Inifrån Skatteverket, del CXX

Det är tydligen Skatteverkets uppgift att torgföra fackpropaganda också.

I går publicerades en artikel på intranätet där det rapporterades att fackförbundet ST synliggör sig med temat "din vän på jobbet". ST-ombud stod i entrén och delade ut godis till Skatteverkets anställda.

En sådan rapportering må väl vara okej. Men sen skriver artikelförfattaren:

"Man vänder sig bland annat till ungdomar som ofta struntar i att engagera sig fackligt och som inte känner till vilken hjälp de kan få vid förhandlingar på arbetsplatsen."

Enligt Skatteverkets intranätreporter "struntar" alltså yngre medarbetare i facket och vi "känner inte till" vilken fantastisk hjälp vi kan få av vacket. Hon har köpt fackets argument rakt av utan ett spår av reflektion och, vad värre är, någon har gett tillstånd att publicera detta på Skatteverkets intranät.

Vi är många som är inte är med i facket. Det innebär inte att vi "struntar" (ett ordval som indikerar nonchalans och okunnighet) i facket. Vi har i stället gjort aktiva val - baserade på ideologiska, ekonomiska, erfarenhetsmässiga eller andra skäl.

Vi känner visst till vilken "hjälp" vi kan få av facket - men vi har kanske bedömt att den "hjälpen" inte är värd kostnaden för fackmedlemskapet.

Min arbetsgivare nöjer sig alltså inte med att - i förklädnad av en "artikel" - låta sig utnyttjas som fackets hantlangare. Skatteverket passar dessutom på att förolämpa alla sina yngre medarbetare som gjort det kloka valet att inte vara med i facket.

Bevare oss för maktskifte 2010

I DN rapporterades häromdagen om två norska bloggare som krävde statlig lön på samma villkor som vissa konstnärer får konstnärslön. DN-artikeln kan man lätt avfärda som ett kuriosum, men faktum är att det i den svenska riksdagen finns ett parti som tycker att alla svenskar ska ha ett slags statlig lön - miljöpartiets förslag på medborgarlön är ännu inte begravet. På helgens partikongress slogs de första spikarna i kistan, men mp:s hemsida trumpetar fortfarande ut att "I vår grundsyn på människan som aktiv och skapande har vi en vision om ett samhälle med medborgarlön för alla."

Karin Jansson från partistyrelsen vill dock behålla medborgarlönen. "Medborgarlön kan också ses som ett slags allemansrätt. Att alla har rätt till det som naturen ger", säger hon.

Alltid tyder på att politiken kommer att bli väsentligt mera underhållande om s+v+mp får bilda regering 2010. Underhållande är förresten inte rätt ord. Tragikomisk är bättre.

...efter mitt bästa förstånd och samvete...

I dag var det fullt race i tingsrätten. På fem timmar dömde vi av sex mål och när vi efteråt skulle ha enskild överläggning var det nästan svårt att hålla reda på alla tilltalade ("vänta nu, var det han med Berettan eller cannabisen?").

Dagens mest minnesvärda mål var tvivelsutan det sexuella ofredandet. H var åtalad för att ha ofredat A sexuellt genom att ha skickat kränkande sms och e-post till henne. Eftersom processföringen är muntlig innebär det att i princip allting måste läsas upp i rättssalen. Så även H:s pilska sms. Och e-postmeddelandet. Vilket råkade vara en kort hälsning ("det här vill jag uppleva med dig...") följd av en inklippt, tre-fyra sidor lång, erotisk novell. Som domaren alltså tvingade åklagaren att läsa upp.

Således fick rätten följa med på en fantastiskt spännande resa ut till ett lantställe på Värmdö där det vimlade av damer med generösa urringningar och nytillverkade tuttar, svettiga bastuseanser och varierat umgänge mellan diverse könsorgan i erigerat eller lubricerat tillstånd. (Pulserande också, det är tydligen viktigt.)

Åklagaren läste ganska fort och inte särskilt inlevelsefullt men det var tillräckligt för att en lagom pryd nämndeman som jag skulle tycka att situationen var något obekväm. Då kunde jag i och för sig skingra tankarna genom att fundera på hur underhållande situationen varit om den där högstadieklassen som besökte förra förhandlingen hade suttit kvar. Det vore faktiskt ett sånt där ögonblick som gör livet värt att leva.

Inifrån Skatteverket, del CXIX

På Skatteverket jobbar vi rätt mycket med färdiga mallar när det gäller standardbeslut. Beslutsmotiveringen finns att hämta i programmet men ibland måste man fylla i vissa saker själv.

Och ibland har man det stressigt eller lider av hjärnsläpp. Då kan det bli så här.

Inifrån Skatteverket, del CXVIII

Vi hade stormöte i torsdags och en av cheferna berättade om hur det gått med vår måluppfyllnad under 2007. Det gick sådär. Men ett av målen nådde vi - 20 procent av Stockholmsföretagen lämnar numera sina skattedeklarationer elektroniskt (och bidrar därmed till en effektivare användning av skattemedel).

Chefen som berättade det där att vi nått målet såg nästan religiös ut. Tindrande ögon och andäktig röst. Inte så konstigt kanske; hon berättade nämligen också att det var första gången hon varit med om att Skatteverket nått ett produktionsmål (såvitt jag vet har hon jobbat på Verket sen slutet av 80-talet).

I samma veva skriver Katrin Westling-Palm, överkucku, en spalt på intranätet. Rubriken är Klart vi ska vara nöjda!. Vad är det "klart vi ska vara nöjda" med då? Jo, att vi inte nått målet att 60 procent av medborgarna skulle e-deklarera i år. Utfallet blev 49 procent, så man kan inte ens säga att vi snavade på mållinjen. Frågan är om nån ens hörde startskottet.

Detta bekymrar emellertid inte Katrin Westling-Palm. Bra jobbat! utbrister hon och får mig att tänka på uttrycket "om man går fort och skrattar mycket så märks det inte att man är ful".

Men Skatteverkets måluppfyllnad är ju ful, om man så säger. Oavsett hur mycket Westling-Palm skrattar och tjoar. Dessutom: Vad är meningen med att sätta upp mål om man, när man misslyckats med att uppnå dem, bara slätar över det hela? Det leder ju bara till att medarbetarna lär sig att inte ta målen på allvar. Det faktum att en chef kan bli alldeles salig av att vi för en gångs skull nåt ett av våra mål borde vara en tankeställare för verksledningen.

En bra helg, helt enkelt

Vilken formidabel helg! Fantastiska aktiviteter och en sol som slösat med värme. Man tackar och tar emot.

I fredags var det Europadagen. Eftersom folkpartiet är Sveriges Europavänligaste parti måste det naturligtvis firas. Vi i Skarpnäck bjöd på kaffe och hade städslat skolborgarrådet Lotta Edholm för att sprida stjärnglans åt evenemanget. Själv spred jag mest småkakor till förbipasserande.

Världens finaste flagga.

Direkt efter vidtog ett annat firande av, vi kan väl säga, väsentligt mindre kafferepskaraktär. Det var den gode Fredrick Federley som firade sin 30-årsdag och det gjorde han med besked. Någon sa att han bjudit in 160 personer och det stämmer säkert; jag räknade dem inte. Dessvärre räknade jag heller inte alla drinkar jag köpte i baren. (Min konkursförvaltare gnuggar händerna.) Nåväl. Federleys kalas fortsatte på stan och slutade utanför McDonalds. Några pommes frites i soluppgången, sen var det bara att vänta på baksmällan.

Här ger jag stöd åt min inneboende. En avvikelse från normen.

Jodå, den kom. Och höll i sig rätt länge. Märks att man börjar bli gammal. Lördagkvällen bjöd lyckligtvis på en god tröst i form av anklever och Sauternes. Och jordgubbar och gräddglass. Och sen en sväng ut i Stockholmsnatten (där naturligtvis även Federley befann sig. Säga vad man vill om Federley, men svensk politik har inte varit så spritmarinerad sen Gudrun Schyman var i farten).

Frukost.

Idag har det varit så varmt att det nästan inte är klokt. Efter den obligatoriska balkongfrukosten var det läge för promenad runt Årstaviken och en påminnelse om hur förunderligt vackert Stockholm kan vara på sommaren. Lunchen åts på Medis och jag känner mig väldigt stolt som lyckades avstå från ett glas vitt till skaldjurstoasten. Men vad hade jag för det - man hinner ju knappt komma hem och installera sig på balkongen förrän ens inneboende kommer ut med en skål oliver och ett glas sval chardonnay på en bricka. Tur man ska vara nämndeman i morgon så man kan slumra lite.

Stockholm eller Skärgården?

Inifrån Skatteverket, del CXVII

Idag kunde man läsa på E24 vad som är viktigast på jobbet. Det är marknadsundersökningsföretaget Silentium som gjort en marknadsundersökning och därigenom fastställt vad vi egentligen tycker. Och det var ju vänligt av dem, man är ju så förvirrad ibland att man inte riktigt vet vad man ska tro och tycka.

Sju-i-topplistan ser ut som följer:

1. Utvecklande arbetsuppgifter (36 %)
2. Trygghet (31 %)
3. Möjlighet att påverka arbetsuppgifterna (30 %)
4. Frihet i arbetsuppgifterna (27 %)
5. Tjäna mycket pengar (21 %)
6. Mycket tid för fritid och familj (19 %)
7. Flexibel arbetstid (19 %)

Då är frågan hur många spikar Skatteverket har på den här listan. Sjuan är ju glasklar. Flexibel arbetstid har de flesta av oss. Sexan - jomenvisst. Femman - lite svettig. Fyran - Svea Rikes Lag begränsar onekligen friheten i viss omfattning. Trean - rätt okej. Tvåan - här är det ju trygga räkan för hela slanten. Och så Ettan - där kan man kosta på sig ett "nja plus" i alla fall.

Som jag ser det finns förbättringsmöjligheterna framför allt i fråga om arbetsuppgifternas innehåll och, naturligtvis, storleken på lönen.

Lönediskussionen behöver inte rapas upp ånyo. Däremot vill jag gärna slå ett slag för skattehandläggarens befrielserörelse. Som handlar om att ge oss som jobbar större frihet att bestämma hur vi ska lägga upp arbetet och vad vi ska kontrollera i stället för att tvinga in oss i urvalspaket och kontrollvariabler.

Det finns säkert fördelar med att halva Skatteverket sitter och granskar taxiåkare eller lyxbåtar eller positivhalare; nackdelen är emellertid att vi då blundar för Konsumbutiker, pingstförsamlingar och Lars-Erik Petersson. Självklart kan vi aldrig granska allt och alla (lite synd är det). Men vi kan bli bättre på att ge den enskilda handläggaren ansvar för, och kontroll över, sitt arbete. Jag resonerar som så att även en byråkrat nog kan må bra av att känna att någon faktiskt litar på att han eller hon kan tänka lite själv.

Inifrån Skatteverket, del CXVI

Så här i deklarationstider förtjänar denna vanskötta blogg ytterligare ett inlägg.

När man jobbar på Skatteverket tror alla att det är extra hektiskt vid tiden för inkomstdeklarationens avlämnande (ni som är sent ute har en dryg timme på er). Så är kanske fallet för taxerarna. Vi som jobbar med periodkontroll tuffar på i samma lunk. Så den strida strömmen av deklaranter som köade sig fram till Skatteverkets deklarationsinlämning idag påverkade således inte min stressnivå nämnvärt.

Nu är det ju högst omodernt att ta sin deklaration i handen och traska in till Skatteverket med den. Deklarera gör moderna människor på nätet. I nuläget finns det drygt 3,4 miljoner moderna människor i Sverige, enligt Skatteverkets hemsida. Och jag har gjort vad jag kunnat för att bidra till moderniteten. Min inneboende har jag hotat slänga ut på gatan om han inte e-deklarerar. En annan kompis har jag lovat bjuda på en drink i valfri kulör om han e-deklarerar. Metoderna varierar men ändamålet är konstant.

Min mission för e-deklaration beror inte i första hand på att min arbetsgivare påbjuder det (även om jag, som den lojale statens tjänare jag är, naturligtvis böjer mig för Mats Sjöstrands edikt) - nej, det hänger snarare samman med att jag tycker att e-deklaration är ett särdeles förnämligt sätt att hushålla med skattepengar (färre pappersdeklarationer = mindre manuell hantering = mindre personal behövs).