkraft och vattenkraft. Båda energikällorna är pålitliga, effektiva och förhållandevis miljövänliga. På grund av utfallet i en folkomröstning för trettio år sedan står ett av våra kärnkraftverk, Barsebäck, helt stilla.

I övrigt har kärnkraften lidit av forsknings- och nybyggnadsförbud på grund av folkomröstningen. Konsekvenserna ser vi idag, när vi måste importera fossil energi eftersom vårt behov av energi överstiger vår produktion. Det miljöalternativ som fått lite snurr på senare år, vindkraften, stängs av när det blir för kallt. Är det klokt att förlita sig på en energiproduktion som slutar fungera när den behövs som mest?

Det är dags att vi inser att kärnkraften kommer behövas även i framtiden. Eftersom forskningen går framåt är morgondagens kraftverk både säkrare och effektivare än gårdagens. Självklart måste det till stora satsningar även på andra, ännu miljövänligare energikällor (Alliansregeringens klimatmiljard är ett exempel på detta). Men vi måste acceptera att kärnkraften kommer att behövas även i framtiden.

Läs mer
Folkpartiets miljö- och klimatpolitik
Folkpartiet om elmarknaden
Folkpartiet om kärnkraften

Sverigedemokrater för osvenska?

I en debattartikel i DN idag gör psykoanalytikern Tomas Böhm en genomgång av Sverigedemokraternas partiprogram. Han menar är att partiet, som säger sig vilja främja "svenskheten", genom sin ortodoxa och alltför intoleranta syn på bl.a. invandrare själva bryter mot den tolerans som utgör ett signum för det som möjligen kan kallas svenskhet:
[Man skulle] kunna hävda att det svenska är att vara tolerant och inte se en svensk identitet som något klart en gång för alla. Den är påverkbar och öppen för inflytande, liksom vi svenskar påverkar dem som kommer hit. Så har det alltid tyckts vara. I det svenska ingår då också att tolerera grupper som vill ha sin egen uppfattning och syn på hur man ska leva.
Genom att vara så intoleranta är Sverigedemokraterna inte tillräckligt "svenska" för att få stanna i landet, om deras egen politik skulle tillämpas strikt. Böhms slutsats är förstås en aning surrealistisk, men likväl ett intressant inlägg i diskussionen om Sverigedemokraternas osmakliga partiprogram.

Ett problem för ett parti som säger sig värna "svenskheten" är förstås att definiera begreppet. Det blir nog svårt att hitta ett tillfredsställande svar - åtminstone om man med svenskhetsbegreppets hjälp vill exkludera andra. Vad som uppfattas som "svenskt" förändras ju över tid och kanske är det just så som Tomas Böhm antyder, att den mest påtagliga röda tråd som går genom svenskväven är öppenheten och toleransen. Då ligger Sverigedemokraterna rätt risigt till.

2010-01-07

Fria helgdagar ger oanade möjligheter

Apropå förra inlägget om helgdagarna: I dagens SvD skriver Lars Ryding en kolumn som berör ämnet. Han poängterar att almanackan inte är byggd på rationalitet utan på religion, och experimenterar med tanken att förlägga helgdagarna "utan hänsyn till historiens hokus pokus" men konstaterar att en sådan reform nog lär dröja:
Det är med almanackan som med monarkin; på dessa två områden är majoriteten av svenskarna inte längre rationella och sekulära utan kvasireligiösa traditionalister. Rör inte min Kristi Him!
I dag, 7 januari, är för övrigt Temadagens dag, ett slags samlingsfirande för hela den uppsjö av olika bemärkelsedagar som dykt upp under åren. Och det här ger naturligtvis oanade möjligheter när vi väl bestämt oss för att släppa helgdagarna fria.

Då kan den som vill högtidlighålla Internationella Caps Lock-dagen (22 oktober), Skolmjölkens dag (30 september), Djurförsökens dag (12 februari), Världsdagen för tapirer (27 april) eller varför inte, och det här känner jag som statstjänsteman särskilt för, Världsdagen för offentliga tjänster (23 juni hissar vi flaggan för dem!).

2010-01-05

Dags att rensa bland helgdagarna

I morgon infaller trettondagen, en av Sveriges 13 helgdagar. Vem bryr sig egentligen om den? Eller för all del pingstdagen och Kristi himmelfärdsdag? Första maj ska vi inte tala om, en rent politisk helgdag som bara uppskattas av den krympande arbetarrörelsen. (Och, förvisso, en och annan valborgsfirare som uppskattar att kunna sova av sig vårruset i lugn och ro.)

För att en helgdag ska vara berättigad ska den representera något slags gemensam nationell angelägenhet, en högtid som åtminstone större delen av befolkningen kan ställa sig bakom. Många av helgdagarna i Sverige finns kvar endast som en historisk-religiös restprodukt. Även icke-troende kan förstås uppskatta att vara lediga på Kristi Himmelfärdsdag, men det är inte skäl nog för att pådyvla alla svenskar en helgdag.

Våffeldagen ska bli min helgdag.

För att markera att staten är skild från kyrkan - och partipolitiken - borde åtminstone trettondedag jul, första maj, Kristi Himmelfärdsdag och pingstdagen avskaffas som helgdagar.

Detta förslag kan tyckas svårsmält, men syftet är inte att beskära svenskarnas ledighet. Syftet är snarare att öka vår frihet att vara lediga när det passar. Därför bör de borttagna helgdagarna kompenseras med nya semesterdagar i motsvarande mån. Idag gäller 25 semesterdagar enligt semesterlagen, vilket alltså kan ökas något. Därmed kan de som verkligen vill fira Kristi himmelsfärd eller första maj vara lediga då. Vi andra kan fira Europadagen, höstdagjämningen, fettisdagen... eller helt enkelt stanna kvar ett par extra dagar på solsemestern.

Gudrun Schyman - ett hot mot välfärden

Gudrun Schyman är lite speciell på det sättet att hon dragit igång en ny politisk karriär sedan hon slutade som partiledare för Vänsterpartiet. Förutom att ha startat Feministiskt Initiativ har hon hunnit sitta ett par år i Republikanska Föreningens styrelse, där jag fick nöjet att göra hennes bekantskap. För närvarande valsar hon runt i tv-programmet Let's Dance.

En piruett för mycket?

Frågan är emellertid om turerna på dansgolvet inte gjort henne lite snurrig. I en debattartikel i Sundsvalls Tidning försöker hon föra upp 30-timmarsveckan på agendan; en utopi som de flesta andra övergett vid det här laget.

Jag blir inte riktigt klok på Schymans argumentation, men såvitt jag förstår så menar hon att dagens samhällsbyggnad innebär att barnen får så långt till skolan att föräldrarna måste följa dem och det har föräldrarna inte riktigt tid med eftersom de jobbar så mycket. Lösningen på det är då att vi jobbar mindre.

Det vore naturligtvis bekvämt med 30-timmarsvecka, men ekvationen går nog inte ihop. Om vi som är arbetsföra jobbar allt mindre, så kommer skatteintäkterna inte räcka till att försörja dem som inte jobbar (sjukskrivna, pensionärer osv.). Såvida inte vi vill göra dramatiska nedskärningar i välfärden. För Gudrun, vem ska betala välfärden om människor inte jobbar?

Mot Gudrun Schymans drömmerier kan ställas en verklighetsförankrad Allianspolitik, som tar sikte på människors möjligheter att styra över sin egen vardag. Det handlar om allt från rätten att välja barnomsorg och skola till möjlighet att få skatterabatt för hushållsnära tjänster. Alliansens politik har dessutom den fördelen att den skapar jobb. Så att vi har råd med välfärden.

Skrapanskylten 5 januari


2010-01-04

Hur sociala är politiker egentligen?

Huvudartikeln i dagens SvD handlar om sociala medier och hur politiker använder dem för att få ut sitt budskap. Bakgrunden är förstås att Barack Obama på ett framgångsrikt och nydanande sätt använde sig av internet i sin presidentvalskampanj (se t.ex. New York Times artikel How Obama’s Internet Campaign Changed Politics).

Den bedriften vill alla göra om och jag antar att användandet av Facebook och Twitter bland politiker har exploderat efter förra USA-valet. Enligt SvD:s artikel använder 17 procent av riksdagsledamöterna Twitter och 71 procent facebookar. Som liberal gläder jag mig åt att Folkpartiets ledamöter ligger bra till i den här statistiken.

Siffrorna kan såklart bli bättre. Att ha en Facebook-sida borde vara lika självklart för en politiker som att finnas med i telefonkatalogen. Till viss del handlar det om respekten för väljaren, att kunna möta henne på hennes villkor. Ingen politiker borde få barrikadera sig bakom utredningshögar i kanslihuset.

(För ordningens skull får det väl påpekas att sociala medier inte ersätter all annan väljarkontakt vid torgmöten, flygbladsutdelningar osv. Men det torde vara självklart.)

Att få upp siffrorna när det gäller användandet av sociala medier är gott, men inte gott nog. Nu gäller det för politikerna att lära sig att använda medierna på rätt sätt. "Många använder inte möjligheten att öra dialog, utan ser det som ytterligare en kanal att trycka ut politiken", säger Ulrika Ingemarsdotter på Centerpartiets kansli. Hon har nog rätt. Jag tror många politiker känner villrådighet. Nu när jag skaffat Twitter, ska jag skriva varje gång jag går på toa då?

Man kan också fråga sig om det är ett självändamål att skriva många inlägg. I SvD:s undersökning rankades tre ledamöter högst, däribland Fredrick Federley (C). Han skriver ner i stort sett allt han gör - men tröttnar inte folk på tandborstningsreferat i längden? "Nej", svarade Federley (via Twitter, lämpligt nog), "inte om det görs med humor o interaktivitet".

I egenskap av politikens mediehora par excellence, som jag en gång kallat honom (jag tror han tog det på rätt sätt), borde han väl veta. I en kort twitter-kommentar ryms dock inte många nyanser, och jag tror att Federleys svar måste anpassas till vilket slags politiker du är. Federleys politiska profil är intensiv och extrovert, och personer som röstar på honom tilltalas säkert av hans utlämnande personlighet. Men andra väljare har andra preferenser, och uppskattar kanske ett mer lågmält och reflekterande ombud. Twitter-frenesi är nog inte vägen till framgång för alla.

Sociala medier har däremot den uppenbara fördelen att de, för den som har många nätvänner eller "followers", snabbt och billigt kan förmedla ditt budskap och ge dig respons. I det avseendet är antalet nätkontakter - den andra mätfaktorn i SvD:s undersökning - förstås väldigt viktigt. Den uppfattningen tycks inte delas av Folkpartisten Gunnar Andrén. I en tweet skriver han "Nu räknas antal läsare och vänner. Är det politik? Nja." Vilket fick mig att retas lite med honom och fråga om antalet besökare vid ett torgmöte räknas? Är det politik? Jag har ännu inte fått något svar.

Uppdatering 8 januari
På pr-byrån JMW:s blogg har Brit Stakston skrivit två intressanta inlägg:
Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 1.
Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 2.

I dagens Expressen intervjuas bl.a. Annie Johansson (C) om sociala medier:
"Gudrun är briljant på sociala medier"

Inifrån Skatteverket, del 244

Allt har sin tid, sägs det, och det gäller även mitt bloggande inifrån Skatteverket. Jag gjorde min första arbetsdag på Skatteverket den 8 januari 2007 och samma dag skrev jag i mitt första inlägg (del I): "Bland löneförmånerna på Skatteverket kan nämnas fritt kaffe och egen tejphållare." Möjligen avspeglades däri ett litet stänk av bitterhet efter den rejäla lönesänkning som krävdes för att få anställning på Skatteverket.

Redan innan jag började på Skatteverket bestämde jag mig för att skildra byråkrattillvaron i bloggform. Skatteverket är en skattefinansierad verksamhet som dessutom utövar offentlig makt gentemot medborgarna. Därför tyckte jag det var berättigat att skildra verksamheten inifrån och förmedla min bild till medborgarna av hur deras skattepengar används, vilka resonemang som förs och vilka problem som finns.

Att vara en bloggande byråkrat med egna åsikter visade sig inte alldeles okontroversiellt. Tvärtom vad många kanske tror har det aldrig lett till någon reprimand från chefshåll, däremot har jag förstått att det finns personer inom myndigheten som tycker det är illojalt att, såsom jag emellanåt gjort, framföra intern kritik i ett offentligt forum.

Illojalt mot vem? skulle jag då vilja replikera. Mot myndighetens betonghäckar eller mot våra uppdragsgivare - medborgarna? Jag tror och hoppas att dessa munkavleivrare tillhör ett, såväl bildligt som bokstavligt, utdöende släkte med framtiden bakom sig. (Sedär, så fick jag utdela en sista känga.) Hoppas gör jag inte för min egen skull, utan för öppenhetens inom statsförvaltningen. Alltför ofta har jag fått intrycket att många tycker det är lågt i tak på Skatteverket, att kritiska synpunkter inte tas väl emot och att frispråkiga medarbetare får pariastämpel. Det är ett problem som är långt mycket värre för Skatteverket än en och annan skränig bloggare.

Någon kanske undrar varför jag slutar skriva inifrån Skatteverket. Det har gått tre år sedan jag började blogga. Tre år och 243 inlägg. Vad löneutvecklingen beträffar är jag tillbaka på 2006 års nivå; ett slags omstart, således. Och kanske är det då ett bra tillfälle att också starta om bloggen och fokusera på något annat. Det är ju valår i år och jag vill kunna lägga mer bloggtid på politiken. Att Alliansen vinner valet är förstås högsta prioritet.

Sist, men viktigast av allt, skulle jag vilja tacka alla er som läst och kommenterat mina inlägg inifrån Skatteverket. Jag har verkligen uppskattat era synpunkter; såväl ris som ros och reflektioner. Det har varit tre väldigt roliga bloggår och, förvisso, tre spännande byråkratår. Vad framtiden bär med sig vet man aldrig men som den borne optimist jag är hyser jag såklart förhoppningar om det bästa.

Ridå.