2008-03-30

Inifrån Skatteverket, del CIX

Årets löneförhandlingar på Skatteverket tycks ha gått som en bergochdalbana. Somliga har fått helt okej, eller till och med bra, löneökningar, andra har fått riktigt dåliga. I morgon får jag reda på hur det gick för mig. Lite spännande är det allt.

Att tiga är guld?

Henrik Mellström hade ett vikariat hos en offentlig (skattefinansierad) arbetsgivare. Han bloggade om sitt jobb. Han fick inte förlängt vik. Svagt, Umeå lasarett.

Retreat

Så här i efterhand visade det sig att en helg på ett torp in the middle of nowhere var precis vad jag behövde. Promenader i skogen, frisk luft, en skön fåtölj vid kakelugnen, trevligt sällskap, lagom mycket rödvin. Känner mig otroligt utvilad.

Ett hus i skogen.

2008-03-19

Inifrån Skatteverket, del CVIII

Påsken närmar sig och detta firar min arbetsgivare genom att gå omkring och värpa små påskägg, i form av lönebesked, på medarbetarnas skrivbord. Följaktligen tisslas och tasslas det en hel del i korridorerna - vem fick guldäggen (det har faktiskt delats ut ett par!) och vem fick de ruttna, som luktar bajs?

Detta gäller nu enbart de fackligt anslutna medarbetarna. Vi som försöker reda oss själva får inte nåt besked förrän efter påsk. Men om det är priset för att inte vara med i facket så känner jag att det möjligen kan vara värt det.

2008-03-16

Jesus ging über den Bach Kidron

Sannerligen gjorde han det. Han gick med sina lärjungar över bäcken Kidron, in i örtagården där han blev förrådd av Judas och sen började den välkända historia som slutade med att Jesus fick sluta sina dagar som krucifix.

Nej, jag har inte blivit religiös. Men jag har varit på konsert, i Engelbrektskyrkan. Johannespassionen stod på programmet och den framfördes förtjänstfullt av Drottningholms barockensemble och Engelbrekts motettkör.

Johannespassionen är ett dramatiskt verk som skildrar Jesus sista tid i livet. Judarna drar honom inför Pontius Pilatus; de vill ta livet av honom. Pilatus tvekar men ger till slut med sig för judarnas övertalningar och bakslughet. Jesus döms till döden och spikas upp på ett kors. Väl däruppe blir han törstig, får suga lite på en svamp som dränkts i ättikvin, tappar trots det livsgnistan och drar till slut sin sista suck med de ödesmättade orden "det är fullbordat".

Precis där gör sig 2000-talet påmint i form av ett välbekant brummande i en handväska någonstans inte långt från mig. När man går på kyrkokonsert och sätter mobilen på "vibration" så tror man kanske att man ska komma undan med det. Men då har man uppenbarligen inte räknat med risken att den ska börja vibrera precis i det ögonblick av kompakt tystnad som bara kan uppstå i en kyrka när Jesus just har dött.

Johannespassionen avslutas med att Jesus läggs i graven till tonerna av kören "Ruht wohl, ihr heiligen Gebeine". Så här i efterhand vet vi att Jesus heliga ben inte fick vila särdeles länge. Men varför spoliera en bra story; Bach satte punkt just där och det hade han säkert goda skäl för.

Efter slutkören fick jag ett omedelbart och auktoritativt svar på den fråga jag ibland funderat över: Får man applådera i kyrkan?

Ända sedan barnsben har jag fått mig itutat att sådana fasoner inte går för sig. I kyrkan ska ingen människa applåderas, blott Herren och hans enfödde Son (och de är ju sällan kroppsligen närvarande). Men tiderna förändras, tydligen, för i Engelbrektskyrkan fick applådåskorna dåna. Det auktoritativa inslaget i det här sammanhanget utgjordes av biskopen i Stockholms stift, Caroline Krook, som satt i bänken framför mig - och applåderade! Därmed får saken anses vara avgjord. För om en biskop applåderar i kyrkan, då måste det ju vara rätt.

2008-03-15

Inifrån Skatteverket, del CVIII

Så var det klart. Stafettpinnen (se del LXXXIV) har så att säga gått i mål. Stockholmspersonalens förslag på hur den stundande generationsväxlingen ska klaras av är framförda till drottning Christina och hennes hov. Min tolkning av de förslag som vaskats fram är följande.

Vi vill ha handledning. Nyanställda vill således inte bli lämnade vind för våg efter ett par veckors introduktion i hur man klickar runt på intranätet och trycker fram en kopp kaffe. Mycket fokus läggs på hur man ska hantera datasystemen tekniskt. Sen får man gå en kurs och sen ska det rulla på av sig självt. Men det gör det såklart inte. Man behöver en mentor, ett bollplank, ett kunskapsstöd. Alltför ofta måste man skaffa det själv. (Vilket ett par av mina kollegor, som jag självsvåldigt utnämnt till bollplank, bittert fått erfara.) Verksamheten förtjänar en bättre ordning.

Vi vill arbeta i team. Det här förslaget går hand i hand med det första. På många arbetsplatser har man insett de fördelar som kan uppstå när två kloka huvuden slås ihop, jämfört med när ett ensamt huvud skakas fram och tillbaka i hopp om att ett litet guldkorn ska ramla ut ur örontrumpeten. På Skatteverket resonerar man inte riktigt så. Det finns såklart ofta möjlighet att traska över till en kollega och fråga, men i stor utsträckning är arbetet upplagt så att var och en sitter på sin egen kammare (ibland bildligt, ibland bokstavligt) och kliar sig i skägget (dito). Skatteverkets personal är redo att förändra det arbetssättet.

Vi vill kunna göra karriär och få något slags lön. De senaste veckorna har febril löneförhandlingsaktivitet pågått på Skatteverket (se del XCVI). Och jag har sett mer än en nyanställd kollega som efter sitt första lönesamtal, när obetydligheten i löneutrymmet framgått, reagerat med både besvikelse, ilska och uppgivenhet. Sådant lägger inte en god grund för ett långt och lyckligt anställningsförhållande.

Förutom möjligheten till en okej löneutveckling vill vi alltså även kunna göra något slags karriär. Det finns ju faktiskt medarbetare som har ambitioner. Efter några års anställning vill de känna att ansträngningarna lett någonvart; inte anbart i lönekuvertet utan även i arbetets innehåll. Här finns, milt uttryckt, förbättringspotential. Mer behöver inte sägas om den saken.

Enligt artikeln på intranätet säger sig regionskattechefen Christina Gellerbrant Hagberg ha reflekterat över den stora samsyn som råder mellan personalen och regionledningen i fråga om vilka strukturförändringar som krävs på myndigheten för att möta generationsväxlingsproblematiken. "
Det var glädjande att samsynen var så stor", säger hon.

Då så, Christina. Du tycker en sak, din personal tycker likadant. Vad kallar man ett sånt läge? Time for action, skulle jag föreslå.

Perspektiv

För ett tag sen skrev jag om Zimbabwe. Precis som en kommentator anmärkte hade jag fel när det gäller inflationstakten. Inflationen i Zimbabwe är nu inte femsiffrig, utan sexsiffrig. En vanlig inköpsrunda med ägg, kött och lite läsk kan gå lös på sisådär 450 miljoner.

Det får mig osökt att tänka på en gång för länge sedan när jag var student vid University of Pretoria i Sydafrika och skulle hålla ett föredrag om svensk utrikespolitik. Vår lärare, Nicola de Jager, lyssnade intresserat och efter presentationen frågade hon mig vilka problem som finns i Sverige. Jag började svettas lite, för alla "problem" som jag kunde komma på verkade så futtiga i jämförelse med de utmaningar som Sydafrika står inför.

Till slut (eftersom detta utspelade sig på den gamla dåliga tiden när Sverige styrdes av Göran Persson) mumlade jag något om "unemployment". Jaså, frågade Ms de Jager, och hur hög är arbetslösheten då? "About 5 percent", svarade jag varpå hon, med ett både häpet och roat uttryck, genast utbrast: "5 percent? Is that a problem?"

Och det är klart. Med tanke på att hennes eget land tampas med en arbetslöshet på mellan 30 och 40 procent kan jag förstå att hon hade lite svårt att ta mig på allvar. Det är nyttigt med lite perspektiv på tillvaron ibland.

2008-03-11

En liga man inte gärna vill leda

Nu rapporterar tidningarna att - hör och häpna! - Sveriges skattetryck inte längre är högst i världen! Högskatteligan leds nu i stället av Danmark, som länge varit god tvåa.

Just i den ligan är förlusten av förstaplaceringen inget att sörja över. Det är i stället bara att tacka Alliansregeringen för en god insats.

Inifrån Skatteverket, del CVII

I dag fick jag höra från en kollega att man ska vara antingen idiot eller idealist för att vilja jobba statligt. Vet inte riktigt vad jag ska tänka om det.

Men idealist kan bannemej ingen beskylla mig för att vara i alla fall.

2008-03-09

Alkoholens baksida

Jag röker ju inte. Men efter några glas bubbelvin tycker jag tydligen det är en god idé att puffa lite på en onödigt dyr cigarill. Det är inte bra, men vad gör man inte för att få va med på bild?

Dum men glad.

2008-03-07

Inifrån Skatteverket, del CVI

En sen lunch kan vara ett utmärkt tillfälle att göra socialantropologiska iakttagelser. Det fick jag erfara häromdan.

Klockan 14.00 börjar tantrusningen mot kaffemaskinen. Då är det nämligen dags för eftermiddagsfikat. När de kommit in i lunchrummet för att trycka fram lite blask ur automaten, och får syn på en ensam medarbetare (i det här fallet jag) som sitter mol allena och tuggar i sig överkokt spagetti och kremerade köttbullar, ja då fäller de alla samma kommentar. PRECIS SAMMA KOMMENTAR!

"Jasså, sen lunch idag?"

Femton tanter som, oberoende av varandra, i samma situation säger exakt samma sak. Styrkan i samhällets sociala koder är påtaglig, och tydligare än såhär kan det väl knappast illustreras.

2008-03-06

Inifrån Skatteverket, del CV

Någonting är i görningen på Skatteverket. Det blev uppenbart idag. I en artikel på intranätet kungjordes följande:
It- och utvecklingsstaben vid Skatteverkets huvudkontor har slagits ihop till en gemensam stab.
– Det känns naturligt att vi nu arbetar tillsammans kring it- och utvecklingsfrågor, säger en entusiastisk Lena Tollerz Törn, som utsetts till CIO (Chief Information Officer).
CIO!? Titelsjukan har tydligen nått även Skatteverket. Jag gissar att Stor-Mats längtar efter att få kalla sig CEO innan det är dags för pension. Katrin W-P kanske får bli COO. Och så ska vi väl kunna vaska fram en CTO och en CFO också? Undrar vad vi handläggare kommer att förvandlas till.

2008-03-05

Say "cheese"

Igår skulle jag fotograferas, med anledning av ett litet extrauppdrag som jag har. Eftersom jag inte är särskilt van att bli fotograferad trodde jag att det hela skulle vara rätt snabbt överstökat. Lite grann som i Sällskapsresan - IN!-klick-UUT!, typ.

Icke så. Det här var en seriös fotografering. Till och med folk från reklambyrån var på plats; en copy, en AD och en ADHD. AD:n hade såklart en iPhone. Dessutom en sminktjej.

Vi modeller (solklar eufemism) skulle alltså bli sminkade. Man fick sitta ner på en stol framför en spegel med en massa glödlampor runtom, sådär som man sett på tv. När sminktjejen fick se mitt ansikte blev hon uppenbarligen inte imponerad, för hennes första åtgärd var att måla över alltihop med nåt slags beige kräm. Breda, rejäla penseldrag. När hon var klar med renoveringen såg jag ut som en vaxdocka. Det var ingen make-up, det var en make-over.

Därefter: posering. (Vilket jag, såvitt jag minns, inte gjort sedan klassfotot på gymnasiet. Och det gick inte bra då heller.) Framåt, bakåt, höger, vänster, upp med näsan, ner med näsan, vrid på huvet nej inte så mycket. Fotoblixtarna gav en skön stroboskopkänsla.

Och så le. Men inte skratta. Och inte se för allvarlig ut. Utan liksom le på ett allvarligt sätt. Jag började längta tillbaka till mitt jobb där man kan le på vilket jävla vis man vill utan att nån har synpunkter. Plötsligt säger fotografen "det där var bra, nu ser du lite kåt ut". Nej, det har jag heller aldrig fått höra på Skatteverket.

Efter tre timmar var alltihopa över. Jag tryckte i mig två kanelbullar som fotografen köpt på Pressbyrån, sände Vår Herre en tacksamhetens tanke att min modellkarriär var över och klev ut i solen som en fri och lycklig byråkrat. En ovanligt välsminkad byråkrat.

2008-03-04

Inifrån Skatteverket, del CIV

En av tjusningarna med att jobba på Skatteverket är att man får lära sig en massa nya saker hela tiden. Idag fick jag till exempel lära mig att vi inte får hålla inne momspengar hur länge som helst, bara för att vi är lite för lata för att komma till beslut. Bara en sån sak. Det är ju en himla tur att de flesta skattebetalare inte heller känner till såna där saker, för annars hade vi väl blivit JO-anmälda i parti och minut.

2008-03-03

Inifrån Skatteverket, del CIII

Efter sisådär ett halvårs bortovaro har jag nu åter släpat mig iväg till myndighetens personalgym, en av få förmåner som överlevt budgetårets intensiva spariver.

Gymbesöket var ingen upplyftande upplevelse (i bildlig såväl som bokstavlig bemärkelse). Nog för att min kropp aldrig varit något skrytbygge, men att den efter bara några månaders träningspaus skulle vara ett så fallfärdigt kråkslott, det var lite värre än väntat.

När jag satt där och slet med ungefär lika tunga vikter som en genomsnittlig fjortonårig tjej så började jag fundera på hur jag över huvud taget lyckas uppbåda kraft att släpa mig ur sängen på morgnarna.

Men det är väl för att jag är så ivrig att komma iväg till jobbet.

En diktator på väg ut?

Det stundande presidentvalet i Zimbabwe kanske inte blir så förutsägbart trots allt. För nu har Robert Mugabe, som genom svårslagen vanskötsel slagit sitt land i spillror och drivit upp inflationen till femsiffriga tal, fått konkurrens.

Det är inte längre bara ihärdige, men chanslöse, oppositionsledaren Morgan Tsvangirai som vill ge den 84-årige despoten en match; ur Mugabes egna led reser sig nu även utmanaren Simba Makoni, som tidigare varit Mugabes finansminister.

Makonis kandidatur verkar ha satt en snöboll i rullning i den zimbabweska politiken. Tunga namn ur Zanu-PF:s politbyrå, samt Zimbabwes vicepresident, har offentligt ställt sig bakom Makoni. Och The Economist rapporterar att den plågade allmänheten i Zimbabwe nu tycks vädra morgonluft:
[Makoni's] surprise candidacy has breathed life into a poll that most observers presumed would be a shoo-in for Mr Mugabe. Immediately after Mr Makoni's declaration, thousands of people rushed to register.
Den 29 mars går Zimbabwe till val. Det kan bli riktigt spännande.

Sommaren är räddad

Få saker gör mig så lycklig som en trave nya böcker. (Det skulle möjligen vara att nån gång ha tid att läsa dem.) Eftersom årets bokreafynd levererades idag så är jag följaktligen rätt uppåt för närvarande. (Jo, det är korrekt uppfattat. Jag föll i hädelseträsket i år och beställde reaböckerna på internet.) Sommaren är räddad, oavsett om den blir regnig eller solig. Allt tack vare 393 kronor och Buddenbrooks, Centraleuropas historia, Snö, Spelaren Christian Günther, Stundande natten och Svinalängorna.