Eller hämnas de för vikingatågen?

I söndags skrev SvD:s kvalitetsredaktör Hans Ottosson om vad som irriterar tidningens läsare mest när det gäller språk. På förstaplatsen hamnade anglicismer. Detta var väl inte helt oväntat och jag skulle nog inte reflekterat över det om jag inte strax därefter hade läst den här meningen i Dick Harrisons intressanta understreckare Öga mot öga med döden.

För att inte tala om alla katakomber och kyrkogårdar som ingår på mången vanlig chartersvenssons itinerarium under resor på kontinenten.

Katakomb? Charter? Itinerarium? Kontinent? Det här är inga ord som klingar svensk urskog direkt. Men jag tror heller inte att särskilt många av Svenskans läsare ringer kvalitetsredaktören i ren ilska.

Och varför skulle de, egentligen? Vårt språk är ju i själva verket en salig röra av grekiska, latin, tyska, franska, engelska - ja, och så en och annan urnordisk leftover som mjöd, sten och dräpa. Själv är jag rätt glad för att svenskan under århundradena berikats med allehanda utrikiska ord, och förstår således inte heller varför denna ständigt pågående process upprör så många människor.

Anglicismer kan förvisso bli fåniga (som jag skrivit förut). Den som säger du är välkommen i stället för varsågod riskerar att bli fnissad åt i mjugg. Men å andra sidan så har jag inte något problem med att människor nu mera är bekväma med ditten och datten, eller att man startar upp i stället för att starta. Ibland passar låneuttrycken helt enkelt in i svenskan, ibland passar de inte.

Det är svårt att veta i förväg vilka uttryck som kommer att etablera sig, men vi kan känna oss ganska säkra på att de som inte passar in kommer att självdö. Risken att anglicismerna kommer att störta vårt språk i fördärvet torde därmed vara ganska liten.