2009-01-29

Inifrån Skatteverket, del CLIV

Om det är någon som undrar vad vi gör på Skatteverket när vi har långtråkigt så är svaret: vi skickar mail till varandra.

Idag hade jag långt möte på förmiddagen och när jag öppnade min inbox efter lunch såg det ut så här. Observera att det översta mailet faktiskt är arbetsrelaterat.

Skrapanskylten 29 januari



Midvinterns köld är svår,
Skrapanskylten sönder går

2009-01-28

Viktigt vetenskapligt vetande

Den som vill hålla sig uppdaterad om de senaste forskarrönen kan glädja sig åt att kvällstidningarna har en väldigt bra vetenskapsbevakning. För några år sedan kunde t.ex. Aftonbladet presentera följande - för somliga säkert glädjande - nyhet.

Den eventuella glädjen blev emellertid kortvarig. Idag kunde nämligen konkurrenten Expressen meddela att det som för många är ett trivsamt nöje i själva verket är rent livsfarligt.

Och nu har jag dragit mitt strå till stacken för att vidarebefordra denna angelägna information till allmänheten.

Dagens lunch


Inkokt lax. Jag förstår inte. Vadå inkokt? Antingen är den väl kokt eller så är den inte kokt? Kan man inte bara säga kokt lax?

2009-01-26

Snöbollar i glashus?

I slutet av mars förra året satt några av DN:s mest utflippade lustigkurrar och funderade över vad för slags tokrolighet som skulle få bli årets aprilskämt. Eftersom nätstrumpan-över-tv:n-grejen redan är gjord enades de om följande.


I en stad som Stockholm, där man inte kan sätta upp en lyktstolpe utan att orsaka folkstormar, balkongskynkesprotester och röra Klarakvartersnostalgiker till tårar, är inglasningstanken naturligtvis så verklighetsfrämmande att väl inte ens styrelsen i Samfundet S:t Erik orkade bli upprörd. Eller?

Faktum är att DN:s aprilskämt slagit an en sträng hos lokala Allianspolitiker i Hammarbyhöjden. Idén om en inglasning är kanske inte så dum ändå? Då skulle ju backen slippa ligga för fäfot större delen av året. Nej, jag vet att i Sverige gör vi inte så här. Djärva och halvgalna projekt är ju inte riktigt vår grej (förutom när någon ville bygga ett buddhisttempel mitt i Norrland). Men dock. Tanken kittlade och smög sig faktiskt in i stadsdelsnämndens remissvar på stadshusets förslag om en ny översiktsplan för Stockholm. Så här skriver vi:
Hammarbybacken
Hammarbybacken bör utses till strategiskt område för friluftsverksamhet året runt. [...] Dagens utförsåkning bör kompletteras med nya innovativa möjligheter till såväl vinter- som sommarsporter. Hammarbybacken har potential att utvecklas till ett turistmål med unika möjligheter till idrottsutövning [...].
Budskapet är såklart inlindat men det finns där, mellan raderna. Det enda som fattas nu är att en arabisk schejk med alldeles för mycket pengar skulle nappa på idén och börja bygga. Tänk vilken fart det skulle bli på perukstockarna i S:t Erik.

Ett inlägg om något jag skulle kunna ha glömt

Så här snart fem år efter examen har jag förstås glömt det mesta som jag lärde mig på juristutbildningen. Men ibland dyker det upp små flashbacks från förr. Häromdan, till exempel, när jag läste DN.

Storyn var i korthet så här: I hopp om att bli ledda till några kriminella tungviktare lät den svenska polisen bli att agera när en fet lyx-SUV blev stulen i Stockholm. I stället monterade de en sändare under bilen och följde dess färd söderut. När bilen kommit ner till Tyskland varskoddes den tyska polisen, som försökte stoppa den stulna bilen. Emedan denna var tämligen rikt motorbestyckat vidtog en hetsig biljakt, under vars förlopp en femårig flicka var nära att bli påkörd.

Detta drama fick av DN:s rubriksättare benämningen Polisens taktik höll på att kosta liv. Och det var här jag fick min flashback. Från ingenstans dök begreppet adekvat kausalitet upp i min tillvaro.

Adekvat kausalitet innebär att det föreligger ett tydligt orsakssamband mellan en viss handling och ett visst utfall. Om jag till exempel sparkar undan käppen för en gammal tant, varpå hon ramlar och bryter lårbenshalsen - ja, då finns det uppenbarligen en adekvat kausalitet mellan min handling och hennes skada. Om tanten överlever traumat har hon således ett gott case för att stämma skiten ur mig.

Om jag å andra sidan sparkar undan käppen för en gammal tant som inte ramlar men i ilska över mitt tilltag svingar sin handväska mot mig och denna väska, efter att jag givetvis blixtsnabbt duckat, i stället träffar en förbipasserande gentleman mitt i ansiktet så att han sätter lösgommen i vrångstrupen och dör - ja, då är det inte lika uppenbart att gentlemannens hädangång på ett adekvat sätt hänger samman med min illgärning. Kausalitet föreligger onekligen, men resultatet av adekvansbedömningen är inte uppenbart.

Den fundering jag fick av DN:s rubrik var förstås huruvida det föreligger en adekvat kausalitet mellan den svenska polisens spaningstaktik och den lilla flickans nära döden-upplevelse, dvs. om, i förlängningen, den lilla flickans familj skulle kunnat kräva den svenska polisen på skadestånd om flickan dött.

Eftersom adekvat kausalitet (samt ett rättsfall om en värnpliktig som fällde träd över bilar) är det enda jag minns från ersättningsrätten så har jag naturligtvis ingen lösning på gåtan (jag lutar dock åt ett nej). Men jag gläds i mitt inre åt att åtminstone några små fragment från högskoleåren tappert klamrar sig fast i min hjärnas allt grumligare långtidsarkiv.

Inifrån Skatteverket, del CLIII

I Sverige har vi den märkvärdiga ordningen att Skatteverket, den myndighet som tar pengar från folk, är näst mest poppis i myndighetsrankingen medan Försäkringskassan, myndigheten som ger pengar till folk, intar jumboplatsen. Märkvärdigheten till trots är detta såklart trevliga nyheter för en skattmas.

Mindre kul för Kassan förstås. Men dom har väl svettigare problem att tas med dessa dagar. Försäkringskassan går back så det skriker om det, myndigheten har totaltomt i kassakistan och kommer begära en miljard extra från regeringen. Och lika märkvärdigt som det är att den pengautdelande myndigheten är illa omtyckt, lika märkvärdigt är det att budgetunderskottet inte beror på att man delat ut för mycket pengar - utan för lite. För själva roten till allt det onda är ju att Kassan inte hinner dela ut alla pengar som ska delas ut till den behövande allmänheten. Ur led är tiden.

Även om det nu förstås är Försäkringskassan som har det värst, så börjar jag bekymra mig för att Kassans kris även kommer att drabba oss. Risken är ju att regeringen tvingas leta i varenda budgethörn efter pengar för att täta Försäkringskassans läcksprungna skrov. Och någonstans ifrån ska ju pengarna tas. Det blir nog ingen personalfest i år heller.

2009-01-25

Tågbyte



Hässleholm. Ännu en av många små orter i det här landet som tycks hämta sin livsluft från människor som helst vill därifrån.

2009-01-23

2009-01-22

Skammens ögonblick

Jag klär mig i säck och aska, rullar mig i tjära och fjädrar, gisslar mig och skäms. Ja, om man som jag är en gnutta språkfascistiskt lagd så finns det naturligtvis inget alternativ när man blivit påkommen med att ha begått ett av de mest enerverande språkfelen: särskrivning.

Det började på Facebook:

En kärleksfull hälsning från min syster.

Och i eftermiddags kom nästa nypa salt i det sår som hade öppnats:

Adekvat feedback från en kollega.

Jag sliter mitt hår och försöker för mitt liv komma på hur det kunde bli så här. Men jag kan varken komma på någon bra eller någon dålig förklaring. För att vidden av det nästan fysiska obehag jag känner i detta ögonblick ska kunna förstås kanske jag kan nämna att jag fortfarande - efter fem år! - sörjer att anti-särskivningssajten Skrivihop.nu lagts ner.

Sin fantastiska, men sorgliga, novell Att döda ett barn avslutar Stig Dagerman med:
Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.
Jag säger:
Men så obarmhärtigt är livet mot den som gjort en särskrivning på internet att allting efteråt är för sent.
PS. Ifrågavarande särskivning förekom i blogginlägget Inifrån Skatteverket, del CLII. Det är naturligtvis korrigerat nu. Men ändå.

2009-01-20

Change has come?

Efter att ha suttit fängslad vid CNN-sändningarna från Barack Obamas presidentinstallation i fyra timmar kan jag konstatera att amerikanerna kan det här med pompösa ceremonier. Bortsett från plumpen att HD-domaren Roberts läste fel när han skulle förestava presidenteden tycks allt ha gått enligt ett väl genomtänkt protokoll. En magnifik iscensättning av en unik och historisk händelse. Och när man tittar på tv-bilderna som visar hundratusentals jublande, skrikande människor så är det svårt att tro att Obama inte kommer att innebära förändring.

Det var inte bara själva installationsceremonin som var välplanerad. Klockan 12 Washington-tid fick Vita husets hemsida en Obama-facelift. Den nya sajten inkluderar även en blogg, där följande inlägg kan läsas.


Bloggaren, Macon Phillips, är ansvarig för nya medier på Vita huset. Och han är uppenbarligen otroligt välförberedd. För kl 12.01 skulle det ännu dröja några minuter innan Barack Obama svors in som president. Men några minuter hit eller dit spelar kanske inte så stor roll i sammanhanget. Nu är Obama president och det ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma.

Skrapanskylten 20 januari



2009-01-18

Inifrån Skatteverket, del CLII

Det har på sistone uppmärksammats att en 27-årig medarbetare på Arbetsförmedlingen anmält staten för diskriminering på grund av de märkliga kollektivavtal som säger att ju äldre du är desto mer semester har du.

Själv kommer jag i år falla för det första åldersstrecket - den som är 30 får tre extra semesterdagar. När man sen fyller 40 får man fyra dagar till.

Huruvida detta är åldersdiskriminering eller inte får DO avgöra, men det är helt klart intressant att detta märkliga system kommer upp på dagordningen.

Kanske ligger det bakom semestertrappan en tanke att äldre medarbetare har större behov av att vila upp sig, och således behöver mer semester. En typiskt kollektivistisk - och puckad - lösning à la facket.

Längre semester borde vara något man kan förhandla till sig om man har gjort en bra arbetsinsats, snarare än något man får per automatik bara för att man är gammal. Extra semesterdagar ska naturligtvis vägas mot andra förmåner, eller högre lön.

Som jag skrev för några dagar sedan (del CL) har Saco-S nu fått in en klausul om att man ska kunna växla semesterdagarna mot lön eller extra pensionsavsättningar, och vice versa. Det är ett steg i rätt riktning, och det ska bli spännande att se om DO lyckas knuffa statens hjärndöda belöningspolitik ännu ett steg närmare framtiden.

ST-press 090107: Staten anmäld för åldersdiskriminering
Aftonbladet 090113: Äldre kan få kortare semester

2009-01-13

Inifrån Skatteverket, del CLI

Den gångna helgen ägnades åt flyttstök på Skatteverket i Stockholm. När vi kom till jobbet i måndags var allt förändrat och plötsligt befann jag mig mitt i ett kontorslandskap.

Att sitta i landskap är inte helt okontroversiellt på verket. Det finns de som nästan kissar på sig av skräck vid tanken på att sitta i landskap. Andra saknar väggar att hänga sina hårdrocksplanscher på eller möjligheten till ostörda, och ostörande, samtal. Alla mynt har två sidor och själv hör jag till dem som trivs med den rumsliga och sociala öppenhet som råder i ett landskap.

Av rent ekonomiska skäl kan man tycka att landskap vore att föredra. Det landskap jag sitter i ger relativt generöst utrymme till var och en, men man kan ändå klämma in dubbelt så mycket folk på samma yta. Å andra sidan lär den sunkiga 70-talskåk vi sitter i inte kosta så mycket i hyra, så det kanske är strunt samma.


Jag sitter till vänster, precis bakom den gröna systemkassen.

Nu kommer dock rapporter om att kontorslandskap gör folk sjuka. Höga nivåer av stress och konflikter, förhöjt blodtryck och snabb personalomsättning är sånt som drabbar arbetsplatser med kontorslandskap. Anställda plågas också av osäkerhet eftersom de hela tiden är medvetna om att kollegor ser och hör allt de gör (detta torde förutsätta att kollegorna inte har några egna arbetsuppgifter eftersom de har tid att sitta och registrera allt som alla andra kollegor gör hela tiden).

Förlust av privatliv, tappad identitet, lägre arbetsproduktivitet, överstimulering och låg arbetstillfredsställelse är annat som drabbar oss stackars satar som tvingas sitta i landskap.

Ursäkta, "förlust av privatliv"? Sköts privatlivet ändå inte lämpligast utanför arbetstid? (Möjligen kan den som vant sig vid snabbisar på rummet finna kontorslandskapets öppenhet en smula generande.)

"Tappad identitet"? Vi får se. Om jag om tre månader skulle märka att jag inte längre känner igen mina kollegor så lovar jag att återkomma i ärendet. Tills vidare säger jag som Ulf Lundell: "Jag trivs bäst..." - ja, ni vet.

Inifrån Skatteverket, del CL

Den som följer den här bloggen torde veta att jag inte alltid är jätteimponerad av vad facket gör. Men nu har de faktiskt gjort något vettigt.

På Skatteverket kommer vi (eller i alla fall de Saco-anslutna) i framtiden att kunna växla löneutrymme mot semesterdagar eller pensionsinbetalningar. Om man t.ex. har 31 semesterdagar så kan man byta 6 dagar mot en lite högre månadslön, om man så vill. Eller en extra slant i det svarta pensionshålet.

Facket är ju annars känt för sin förkärlek till kollektiva och socialiserande lösningar. Mest känt är kanske LO-förbundens kollektivanslutning till SAP under en herrans massa år. Och för några år sedan ville Kommunal tvinga på alla medlemmar en kollektiv hemförsäkring i Folksam. Tanken att kommunalarna själva kan tänka föresvävade väl inte fackpamparna. (Just den där hemförsäkringsgrejen fick för övrigt min kära mor - ivrigt applåderad av sin son - att gå ur facket.)

Nåväl. Nu har Saco-S visat att man tror på människors förmåga att avgöra vad som är rätt för dem. För somliga är ledighet värt mycket, för andra betyder lönen mer. Eller pensionen.

Vem vet, fortsätter det så här kanske det finns skäl att gå med i facket någon gång i framtiden.

Skrapanskylten 13 januari



Börjar det inte bli dags att ringa nån som kan fixa det här?

2009-01-10

Är Sahlin Hon Som Bestämmer?

Ingen av de socialdemokrater jag är bekant med - en riksdagsledamot och några vänsterintellektuella - säger sig sakna Göran Persson. Det är väl för övrigt en inställning som gäller rent generellt. Men jag tror att Persson hade en fördel, som hans efterträdare saknar: det var Han Som Bestämde.

Perssons buffelmentalitet gjorde att han klarade av att hålla vänstern och trädgårdsnissarna stången och lyckades bilda minoritetsregeringar trots att sossarna under hans tid gjorde historiskt dåliga valresultat. Har Mona Sahlin samma styrka?

Ur liberalt perspektiv är naturligtvis en socialistisk valseger ett skräckscenario rent generellt. Etter värre blir det om kommunister ska ingå i regeringen - och detta förefaller ju högst troligt bli fallet nästa gång vänstern vinner ett val. Om det värsta skulle inträffa så finns det en sak man kan hoppas på, och det är att högerfalangen inom socialdemokratin är tillräckligt stark för att hålla emot vänsterut. Göran Persson hade nog klarat det - men kommer det att gå för Mona Sahlin?

SvD rapporterar idag att socialdemokraternas Skånedistrikt - med namn som förre ministern Morgan Johansson och vu-ledamoten Heléne Fritzon - kräver att partiledningen backar från sin budgetpolitik (en politik som till och med Lars Ohly, efter lång vånda, accepterat). En sådan här maktkamp inför öppen ridå är illavarslande och kan tyda på att Mona Sahlins ställning inom partiet inte är tillräckligt stark. Hur länge orkar hon hålla emot innan de dammluckorna sprängs och de ansvarslösa utgiftshöjarna får fritt spelrum? Och hur kommer Lars Ohly att agera då?

Kanske börjar jag sakna Göran Persson lite, lite grann.

Staten och kapitalet

På SvD:s ledarsida idag lanserar Thomas Gür den inte helt okontroversiella idén att lönerna för höga befattningshavare inom politik och statsförvaltning borde höjas rejält.
Svensk politik och statsförvaltning skulle må bättre om vi kunde (minst) fördubbla lönerna för befattningshavarna i de politiska staberna och för tjänstemännen på departementen. Det skulle givetvis betyda att också ministrar och statssekreterare skulle få en ordentlig löneförhöjning. Och det är i sin ordning, ty varför ska inte våra statsråd, med det ansvar som vi lägger på dem inom ramen för det demokratiska systemet, ha inkomster åtminstone i paritet med medelstora börsbolags ledningspersonal?
Gür anser att denna nyordning kunde finansieras bl.a. genom att skära ner på antalet riksdagsledamöter men också, genom vissa konstitutionella förändringar, stärka den enskilde riksdagsledamotens inflytande.
Utökad representationskraft och rejäl makt till riksdagsledamöterna, och ordentlig ekonomisk kompensation till regeringens tjänstemän och den politiska stabspersonalen, skulle bidra till att motverka den talangflykt som vi vet äger rum från regeringskansli och rikspolitik.
Som den ödmjuke statens tjänare jag är tillåter jag mig att tillägga att Gürs resonemang borde väcka visst gehör även i övrig statsförvaltning, alltså även utanför riksdag och kanslihus. En myndighet som drabbats särskilt av statens kärva lönepolitik är Finansinspektionen, där personalomsättningen de senaste åren varit dramatisk. Om man utgår från att myndigheterna finns där av en anledning och att de är rimligt produktiva kanske man också kan tillåta sig att fundera på om inte alternativkostnaden - produktionstapp och kostsamma nyrekryteringar - är rimlig i förhållande till vad det skulle kosta att ge duktiga medarbetare en hyfsad ersättning.

2009-01-07

Myndigheterna och demokratin

Migrationsverket har enhetschefen Lennart Eriksson fått kicken för att han i sin blogg uttryckt ett tydligt ställningstagande i Israel-Palestina-konflikten. Bloggarens chef ansåg inte att Erikssons ensidiga sympatier för Israel var förenliga med hans chefskap på en asylprövningsenhet.

Borde detta få mig att känna plötslig oro för min egen anställning? Jag har ju vid ett flertal tillfällen i denna blogg (senast igår) uttryckt ett tydligt ställningstagande i konflikten mellan den skattehöjande vänstern och den skattesänkande högern. Är det förenligt med mitt medarbetarskap på en beskattningsmyndighet?

Och tänk om jag skulle gå med i Skattebetalarnas förening? De vill ju sänka skatterna alldeles bortitok. Skulle jag då omedelbums få ett bistert samtal från Stor-Mats? Tanken känns så absurd att den är svår att ta på allvar. Men allvar är det.

32 månadslöner tyckte Migrationsverket det var värt för att bli av med Lennart Eriksson. 1,3 miljoner av skattebetalarnas pengar för att han uttryckt sin åsikt.

Så här uttrycker den sparkade chefen det själv på sin blogg:
Demokratin innehåller principer som icke någonsin får trädas för när, såsom yttrande- och åsiktsfrihet. Men när Migrationsverkets ledning nu ändå beslutat sig för att göra just detta, då vilar skammen tung över denna s. k. ledning.
Jag kan inte annat än att hålla med.

Skrapanskylten 7 januari



Status quo.

2009-01-06

Ännu mera liberalism...

Apropå föregående inlägg kan för övrigt konstateras att det inte bara är jämställdheten och mångfalden som har mycket att vinna på en liberal politik. Löntagarna har också skäl att vara nöjda.

På sajten jobbskatteavdrag.se kan man enkelt räkna ut hur mycket man tjänat på Alliansens jobbskatteavdrag.

Jag knapprade in min lilla lön och se vilka trevliga siffror. Jämfört med 2006 betalar jag alltså 24 procent mindre i skatt och får 1 965 kr mer i plånboken varje månad.


Frågan är hur den här tabellen sett ut om Lars Ohly varit finansminister. Bäst att inte tänka på det...

Snack eller verkstad?

Till skillnad från sina socialdemokratiska föregångare har den borgerliga regeringen bestämt sig för att inte se utnämningsmakten som ett sätt att premiera trotjänare med rätt partibok. Rekryteringsförfarandet till statliga topposter har öppnats upp och intressant nog kunde DN i veckan rapportera att detta lett till en tydlig förändring i rekryteringsmönstret.

I det nya, borgerliga Sverige får vi visserligen leva med att Bosse Ringholm inte är Ams-chef och att Sigvard Marjasin inte klipper kvitton på Örebro slott. I stället har 50 procent av jobben gått till kvinnliga sökande (jämfört med 32 procent under Han Som Bestämmer). 20 procent har utländsk bakgrund (i de socialdemokratiska partiböckerna fanns bara 6 procent).

Socialdemokraterna är bra på att prata om jämställdhet och mångfald. Men när det gäller att åstadkomma något krävs det tydligen en borgerlig regering.

Inifrån Skatteverket, del CXLIX

När jag äter godis brukar jag alltid spara det bästa till sist. Det kanske är dumt, för risken är ju att man hinner bli mätt innan man kommit till de riktiga godbitarna. Å andra sidan är det nog rätt bra när man har dålig självdisciplin, att tvinga sig till behärskning.

Med anledning av ovanstående har jag således sparat den potentiellt intressantaste Stafettpinnen-rapporten till sist. Den handlar om karriärvägar och lön. (För tidigare rapporter, se del CXLII (handledning) och del CXXXVI (teamarbete).)

Arbetsgruppens uppdrag har varit att lämna förslag till tydliga karriärvägar och hur kopplingen mellan karriär och löneutveckling bidrar till att Skatteverket ses som en attraktiv arbetsplats och därmed understödjer kompetensförsörjningen.

Gruppen konstaterar inledningsvis att det, med få undantag (däribland chefsspåret), är ont om tydliga karriärvägar inom Skatteverket. De allra flesta medarbetare har titeln handläggare och kan därmed flyttas runt i organisationen utan att lönen i samband med detta korrigeras efter arbetsuppgiftens svårighetsgrad. Vidare saknas det en tydlig struktur för rörlighet inom verket, vilket leder till att den enskilde chefens förmåga och engagemang (eller möjligen brist på sådant) blir avgörande för hur dessa frågor löses på informell väg.

Skatteverkets lönepolitik grundar sig på individuell lönesättning. Problemet är att lönesättningen inte bara baseras på den enskilde medarbetarens kompetens, utan även på vilka verksamhetsområden som är prioriterade. Det kan leda till att en duktig medarbetare inom ett område får ett sämre lönepåslag en en lika duktig kollega inom ett annat, för tillfället prioriterat, område. Lönestrukturen upplevs därmed som oförståelig. Dessutom är det svårt att förutse hur löneutveckligen påverkas när man byter arbetsuppgifter.

Därtill kommer att chefer ofta hänvisar till det allmänt knappa löneutrymmet för att förklara varför medarbetare får en omotiverat låg lön.

För att komma tillrätta med de problem som skisserats här ovanför har arbetsgruppen bl.a. följande förslag.

Varje medarbetare borde få en personlig utvecklingsplan. Syftet med detta är att man ska inspireras och känna motivation att stanna kvar inom organisationen. En intern karriärvägledningsfunktion ska även kunna bidra till detta.

Under den något provocerande rubriken "Ärlig rekrytering" skriver gruppen att Skatteverket vid rekryteringar ska sluta prata strunt och i stället förmedla en sann och rättvisande bild av arbetsuppgifterna och utvecklingsmöjligheterna vid nyrekryteringar.

En tydligare lönesättning ska uppnås genom prislappar, där vissa arbetsuppgifter åsätts vissa lönenivåer, vilka sedan kan påverkas inom vissa ramar utifrån hur väl medarbetaren utför sina arbetsuppgifter. Arbetsgruppen anser att en tydligare lönesättning skulle möjliggöra att ge nyanställda relativt låga löner, eftersom dessa då skulle vara införstådda med att man får en rimlig lön om det sedan visar sig att man gör ett bra jobb. En låg ingångslön skulle också innebära att det blir mindre attraktivt att söka sig till Skatteverket för att ha något att göra medan man söker annat jobb.

Jag tycker gruppen har pekat på många viktiga saker som måste rättas till, och det finns en hel del intressanta förslag och tankegångar i rapporten.

En del förslag löper dock risken att bli slag i luften. Jag håller med om att individuella karriärplaner osv. är bra - men det förutsätter att det faktiskt finns möjligheter att göra karriär inom organsisationen. Gruppen konstaterar mycket riktigt att Skatteverket har få tydliga karriärvägar. Steg 1 borde väl då vara att åstadkomma en organisation där det faktiskt finns karriärvägar. Annars måste ju karriärvägledarna koka soppa på en spik och frågan är vem som har glädje av det? (Det kan parentetiskt noteras att sedan gruppen lämnade sin rapport så har ytterligare en karriärväg stängts av, genom att de s.k. rättsliga kontaktpersonerna ska avvecklas.)

Lönesättningen måste naturligtvis göras begriplig, och helst befrias från den nyckfullhet som idag råder när vissa arbetsuppgifter helt plötsligt ska prioriteras och andra glöms bort. På det här området är mina personliga erfarenheter förvånansvärt goda, men jag förmodar att det finns rätt gott om chefer som har svårt att förklara varför en viss lön åsatts.

Tanken på en "prislappsmodell" förtjänar att tas på allvar. Det ligger i linje med gruppens tanke om ökad ärlighet från Skatteverkets sida att medarbetarna faktiskt kan få en bild av vilken lön de rimligen kan förvänta sig för ett visst arbete.

Gruppens idé om att lönedumpa nyanställda känns dock inte så genomtänkt. Problemet (om det nu är ett problem) att personer söker sig till verket för att ha något att göra i väntan på att det glamourösa näringslivet öppnar sina portar torde motverkas bättre genom att satsa på en mer genomtänkt, och mer kontinuerlig (vilket gruppen även föreslår) rekrytering. Dagens system tycks bygga på tillfälliga massanställningar följda av anställningsstopp i åratal. Helt horribelt givetvis. Att man dessutom har något slags fix idé att enbart anställa akademiker bidrar knappast heller till en bra rekrytering. Olika arbetsuppgifter kräver olika kvalifikationer och sätter man en högskoleutbildad på att sortera returnerad post så har man knappast gjort en genomtänkt rekrytering.

Nu återstår bara att med spänning vänta på vilket avtryck Stafettpinnens Lön och karriär-rapport kan göra på Skatteverket i Stockholm. Nästa lönerevision lär vara i januari 2010, det finns säkert anledning att återkomma när den närmar sig.

2009-01-05

Skrapanskylten 5 januari



Nu är glada julen slut, slut, slut
Skrapans ljus har brunnit ut, ut, ut

2009-01-01