2009-10-28

Inifrån Skatteverket, del 224

Efter snart tre år som skattehandläggare tycker jag nu att det börjar bli dags för mig att hitta nya utmaningar. Av den anledningen har jag idag sökt ett nytt jobb.

Inifrån Skatteverket, del 223

I ett tidigare inlägg (se del 221), där jag bl.a. kommenterade skicket på servicekontorens lokaler, skrev jag:
"det finns inte ens nånstans att hänga jackan."
Detta har nu visat sig inkorrekt och eftersom jag är en rättskaffens man inför jag härmed en rättelse: På servicekontoret i Skärholmen finns det faktiskt flera ställen där man kan hänga jackan.

Klädhängare 1.


Klädhängare 2.

Klädhängare 3.

Klädhängare 4.

Jag beklagar den felaktiga informationen i det förra inlägget.

Skrapanskylten 28 oktober

Oordningen är återställd.

2009-10-27

Inifrån Skatteverket, del 222

Nu är hösten här och i vanlig ordning är det dags för lönerevision på Skatteverket. För att medarbetarna ska få en chans att förstå myndighetens lönepolitik så har man tagit fram ett antal dokument; det är kollektivavtalen Skatteverket - Saco-S och Skatteverket - OFR/S, det är medarbetarpolicyn, Underlag för individuell bedömning av lön, en vägledning för lönekriterier, ett inriktningsdokument för lönerevisionen 2010-01-01, dokumenten Utgångspunker för lönerevisionen 2010 och Löneöversyn per den 1 januari 2010. Dessutom bokstavskombinationerna RALS och VP och, som krydda på alltihopa, Skatteverkets mantra OPH.

Much ado about nothing, kan man tycka; en lönerevision på Skatteverket brukar inte direkt vara någon klang och jubelföreställning. Snarare förefaller det som att den stora mängden producerade dokument står i omvänd proportion till antalet lönekronor som finns att fördela till medarbetarna.

Till spelets regler hör också att arbetsgivaren inför varje lönerevision utövar psykologisk krigföring gentemot medarbetarna. Således brukar det från chefshåll tas varje tillfälle i akt att oja sig över hur dålig myndighetens budget är och hur lite pengar det finns och hur besvärligt allting är. Att vi befinner oss på sluttampen av ett treårigt avtal och att treprocentiga snittlöneökningar redan finns budgeterade, det tycks inte lika angeläget att berätta.


Lönerevision på Skatteverket ger inte upphov till mycket klang och jubel. Vi får trösta oss med Roy Andersson.

Från centralt håll ges eldunderstöd i den digra luntan av lönepolitiska dokument. I Utgångspunkter för lönerevisionen 2010 påstås till exempel att Skatteverkets personalomsättning inte är hög. För de första åtta månaderna 2009 är den på 4,9 procent inklusive pensionsavgångar. Andelen avgångar av andra orsaker än pension stannar på 2,5 procent.

Syftet med den här argumentationen är naturligtvis att desarmera flyttvapnet; vi ska minsann inte tro att hot om jobbyte biter på arbetsgivaren. Skatteverket är en stor organisation. Antalet medarbetare är runt tio tusen; medelåldern är hög, många är icke-akademiker och många är placerade på mindre orter. Vilket ofrånkomligen leder till att den här sortens snittstatistik över hela verkets personal inte är så himla relevant.

För att få lite mer verklighetsnära statistik så kontaktade jag personalavdelningen på Skatteverket här i Stockholm. Jag frågade hur personalrörligheten för personer födda 1975-1985 sett ut under de senaste åren. Svaret jag fick var uppseendeväckande - av de 199 personer som anställts under åren 2006-2008 så har, från 1 januari fram till idag, 45 personer slutat. 45 personer! Det är 22,6 procent - mitt i en brinnande lågkonjunktur, dessutom. (Sen tillkommer antagligen alla de som är tjänstlediga för studier och tingstjänstgöring, och som inte har minsta avsikt att återvända till Skatteverket om de inte måste.)

Vad det här betyder för Skatteverket på lång sikt överlåter jag till personalstaben att bekymra sig över. Men det är lätt att förstå att huvudkontoret trivs bättre med siffran 2,5 procent.

2009-10-25

Inifrån Skatteverket, del 221

I början av sommaren öppnade Skatteverkets och Försäkringskassans nya servicekontor. I Stockholm finns det för närvarande tre stycken: Ett i city, ett i Skärholmen och ett i Tensta. Ända sedan starten har dessa kontor varit osannolikt problemtyngda. Jag har skrivit om det förut (se del 195 och del 207). Kundtillströmningen (ja, jag tror besökarna kallas kunder) har varit mycket högre än förväntat, personalen har gått på knäna, tekniken har strulat och därtill allsköns jämmer och elände.


Nu har situationen stabiliserats en smula, men ändå är personalsituationen tajt. (Det vilar inte direkt en lockelsens lyster över rollen som servicehandläggare.) Alltså har vi skrivbordshandläggare blivit utkommenderade för att hjälpa till ute på servicekontoren. Själv har jag varit ute i Skärholmen vid ett par tillfällen. Jag inser att jag varit lyckligt lottad; sommarens skräckscenarier som kollegorna berättat om har inte riktigt inträffat. Köerna är tidvis långa, men hanterliga.


I Skärholmen är segregeringen påtaglig. Ett ytterst fåtal av de som kommer in på kontoret pratar svenska utan brytning. Många pratar knappt någon svenska allt vilket gör det otroligt svårt att hjälpa till. Lyckligtvis är kontoret utrustat med ett antal medarbetare som till skillnad från mig behärskar andra språk än svenska, engelska och skoltyska. De flesta situationer kan redas ut men jag hoppas innerligt att det kommer att föras en politik i det här landet som ger alla invandrare möjlighet att komma över en av de viktigaste nycklarna till samhället - kunskaper i svenska. (Nåväl, det var en passus.)

Lokalerna är totalt deprimerande. Trots att kontoren öppnades i somras känns det som att allt är tjugo år gammalt. Väntsofforna är ett hopplock från förr, skyltningen till stora delar hemmagjord och personalutrymmena en nödlösning (det finns inte ens nånstans att hänga jackan). I vissa avseenden (dvs. när det gäller allt utom it-system) så håller Skatteverket onekligen hårt i skattebetalarnas pengar.

Jag tror vi gör lite nytta, vi skattehandläggare som går runt på golvet ("floor-walker" kallas man). Ibland kan vi hjälpa kunden att ta rätt kölapp. Ibland kan vi hjälpa kunden så han/hon slipper ta en kölapp (och därmed minskas kötiden för övriga väntande). Ibland har kunderna frågor som enkelt hade kunnat lösas om man haft tillgång till en dator. Vilket man såklart inte har. Eller så vill de veta något om bostadstillägg (= Försäkringskasseärende som man inte vet något om = ömsesidig frustration).

Servicekontoren, och samarbetet mellan Försäkringskassan och Skatteverket, är i grunden en bra tanke. Men ibland känns det som att tanken inte riktigt hann tänkas klart innan kontoren slog upp dörrarna.

Makthavare utan mandat

Drottning Silvia har varit i Washington och hälsat på Michelle Obama, USA:s first lady. Vilket resulterat i pressbilder som den här ovan (från SvD).

Bilden är intressant av en rad olika skäl. Jag tänker nu inte i första hand på Michelle Obamas klänning och huruvida den skär sig mot stolstyget; nej, redan att bilden faktiskt tas kan förtjäna en liten reflektion. Den tas för att de två som möts är kvinnor med makt. Det är naturligtvis glädjande att även kvinnor får sitta i maktens karmstolar men drycken i glädjebägaren grumlas en smula.

Varken Silvia Bernadotte eller Michelle Obama har fått sina maktpositioner på egna meriter utan genom giftermål. I Bernadottes fall med en man som heller inte fått sin maktposition på egna meriter utan genom arv i det odemokratiska system som vi kallar den konstitutionella monarkin. Ändå agerar båda två i något avseende som representanter för sina respektive länder.

Michelle Obama får nu ursäkta, jag tänke fokusera på den seniora señoran (förlåt igen). Vår drottning reser världen runt med en politisk agenda. Hon bedriver, bl.a. genom sin Childhood Foundation, en ganska intensiv lobbyverksamhet för utsatta barn, mot trafficking och sexuellt utnyttjande med mera. Ett angeläget och betydelsefullt arbete, självklart. Men inte alldeles oproblematiskt ur ett konstitutionellt perspektiv.

För att kungahusen ska kunna finnas kvar i ett i övrigt demokratiskt samhälle så har de belagts med munkavle. Kungar, drottningar, prinsar och prinsessor ska helt enkelt inte lägga sig i politiken. Men det finns tecken på att de blåblodiga försiktigt testar gränserna. Den svenske kungens uppskattande uttalanden om diktaturen i Brunei är ett famöst exempel. I Storbritannien har prins Charles gjort skandal genom att lägga sig i stadsbyggnadsfrågor i London.

Att drottning Silvia ska få slå sig ner i en karmfåtölj bredvid Michelle Obama för att diskutera internationellt samarbete mot trafficking och oroa sig för legaliseringen av marijuana är faktiskt inte alldeles självklart.

2009-10-21

Inifrån Skatteverket, del 220

"Skatteverkets kostnader för IT-applikationer – som exempelvis systemet Tina – ligger 68 procent högre än för jämförelsegrupperna i studien"
ST Press: Skatteverket drar i nödbromsen

2009-10-18

Inifrån Skatteverket, del 219

I veckan deltog Skatteverket, tillsammans med fem andra myndigheter, i Eget företag-mässan i Stockholm. Myndigheternas jättemonter var riktigt snygg och såg proffsig ut, en positiv överraskning.

Sex myndigheter på mässa.

Det märktes att intresset för att starta företag är stort. Vi som bemannade Skatteverkets del av montern hade fullt upp med att försöka besvara alla frågor om hur man startar företag (dvs. främst hur man fyller i den hopplösa blanketten för skatte- och avgiftsanmälan).

Men sen var det ju en del andra frågor också. En besökare ville ha hjälp att komma på saker han kunde dra av i sin enskilda firma. Jag hänvisade honom till skattekonsulterna en bit bort.

Myndighetsmontern var som sagt väldigt populär. Men nästan lika populära var Länsförsäkringar. De hade nämligen hyrt in en barista som stod och bjöd på kaffe hela dagarna. Och vi på Skatteverket, som aldrig får någonting gratis, lät oss naturligtvis villigt bjudas. Jag tror kaffe räknas som lättare förfriskning, så vi behöver nog inte bli förmånsbeskattade.

Kaffekö. Gratis är ju, som bekant, gott.

Annars hade Arbetsmiljöverket en rätt flådig monter. Alla myndigheter har tydligen inte en lika anemisk budget som Skatteverket - de hade minsann råd att bjuda besökarna på smoothies! (På Skatteverket står det inte på förrän de förser kaffeautomaterna med myntinkast.)

Arbetsmiljöverket fyller på bjudkylen.

Jag vet inte vad deltagandet i den här mässan kostade, men jag tror att det är väl investerade pengar. De flesta företagare (in spe) verkade nöjda med kontakten med oss och om vårt mål nu är att bygga förtroende så är väl ett gott första intryck en bra start.

Varje monterbesökare registrerades såklart noggrant
enligt en beprövad metod.

2009-10-13

Inifrån Skatteverket, del 218

Såsom tidigare noterats i denna blogg (se del 213) har en veritabel folkstorm blåst upp bland Skatteverkets handläggare mot verksledningens beslut att inte längre trycka upp våra beskattningshandledningar.

Vi som jobbar på Skatteverket uppskattar naturligtvis handledningarna i varierande grad (ett extremfall återges i del LXXXVI), men jag har ännu inte träffat på någon som tycker att beslutet är bra.

I intranätets diskussionsforum pågår en sällan skådad aktivitet; något som förvisso tycks ha gått verksledningen förbi eftersom de inte reagerat det minsta på mullret i leden. Jag brukar (till skillnad från verksledningen, uppenbarligen) skumma igenom forumet då och då, och senast hittade jag ett inlägg från en senior medarbetare på huvudkontoret. Han framförde ett antal kloka argument mot beslutet att inte längre trycka upp handledningarna, men allra mest intressant var inläggets post scriptum:
Om ledningen läser detta mitt inlägg så kommer jag som ett brev på posten att få en ”tillsägelse” om att jag lagt mig i och stört en process som pågår och att jag nu sabbat det hela. Med det kan jag ta. Jag ju min karriär bakom mig.
Det här gjorde mig lite mörkrädd. Är det inte högre i tak än så här på Skatteverket? Kan en centralt placerad medarbetare inte uttrycka sin uppfattning i en intern debatt utan att riskera en "tillsägelse"? Och varför är ledningen i så fall så angelägen om att folk håller käft?

Personer som vill tysta kritiker får finna sig i att tillhöra den lugubra klubb där Robert Mugabe och Vladimir Putin är guldmedlemmar. Inte är väl vår egen Stor-Mats aspirant på ett medlemskap?

Nobelpriset i förskott?

Det har riktats ganska mycket kritik åt den norska Nobelkommitténs minst sagt oväntade beslut att tilldela årets fredspris till USA:s president Barack Obama. Nobelkommittén har framställts som lite väl het på gröten och man har jämfört med tidigare fredspristagare, där många onekligen kommit en hel del längre i sitt arbete för fred än vad Obama hunnit göra efter nio månader som president.


Prize for good intentions?

Enligt prismotiveringen får Obama priset bl.a. för att sina "extraordinary efforts to strengthen international diplomacy", för sin "vision of and work for a world without nuclear weapons" och för att han har "created a new climate in international politics".

En mumbo-jumbo-motivering, kan tyckas. Samtidigt måste man konstatera att den norska Nobelkommittén gjort ett val som för en gångs skull ligger nära den avsikt som Alfred Nobel faktiskt gjorde uttryck för i sitt testamente.

Nobel tycks inte haft för avsikt att priset skulle vara ett - vilket det idag de facto är - tack för lång och trogen tjänst; i stället förordade han att priset skulle tilldelas "dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta". Vad gäller fredspriset skulle pristagaren var den som "verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser".

Mot bakgrund av skaran av fredspristagarkollegor - där bl.a. Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, Lech Walesa och Martin Luther King ingår - så kan Obamas utnämning förefalla något förhastad. Men mot bakgrund av urkunden för Nobelpriset så framstår Obama som en om inte självklar så i vart fall inte orimlig pristagare.

Inifrån Skatteverket, del 217

I SvD rapporteras om bedrägerier med rot-avdragen. Oseriösa hantverkare anmäler att de gjort jobb för privatpersoner, begär pengar från Skatteverket för rot-avdraget och sedan när privatpersonerna fått besked från Skatteverket att deras rot-avdrag utnyttjats med ett visst belopp så blir de förvirrade eftersom de inte anlitat någon hantverkare.

I artikeln intervjuas en handläggare på Skatteverket. Han berättar om hur Skatteverket hanterar en sådan situation. På SvD:s fråga "men vad händer om kunden hävdar att företaget aldrig anlitats och företaget i sin tur hävdar att ett husarbete genomförts?" blir svaret:
"Jag kan inte avslöja precis vad vi gör här, men vi har alla möjligheter att kontrollera det."
Det där hemlighetsfulla svaret skulle faktiskt kunna tolkas som att Skatteverket inte riktigt vet hur man ska göra.

Inifrån Skatteverket, del 216

På Skatteverket har vi ett incidentrapporteringssystem som heter Incident 2000 (det namnet kändes nog fräscht för tio år sedan). Incident 2000 ska användas om man drabbas av otrevligheter i sitt arbete - det kan röra sig om allt från hotfulla skattebetalare till inredningsdetaljer som hänger löst och riskerar att skada folk.

Ett alternativ - eller komplement - till att använda Incident 2000 kan vara att skriva en lapp i anslutning till det aktuella arbetsmiljöproblemet. Jag vet inte vilken av metoderna som är mest effektiv, men jag vet definitivt vilken metod som har högst underhållningsvärde.

Skrapanskylten 13 oktober

Den lyser! Tamejtusan att den lyser!

Inifrån Skatteverket, del 215

På Skatteverket pågår för närvarande en process där alla skrivare ska ägas centralt, medan utskrifterna betalas lokalt. Detta är tvärtemot vad som gällt tidigare, vilket fick en luttrad kollega att fälla följande kommentar.
Så om man skall sammanfatta så avskaffar man ett system där man köper skrivare på lokal nivå medan utskrifterna betalas centralt, till ett system där man köper skrivare på central nivå medan utskrifterna betalas lokalt. En oerhörd framgång!
Tanken är förstås (såsom alla tankar som numera tänks i Skatteverkets ledning) att spara pengar. Men ändå; ibland vet man inte om man borde skratta eller gråta.

2009-10-05

Folkpartistisk berg-och-dalbana

För en folkpartist har den här dagen bjudit på både högt och lågt. Det började i morse, när förre partiledaren Bengt Westerbergs debattartikel i SvD nästan fick mig att sätta morgongröten i halsen.

Kaffet i vrångstrupen 1.

Bakgrunden till Westerbergs artikel är att det i samband med den aktuella statliga alkoholutredningen framförts synpunkter från bl.a. lantbrukarhåll att gårdsförsäljning av alkohol borde tillåtas i Sverige. Precis som att man i Italien eller Frankrike kan besöka lokala vinbonden och köpa med sig några flaskor skulle man i Sverige kunna göra detsamma hos den lokala öl- eller vin-(jo, faktiskt!)producenten.

Detta går inte för sig, menar Westerberg. Att slå vakt om detaljhandelsmonopolet är oerhört angeläget. Risken är annars att folk skulle börja dricka förskräckligt mycket.

För mig är liberalismen den ideologi som tar utgångspunkt i individen och tror på hennes förmåga att fatta självständiga beslut rörande sina egna livsval. Statlig klåfingrighet i personliga angelägenheter bör undvikas i det längsta. Därför är det ledsamt att Bengt Westerberg, en ikon för många i Folkpartiet, inte kan bejaka ens denna försiktiga uppluckring i statens grepp om människors liv.

Kaffet i vrångstrupen 2.

Nästa nyhet når mig via Facebook: Eva Flyborg, riksdagsledamot för FP, har motionerat om att det borde införas en åldersgräns för energidrycker. Barn i tio-elvaårsåldern borde inte dricka den här typen av drycker eftersom de innehåller koffein och taurin och de ämnena kan påverka olika kroppsfunktioner negativt. Etcetera.

Man baxnar. Varenda Icabutik är väl full av produkter som kan åstadkomma obehag och skada vid överdriven konsumtion (det vet inte minst alla som fått uppleva de laxerande effekterna av ett omfattande tuggummituggande). Men är det verkligen politikernas uppgift att se till att ungarna inte bälgar i sig Red Bull från morgon till kväll? Själv kan jag tycka att föräldrar och andra vuxna har ett ansvar här. Men det kanske är för kontroversiellt?

Riksdagen bör omgående förpassa Eva Flyborgs motion dit den hör hemma: i papperskorgen (eller för all del i den mer politiskt korrekta pappersåtervinningen).

Klok liberal 1.

Mitt behov av liberal uppmuntran tillfredsställdes av Rasmus Källberg Jonlund, tjänsteman för FP i Stockholms landsting. Efter sitt giftermål härförleden drabbades han av den statliga byråkratin i form av namnlagen (som ju nyligen varit i ropet i samband med en regeringsrättsdom som medger att män tar kvinnonamn och vice versa). Så här skriver Källberg Jonlund:
Den svenska staten förbehåller sig nämligen rätten att bestämma vilka efternamn myndiga vuxna med samtycke av berörda medmänniskor får bära. En obskyr namnlag som vi nästan inte kunde tro var allvar, gjorde det omöjligt att ta ett av våra efternamn gemensamt och behålla det andra som mellannamn. Den ene makens mellannamn måste vara den andres efternamn.
Tänk! Äntligen en liberal med liberalismen som utgångspunkt. Precis som Källberg Jonlund själv konstaterar är namnlagen förvisso inte det mest akuta problemet att lösa i samhället. Men lagens inskränkningar är samtidigt "helt onödiga och därmed helt oacceptabla för en liberal som bara kan tolerera väl motiverade regleringar av människors frihet".

Klok liberal 2.

Sedan måste nämnas liberale debattören Johan Ingerös kloka ord med anledning av gårdagens SVT-dokumentär om unga homosexuella i hederskulturer. Jag ska inte försöka referera Ingerös inlägg, men citerar gärna en av många kloka passager.
När Muhammad, den unge man som tvingats begära skyddat boende för att undkomma sin familj, satt hos polisen sa han något viktigt som svenska myndigheter borde ta till sig. Han sa att vi är så toleranta att vi inte klarar av att upprätthålla våra egna lagar. [...] Det är detta som spökar när våra landsting börjar "rekonstruera" icke-existerande mödomshinnor, när kommunpolitiker sällar sig till skanderande judehatare i anslutning till tennismatcher eller när journalister kritiserar kollegor som publicerar "blasfemiska" bilder istället för att stå upp för den pressfrihet som de själva rimligen borde vara redo att strida och dö för.
Värsta galenpannan.

Som avslutning på detta olidligt långa blogginlägg vill jag gärna utse dagens värsta politiska galenpanna, alla kategorier: Moderaten Annicka Engblom, som tycker att Sverige ska ta ett par steg tillbaka i demokratiseringsprocessen genom att låta kungen utse statsminister. Jag vet inte vad jag ska säga. Men för Moderaternas skull hoppas jag att det finns åtminstone något annat i Engbloms politiska gärning som gör att hon är värd sitt riksdagsarvode.

Skrapanskylten 5 oktober


Jamenvisst! Efter att ha fungerat som den ska i några dagar var det i morse hög tid för en blackout igen.

2009-10-04

En seriekrock och en tankevurpa

Min älskade gamla lokaltidning Hallandsposten rapporterar om en dramatisk händelse: en seriekrock på Slottsbron! Så här skriver HP:
Tre bilar krockade mitt på Slottsbron i rusningstid på fredagseftermiddagen. Möjligen orsakades kollisionen av att bilarna legat för nära varandra. Följden blev långa köer för trafiken som körde västerut över bron.
Ja, seriekrockarna i Halmstad har tydligen den egenheten att de möjligen orsakas av att bilarna ligger för nära varandra. Till skillnad från övriga seriekrockar, som ofta orsakas av att bilarna håller för långt avstånd. Heja heja!

Inifrån Skatteverket, del 214

Om jag hade jobbat på Expressen hade jag förmodligen suttit och funderat på smaskiga rubriker just nu. BONUSREGN på SKATTEVERKET, kanske? Eller Trots krisen: BONUS till BYRÅKRATER? Nå, nu jobbar jag ju inte på Expressen så jag slipper fundera, utan kan i stället glädja mig åt att ett av Skatteverkets få belöningssystem verkar ha fått frispel.

Det kallas för Framtidsbanken, och är ett slags förslagslåda dit medarbetare kan skicka in sina idéer kring hur saker och ting kan förbättras. De förslag som faller i god jord hos bedömarna på huvudkontoret har, åtminstone på Skatteverket i Stockholm, premierats - och för ovanlighetens skull inte med en blomkruka eller en Orrefors-vas utan med riktiga pengar!

Givetvis har man nu avvecklat Framtidsbanken. Goda förslag ska i stället hanteras via andra kanaler (oklart hur). Till följd av detta har man fått bråttom att hantera alla gamla förslag i Framtidsbanken. I en del fall har man beslutat att genomföra förslagen; själv fick jag två sådana besked, och därmed också en liten bonus. (För att lugna upprörda medborgare och förekomma rubriken Allmänheten RASAR över Skatteverkets BONUS-FEST kan jag berätta att beloppen är förhållandevis blygsamma.)

Som medarbetare på Skatteverket är man svältfödd på den sortens uppskattning och jag blev glatt överraskad. Inte i första hand för pengarna i sig, utan för signalen från arbetsgivaren att man sätter värde på sina medarbetare. Och att det värdet ibland kan få bestå av mer än en klapp på axeln.

Sverige är fantastiskt

Hittills i år har Ronny Persson haft 900 besökare på sin vingård. Tack vare ett tillfälligt utskänkningstillstånd från kommunen får han låta besökarna prova gårdens vin. Men för att kunna servera sitt eget vin måste han köpa in det på Systembolaget.
Tro det eller ej, men även här uppe i kalla Norden försöker några tappra entreprenörer på att etablera vinodlingar. I SvD den 4 oktober rapporteras om de absurda konsekvenser som den svenska alkohollagstiftningen leder till. Stelbentheten måste ha sina gränser - självklart borde gårdsförsäljning vara tillåtet. I en debattartikel i våras argumenterade bl.a. FP:s europaparlamentariker Olle Schmidt för detta; Alliansregeringen borde lyssna.

2009-10-02

Vem tjänar på löneökningarna?

"Om jag inte hittar jobb i Stockholm söker jag mig förmodligen tillbaka till London. Där har de lite annorlunda anställningsvillkor vilket föder en del nya möjligheter."
Så säger nyexaminerade designstudenten Johan Ström i SvD:s artikel om ungdomsarbetslösheten.

Han sätter fingret på en av den svenska arbetsmarknadens ömmaste punkter - de höga inträdeströsklarna. Vilka naturligtvis hänger samman med att det är så svårt för företagen att säga upp personal som inte sköter sig. Självklart blir de då mindre benägna att anställa.

På tal om anställda så är det nu dags för omförhandlingar av kollektivavtalen. Arbetsgivarna vill ha så lite centrala bestämmelser som möjligt, men facken vill annorlunda. Utgångspunkten är att alla ska ha höjda löner.

Samtidigt tapetserar fackförbundet Handels för närvarande tunnelbanan med affischer som basunerar ut budskapet att löneökningar inte kommer automatiskt. Men det är ju precis det som kollektivavtalen gör. Oavsett om du har gjort ett bra jobb eller inte så kommer löneökningen - automatiskt.

Jo, lönehöjningen kommer automatiskt. Det är det som är problemet.

Det gynnar förstås alla som gillar att ligga på latsidan. Andra borde fundera på vilka som egentligen tjänar på fackets syn på människan och arbetet.

Skrapanskylten 2 oktober


Nu har skylten funkat i några dar. Och för att fira det (?) så låter man reklamen för modehelgen 24-27 september (!) hänga kvar ett tag till.