2009-06-29

Inifrån Skatteverket, del 191

Det är en omåttligt stolt statstjänsteman som skriver idag. Ett av mina förslag i den s.k. Framtidsbanken har nämligen fallit i god jord, och ska genomföras. Det var inget revolutionerande, men det handlade om att göra skattedeklarationsblanketten lite tydligare så att företagen inte glömmer att fylla i vissa rutor.

Ett annat förslag - om att vi borde kunna fatta automatiska omprövningsbeslut när företagen skickar in korrigerade skattedeklarationer - gick visst inte att genomföra av lagtekniska skäl.

Framtidsbanken har varit Skatteverkets system för anställda att lämna förslag på förbättringar. Förbättringarna kunde gälla allt från smartare interna arbetssätt till förbättrad utformning av broschyrer och blanketter m.m. (Jag tror för övrigt att någon föreslagit mjukare toalettpapper.) Bra förbättringsförslag kunde belönas med upp till 10 000 kr! (Skulle för övrigt vara intressant att veta hur många gånger denna jackpot delats ut.)

Framtidsbanken är nu nedlagd. Och i samband med databasens dödsryckningar tycks man ha gjort en insats för att bli av med en massa gamla förslag. De förslag jag fick svar på idag skickade jag in för ett, ett och ett halvt år sedan (båda två hade jag glömt bort). Så det där med direkt feedback var inte direkt Framtidsbankens starka sida och när den nu går i graven kommer nog ingen att sakna den. Kanske med undantag för den som fortfarande hoppas på jackpot.

Rättshaveristen fiser i rymden

Det finns stunder då jag, som vanligtvis är en rätt beskedlig människa, får något galet i ögonen och utvecklas till värsta tjurskalliga rättshaveristen. Nu senast drabbade detta Tele2Comviqs kundtjänst.

Bakgrunden var att jag via sajten telepriskollen.se upptäckt att jag betalar ungefär 300 kr för mycket för mitt mobilabonnemang varje månad. Skrev direkt ett mail till kundtjänsten och sade upp mitt abonnemang.

Sex dagar senare fick jag svar. "Gällande uppsägning av ditt abonnemang, ber vi dig kontakta vår kundservice på telefonnummer 0200-25 25 25 med samtliga abonnemangsuppgifter tillgängliga vid samtalet."

Irritation. Vadå "samtliga abonnemangsuppgifter"? Precis som att de behöver veta något mer än mitt nummer. Jävla puckon. Men jag ringde. Tio minuters telefonkö. Lade på. Nytt mail till kundservice: "Jag har inte för avsikt att sitta 10 min i telefonkö för att säga upp mitt abonnemang. [..] Vänligen återkom omgående med en bekräftelse på att mitt abonnemang avslutats."

Svar dagen efter: "Det går inte att säga upp sitt abonnemang i ett e-mail. Du måste kontakta vår kundtjänst på telefonnummer 0200-25 25 25 för uppsägning av ditt abonnemang."

Dumma jävlar. Nu hade rättshaveristen i mig helt tagit kontroll och han läste det finstilta. Nytt mail: "Det finns inget i abonnemangsvillkoren som säger att uppsägning måste ske per telefon [...] Vänligen bekräfta att mitt abonnemang är avslutat."

Då lossnade det plötsligt. Svar dagen efter: "Om du inte har möjlighet till att kontakta vår kundservice via telefon så kan du även avsluta abonnemanget skriftligen via vanlig post eller fax."

Rättshaveristen var nöjd, men kunde ändå inte låta bli ett sista barnsligt fax:


Jag vet inte varför men jag blir alltid lika provocerad av företag som behandlar mig som en hög med skit. Jag vet att de vill att jag ska ringa in för att de ska kunna övertala mig att stanna kvar som kund. Men då kunde de väl för fan ha ringt upp mig i stället för att skicka ett näsvist mail och bitchat om "samtliga abonnemangsuppgifter" och annat strunt. Vem vet, jag kanske till och med hade kunnat övertalas att stanna kvar som kund.

Sen vet jag också att min bångstyrighet bara är en fis i rymden på Tele2Comviq. De kommer ju knappast att bättra sig. Men rättshaveristen i mig mår lite bättre nu. Och bekräftelsen att mitt abonnemang är uppsagt kom idag. Via sms.

Skrapanskylten 29 juni


Det var ett tag sen sist. Men nu är det dags igen.

Broar berättar

I Vibberbo finns det två broar över den lilla å som förbinder Issen med Hemsjön. Det är bara några meter mellan broarna; den gamla stenvalvsbron som byggdes strax efter första världskriget togs ur bruk i mitten av 1990-talet när landsvägen breddades och en ny betongbro kom till.


Eftersom broarna ligger så nära varandra kan man roa sig med att begrunda kontrasten mellan gammalt och nytt. Den gamla bron med sina mossbevuxna, knaggligt uthuggna byggstenar tycks alltid ha funnits där. Skillnaden är stor mot den nya bron, vars skarpa linjer och gjutna, ljusgrå betong är modernitetens tydliga avtryck i landskapet.
Det som är riktigt intressant är att den nya bron utrustats med ett slags fasad av huggen sten. Nu är det förstås ingen huggen sten; det är bara betong som formats för att se ut så, med fogskarvar och allt. Men hur kommer det sig att den moderna bron på ett artificiellt sätt tillförts stenbrons estetik?

Jag tror inte det har att göra med att broarna ska harmoniera. Snarare handlar det nog om ett sökande efter autenticitet och trygghet. Av någon anledning tilltalas vi människor av det vi uppfattar som beprövat, naturligt och genuint. Sten som huggits ur svenska urberg och lyfts på plats av grova byggarbetarnävar - det slår an en sträng inom oss. Betong som hällts ner i gjutformar från en betongblandarlastbil gör det inte.


Det trygga är det som alltid funnits där. Det nya räds vi. Därför låter vi oss beredvilligt förföras av de konstgjorda huggstensfasaderna. Och därför kan två broar i Dalarna ha en hel del att berätta om oss människor.

2009-06-25

Förnuft och känsla

Igår när jag gick hem från jobbet upptäckte jag att någon målat en "puss-ruta" på trottoarplattorna. Tanken är väl att man ska stanna till där och ge den man tycker om en puss. Jag tyckte puss-rutan var en söt idé och kunde inte låta bli att le för mig själv.

Sen gick jag några steg till och fick se att någon klottrat på en vägg. Jag blev mycket upprörd och irriterad över vandaliseringen.

Därefter drabbades jag av en kris.

Vandalisering?

För faktum är ju att den som målade puss-rutan på trottoaren gjort sig skyldig till i princip samma vandalisering som klottraren. Han/hon har utan tillåtelse bemålat egendom som tillhör någon annan. Ändå blev jag inte upprörd av puss-rutan, utan snarare upprymd. Vilket är ett tecken på att jag inte lyckas förhålla mig objektiv ens till min egen rättsuppfattning. I stället värderar jag olika typer av vandalism olika, utifrån en subjektiva uppfattning - i det här fallet av dess estetiska uttryck. Jag är helt enkelt inte en rationell varelse.

Gulligt?

Och det är klart att när man ertappat sig själv med att ha den här typen av intellektuella brister, då krisar man. Således var jag tvungen att ha terapisamtal med mina kollegor om detta under lunchrasten.

Efter en lång diskussion, som bland annat kom att handla om naturrätten, John Rawls och gömda flyktingbarn, så slog en kollega fast: "Du är inkonsekvent. Det beror på att du är människa och har känslor." Vilket är en något svårsmält slutsats. Men jag ska försöka vänja mig vid tanken.

Ska skadeståndet svida?

Skolinspektionen har stämt Vimmerby kommun på 285 000 kr för att den inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att förhindra mobbningen av en 15-årig pojke.

Det begärnda skadeståndet är väldigt högt, med svenska mått mätt. Som jämförelse kan nämnas att Anna Lindhs båda söner av Högsta domstolen tilldömdes 100 000 kr var i skadestånd från Mijailo Mijailovic.

Som förklaring till det höga skadeståndskravet säger Lars Arrhenius, barn- och elevombud vid Skolinspektionen, så här:

"Varför är det då nödvändigt med höga skadeståndsbelopp?

[...]

Det ska kosta skolorna, och då ytterst huvudmännen, om de inte hindrar och arbetar förebyggande mot mobbning. Kommunerna eller den fristående skolan har ett absolut ansvar för att skapa en trygg miljö i skolan så att ingen kränks eller mobbas. De som brister i det arbetet kan ställas till ansvar. Min uppfattning är att skadeståndet ska vara priset för att inte satsa pengar och kraft på det förebyggande arbetet. Och då krävs det att skadeståndsbeloppen svider."
Skadestånden ska svida alltså, enligt Skolinspektionen. Och det här är lite intressant. Den svenska skadeståndsrätten vilar ju traditionellt på principen att den som orsakat en skada ska ersätta skadan. I fråga om förmögenhetsskador (om någon t.ex. slår sönder din dyra kristallvas) är skadeståndets storlek ganska lätt att bestämma (värdet på vasen), men när det gäller personskador är det förstås svårare.

Vad ska en bruten näsa kosta? Ett knivhugg i armen? Mordet på en anhörig? Genom årtionden har domstolarna arbetat fram ett system för den här typen av skadestånd, och det finns numera färdiga tabeller som domstolarna tillämpar för olika typer av skador.

Men: Skadeståndets storlek påverkas inte av vem som orsakat skadan. Det innebär att om Kalle Banan ger dig en smäll på käften så får du lika stort (eller litet) skadestånd som om Peter Wallenberg gör det.

I den anglosaxiska rätten finns en annan princip, som kallas punitive damages. Den principen går ut på att skadestånd inte bara ska ges ut för att kompensera den skadelidande, utan även för att avskräcka våldsverkaren från fortsatt brottslighet. Det är bl.a. därför som vi hör talas om galet höga skadestånd i USA. En person som bränt sig på McDonalds kaffe kan t.ex. tilldömas tiotals miljoner i skadestånd. Anledningen till de är då inte att man anser att kaffeskadan är så allvarlig, men det ska svida för McDonalds när de gjort fel. Och för att det ska svida för ett så stort företag så måste skadeståndsbeloppet vara skyhögt.

Nu vill alltså Skolinspektionen tillämpa punitive damages-principen mot kommuner som inte agerar mot mobbning. Det ska svida. Den inställningen kan man sympatisera med, men det intressanta tycker jag är att resonemanget - om domstolarna köper det - kan leda in den svenska skadeståndsrätten på ett nytt spår. Bäva månde, McDonalds!

2009-06-24

Inifrån Skatteverket, del 190

Vi som jobbar på Skatteverket är inte så vana vid löneförmåner. Så när man väl får chansen till något extra så tar man såklart den. Härförleden meddelades att verket rensar på lagret, och då fanns det visst ett par boktitlar som kunde skänkas ut till intresserade medarbetare.

Givetvis nappade jag, och blev därmed lycklig (nåja) ägare till följande praktvolymer: Byråkrater berättar och Deklarationen 100 år. Inalles 422 sidor introspektivt skattenörderi. De lediga dagarna i hängmattan är räddade! (Frågan är bara om man blir förmånsbeskattad för det här?)

Varning! Lättantändligt.

2009-06-20

Inifrån Skatteverket, del 189

Jag vet inte riktigt hur cheferna på Skatteverket tänkte när de gav Lars Pettersson hans jobb. Kanske nåt i stil med "kan vi inte hitta på några kul arbetsuppgifter så kan vi i alla fall hitta på en lustig titel".

2009-06-19

Sovjetstaten Sverige



Följande reseinformation hittade jag i en Reader's Digest från 1970-talet. Tack och lov för att folkhemssocialisterna inte längre har monopol på makten.

2009-06-17

Magplask i Halmstad

I min kära gamla hemstad Halmstad finns ett simstadion som kallas Brottet. Där finns en stor 50-metersbassäng och en mindre barnbassäng med vattenrutschkana. Brottet är en institution i Halmstad - i stort sett varenda halmstadunge sen typ 50-talet har lärt sig simma där - och tillträde till simanläggningen har, såvitt jag vet, alltid varit gratis.

Nåja. Helt "gratis" är det förstås inte. Halmstadborna betalar ju för kalaset med sina skattepengar. Men det tas i vart fall inte ut några entréavgifter. Och varje försök från politiskt håll att införa avgifter möts av en s.k. folkstorm.

Simstadion i Halmstad. Vem drog ur proppen? Foto: Eniro.se

Brottet brukar hålla öppet mellan juni och augusti. Nu skriver vi 2009 och även en välmående kommun som Halmstad har drabbats av den värsta lågkonjunkturen sen 30-talet. Kommunen har föreslagit att Brottet ska stängas två veckor tidigare för att spara pengar.

Och då tar det hus i helvete i Halmstad. Ett gäng morgonsimmande pensionärer ser sina motionsrutiner hotas och ger sig ut på Halmstads gator med protestlistor i högsta hugg. Två veckors simturer måste räddas!

Men för jävelen, skärp er! Ni har fri tillgång till ett fantastiskt simstadion under nästan hela sommaren. Kan ni inte glädja er över det i stället för att gnälla för att det måste stänga lite tidigare på grund av att världsekonomin säckat ihop?

Och varför är det inte en enda av pensionärsaktivisterna som föreslår att kommunen börjar ta ut entréavgifter på Brottet - är det kanske en mänsklig rättighet att skattebetalarkollektivet subventionerar era morgonplask?

Inifrån Skatteverket, del 188

Om jag hade skrivit med ett sånt här typsnitt i mina blogginlägg så hade förmodligen varje läsare med sinne för estetik försvunnit innan första meningen var avslutad. Den här skrivmaskins-knackebangstilen heter Courier. Den har förvisso sina poänger. Till exempel är varje bokstav lika bred (ett i tar lika mycket plats som ett m) vilket gör att man även i osofistikerade textredigeringprogram kan skapa tabeller med hjälp av mellanslagstangenten (i mer sofistikerade program används såklart tabben). Eftersom många av Skatteverkets beslut fattas i osofistikerade textredigeringsprogram och ofta, av pedagogiska skäl, kräver tabeller och liknande uppställningar, så har användandet av Courier en poäng.

Courier har emellertid en stor nackdel. Det ser för jävligt ut och påminner som sagt om en gammal skrivmaskin. Om man vill förmedla intryck av att vara en arkaisk och fyrkantig organisation, då är Courier således helt rätt stil att använda i sin externa kommunikation.

En hälsning från Skatteverket. Trevlig läsning.

Därför var det med glädjeskuttande jubel som jag tog emot beskedet att Skatteverket ska börja använda Times i åtminstone en del av sin kommunikation. Times är nu inte det mest upphetsande typsnitt som finns att tillgå, men det är betydligt behagligare än Courier.

Som jag nämnde ovan så är textredigeringsfunktionerna i många av våra beslutssystem riktigt stenålders, så där lär väl Courier leva kvar ännu ett tag. Men kanske, en gång i framtiden när vi fått en massa pengar att it-utveckla, kan vi slå ihjäl Courieren även i de systemen. Den som lever får se.

Inifrån Skatteverket, del 187

Häromdagen testade jag en ny lunchdiet. Den går ut på att man blandar lätt-Kesella, hallon och nötter, och så äter man det. Mättande? Ja. Gott? Att döma av omdömena runt lunchbordet: Sådär. Det var dock ett par som uttryckte att det såg ut som en efterrätt. Och det känns såklart lite härligt syndigt att äta efterrätt till lunch.

Häromdagens lunch

Nåväl. I vanlig ordning höll lunchdiskussionen en hög intellektuell nivå. Först pratade vi om årtal. Jag hade nämligen botaniserat i Hemköps dvd-fyndhylla och slagit till på Kubricks 2001. Jag hann inte mycket mer än att säga "jag har köpt en film, den heter tjugohundraett" förrän diskussionen om tjugohundra eller tvåtusen var igång.

För mig är det rätt okomplicerat. Året efter nittonhundranittionio blir år tjugohundra. Och århundradet dessförinnan kallades artonhundratalet och inte ettusenåttahundratalet.

Någon invände: "Jag säger tvåtusen för att det är lättare än tjugohundra", varpå sällskapets meste nörd irriterat fräste "Och jag säger oma i stället för blomma för att det är lättare". Och så bytte vi ämne.

På Skatteverket finns det vuxna medarbetare som ibland köper Happy Meal till lunch. Vilket naturligtvis är till stor glädje för omkringsittande kollegor eftersom vi ibland får leka med den medföljande leksaken. Häromdagen hade den vuxne medarbetaren emellertid köpt en galette. Diskussionen om skillnaden mellan crêpes och galetter var ganska snabbt avklarad - men varför kallas restaurangerna crêperie även om de säljer både crêpes och galetter? "Heter det crêperie eller galetterie i Frankrike?", ville vi såklart veta. "Det heter galetterie", slog en kollega fast (som givetvis får vara anonym).

Bertrand Russell lär en gång ha sagt att felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka är så fulla av tvivel. Och när vi fick veta att vår tvärsäkre - men givetvis helt anonyme - kollega aldrig varit i Frankrike så tänkte åtminstone jag att Russell nog hade en liten poäng.

Frågan om crêperier och galetterier kvarstår emellertid. Lunchdiskussionen lär fortsätta.

2009-06-08

Så går bistånd och korruption hand i hand...

Som en bjärt kontrast till den väl etablerade svenska demokratin står den stapplande kenyanska. Vid det senaste presidentvalet 2007, då det uppdagats att Mwai Kibaki fuskat till sig segern, utbröt kravaller som kostade 1 500 människor livet.

Kenya är genomkorrumperat och beräkningar visar att en genomsnittlig familj måste betala nästan en tredjedel av sina inkomster i mutor för att klara vardagen.

Västvärlden har trots det bestämt sig för att betrakta Kenya som en gullegris. Kenya får närmare 800 miljoner dollar i bistånd varje år. Intressant nog har ungefär lika mycket förts över till ett brevlådeföretag i Storbritannien. Att biståndet korrumperar bekymrar dock inte västvärldens ledare, som satsat politisk prestige i Kenya.

Vi lever allt i en underlig värld. Bengt Nilssons understreckare om dramat i Kenya (SvD den 8 juni) är intressant läsning för den som är nyfiken på underligheterna.

En dag i demokratins tjänst

I dag tog jag av mig FP-kepsen och ägnade mig i stället åt att ta emot röster i Fridhemsskolans matsal. Vi var ett gäng på sex personer som tog hand om väljarna och deras röstkuvert i distriktet S:t Göran 16.

Som röstmottagare är man helt opolitisk och har som uppdrag att se till att väljarna förstår hur de ska rösta och sedan bidra till att valet och rösträkningen genomförs på ett rättvist och demokratiskt sätt.

Att få vara del av denna process, en liten arbetsmyra i den demokratiska myrstacken, gjorde mig nästan lite rörd. Det är stort att få hälsa en nittonårig förstagångsväljare välkommen till vallokalen, och lika stort är att hjälpa en medelålders invandrare, som aldrig kunnat rösta förut, att "knäcka röstningskoden".

Demokratin är fantastisk, och därför var det glädjande att röstdeltagandet på Kungsholmen ändå var hyfsat; strax under 60 procent vid en överslagsberäkning. Av de röstande valde ungefär 40 procent att förtidsrösta.

Valresultatet i "mitt" distrikt var nu inte särskilt representativt. Moderaterna var klart största parti med 33,7 procent. Därefter kom glädjande nog FP med 23,9! Sen kom inte S utan MP! Partierna fick 8,8 respektive 13,7 procent. Vänstern nådde inte ens fyra procent. Ett valresultat att drömma om...

För övrigt: Det kan stundtals bli lite dött i vallokalen. Då kan man roa sig med t.ex. följande.
  • Leta efter lustiga/udda namn i röstlängden.
  • Leta efter kändisar i röstlängden.
  • Leta efter kompisar i röstlängden.
  • Kolla vem som är äldst i röstlängden (101 år).
  • Kolla vem som är den äldsta som kommit och röstat (91 år).
  • Skratta lite åt hur små förstagångsväljarna är (födda -91!).
När förtidsrösterna har prickats av:
  • Kolla om kändisarna har förtidsröstat. Om inte kanske de dyker upp i vallokalen.
  • Kolla om kompisarna har förtidsröstat. Om inte kanske de dyker upp i vallokalen.
PS. Vem som helst kan anmäla intresse för att arbeta som röstmottagare. Kolla på Stockholms valnämnds hemsida.

2009-06-05

Dubbel moral är inte dubbelt så bra

Jag har skrivit om det här innan, men jag kan inte låta bli att ta upp det igen.

För inte så länge sen gick tre partisekreterare på vänsterkanten ut och beklagade sig över att Allianspartierna satsat på tv-reklam. Man oroade sig bl.a. för att tv-reklam tenderar att bli negativ, s.k. bad campaigning, dvs. att man smutskastar motståndaren snarare än att framhäva sin egen politik.

Det är därför så oändligt underhållande att än en gång notera att de som har bad campaigning som paradgren är just vänsterkartellen. I dagens Metro gick LO ut med en stor annons där man försöker svartmåla Fredrik Reinfeldt p.g.a. ett uttalande han gjort om det låga valdeltagandet i EP-valet.

Ännu mer underhållande blir det eftersom sossarnas partisekreterare Ibrahim Baylan gett uttryck för ungefär samma uppfattning. "Det är ju inte ett vanligt val. I ett vanligt val har vi högre ambitioner."

Ointresset för EP-valet har sossarna intressant nog gemensamt med - LO! Landsorganisationen bryter nämligen med sin tradition att bidra ekonomiskt till sossarnas valrörelser. Förra valet fick (S) drygt en halv miljard, detta valet har LO inte öronmärkt en enda extra krona.

Man undrar varför. Kan det bero på att LO-ledningen tror att väljarna insett att EU-valet inte är lika avgörande för deras vardag och för framtiden?