Inifrån Skatteverket, del CII

De tyska myndigheterna är det lite ruter i. De senaste dagarna har media rapporterat att de gjort razzior hemma hos näringslivstoppar som misstänks för att ha gömt undan pengar i Liechtenstein. Aktionen baseras tydligen på uppgifter som köpts från en informatör i Liechtenstein. Enligt SVT:s Rapport har tyskarna pröjsat 4 miljoner euro för informationen. Mycket pengar, men å andra sidan har 91 personer redan erkänt och fyllnadsinbetalningar i storleksordningen 28 miljoner euro har trillat in på tyska skattemyndighetens konto.

Så här skulle Skatteverket aldrig göra, fick vi veta igår. Att köpa uppgifter "tillhör inte våra arbetsmetoder", slog analyschefen Jan-Erik Bäckman fast i DI.

Intressant nog publicerar DN idag en artikel med titeln "Skatteverket berett betala för stulna uppgifter". Man blir onekligen lite nyfiken. I artikeln gör Stor-Mats följande uttalande:

- Vi har aldrig gjort det, men det vore inte fullständigt omöjligt. Världen förändras snabbt och vi måste komma åt de sista utposterna där det göms pengar.

Han fick lite skäll av Fredrik Reinfeldt för det uttalandet. Men det tycker jag han ska skita i. Mats Sjöstrand tänker helt rätt.

Den allmänna skattemoralen påverkas såklart negativt av att Maria Borelius betalar barnflickan svart. Men den påverkas också av att Lars-Erik Petersson och Ulf Spång kan smörja sina krås med oåtkomliga, obeskattade och allmänt tillmyglade Skandiapengar. Summorna är såklart oändligt mycket högre än Maria Borelius undanhållna barnvaktsskatter. Detta slags högdjur har heller inte mycket sympati att hämta hos allmänheten. Att gå hårt fram emot dem skulle således ha åtminstone två fördelar: 1) mycket cash till statskassan; 2) mycket cred till Skatteverket.

Skatteverket ska såklart fortsätta granska fifflande taxiåkare och restaurangägare. Men vi ska inte svälja kamelerna. Därför är det uppmuntrande att Mats Sjöstrand idag (både i DN-artikeln och i sin debattartikel) visat att han har lite skinn på näsan.

- - -
Kuriosum 1

Stor-Mats avslutar sin debattartikel i dagens DN med

Redovisa alla dina inkomster till oss, oavsett var i världen de finns! Då slipper du höga skattetillägg och andra påföljder.

DN avslutar sin artikel ("Skatteverket berett att betala...") med

Den person som gömmer undan pengar riskerar både höga skattetillägg och andra påföljder.

Fantasifullt.

- - -

Kuriosum 2

Om man har skoltyskan i någotsånär färskt minne kan man läsa en rätt intressant artikel i Süddeutsche Zeitung, som resonerar kring mekanismerna bakom skattefusket. Artikelförfattaren skriver bl.a. att

Das fehlende Schuldbewusstsein bei der Steuerhinterziehung ist ein Symptom dafür, dass immer mehr Bürger ein gestörtes Verhältnis zu unserem Staat aufweisen. Er wird nicht als Interessengemeinschaft gesehen, die uns jene Ziele ermöglicht, die wir über den Markt nicht erreichen könnten - sondern als feindlich gesinnte Organisation, die die ihr zur Verfügung gestellten Mittel verprasst, ohne einen Nutzen zu entfalten.

Jag instämmer inte i hela det efterföljande resonemanget, men artikeln är läsvärd. Om tid och ork funnes skulle jag gärna vilja reflektera lite mer över den. Kanske en annan gång.

Skarpt läge

För första gången på typ hundra år har en livvakt till ett svenskt statsråd tvingats skjuta skarpt. Den dramatiska händelsen inträffade någonstans i de norrländska skogarna. Statsrådet var Maud Olofsson och i skottlinjen befann sig - en ren.

Only in Sweden.

Inifrån Skatteverket, del CI

Är det okej för en handläggare på Skatteverket att skvallra om man får in ett ärende som skulle få det att vattnas i munnen på pressen?

Frågan ställdes i ett tidigare inlägg (del XCII) och svaret kom idag, på Skatteverkets intranät.

Vi ska inte ta initiativ till att beslut om enskilda personer eller företag offentliggörs i media. Vi ska behandla alla lika. Att aktivt försöka få publicitet om enskilda beslut kan skada vår trovärdighet. Därför ska vi inte tipsa media om beslut om enskilda personer eller företag.

Så var det med den saken. Det känns onekligen skönt att även den svenska absurda offentligheten har sina gränser.

...aldrig lag vränga eller orätt främja...

Dagens sejour i Södertörns tingsrätt bjöd på två mål: En misshandel och ett försök till dråp.

I misshandelsmålet påstod sig en kvinna ha blivit nerdragen i marken med skador i ansiktet som följd, efter ett hon gått emellan i en dispyt mellan hennes sambo och en annan man (kvinnor är från Venus och män bråkar).

Kvinnan yrkade skadestånd för den ärrbildning hon fått. Åklagandet motiverade yrkandet på följande sätt:

Hon är kvinna och då är det inte roligt att ha ett ärr mitt i ansiktet.

Nej, det förstår man ju. Ett ärr går ju inte riktigt ihop med kvinnans roll som prydnadsföremål.

- - -

Vid eftermiddagens dråpförsök stod det att Leif Silbersky skulle vara försvarsadvokat och det verkade ju lite spännande. Det visade sig dock snart att han skickat en kollega i stället. Även tingsnotarien verkade besviken; hon intygade dock att hon sett Den Store Advokaten i tingsrättens korridorer vid något tillfälle. Rent fysiskt är han tydligen en Ganska Liten Advokat. Men prata kan han.

I målet hördes en stackars rättsmedicinare, som av försvarsadvokaten ansattes med frågor om på vilka olika sätt offrets skador hypotetiskt sett kunde ha åsamkats (eftersom de naturligtvis inte åsamkats av hans klient). Således tvangs rättsläkaren börja varje mening med "detta är ju bara en spekulation...", varför hans vittnesmål inte kunde tillföra något alldeles avgörande i målet. För det är klart, rent hypotetiskt kan man ju till exempel ramla baklänges på en kniv. Eller bli bortrövad av ett ufo.

- - -

När den tilltalade skulle berätta sin version av vad som hände blev det lite omständligt och långdraget. Jag kom på mig själv med att sitta och rita geometriska figurer i mitt anteckningsblock, så som jag alltid gör när jag håller på att tappa koncentrationen. Fick förstås omedelbart dåligt samvete över min ouppmärksamhet - tills jag kastade ett öga på de andra i rättssalen. Åklagaren satt också och ritade i sitt block. Stora, uttråkade, bläckblåa blommor. En av de medföljande biffiga häktesvakterna satt och halvsov. Den andre sms:ade ivrigt. Tingsnotarien kollade sina mail. Endast domaren var vaken.

Inifrån Skatteverket, del C

De kaffe-relaterade händelser (se del XCV och del XCIII) som timat de senaste veckorna här på Verket har fått mig att börja fundera på kaffets betydelse för människorna.

När jag kom till jobbet i går morse stod det plötsligt klart för mig: Kaffesuget måste vara en av mänsklighetens allra starkaste drifter. Jag kan tänka mig att den möjligen (men inte helt säkert) överträffas av libidon, men i övrigt slår nog kaffesuget knockout på det mesta.

För hur ska man annars förklara denna desperata åtgärd som någon vidtagit till följd av avsaknad av kaffefilter?

Dags för avgiftning?

Inifrån Skatteverket, del XCIX

Ibland blir det bara alltför tydligt att svenska folket är uppfostrat på dagis. Kuddrum, fruktstunder och snälla dagisfröknar som heter Sussie och Maj-Lis har satt sina spår.

För hur ska man annars förklara den fundamentala oförmågan att presentera sig på ett vuxet sätt? Jag ringer till folk dagarna i ända och jämt och ständigt möts jag av "Hej, det är Anna", "Bygg och spik, det är Lennart" eller bara "Kenneth". Emellanåt uteblir presentationen helt och på frågan "ursäkta, jag uppfattade inte ditt namn" blir svaret "Lisa".

Det får mig ibland att undra om det är en treåring jag har på tråden. För hur svårt kan det egentligen vara att komma ihåg sitt efternamn?

Citatet

Jag tror han kommer att bli ihågkommen som en av de riktigt stora ledarna under 1900-talet. Och jag tänkte redan när han blev sjuk att han kunde dra sig tillbaka, och dö, nöjd.

Eva Björklund, redaktör för Tidskriften Kuba och suppleant i vänsterpartiets partistyrelse, apropå Fidel Castros avgång i TV4:s Nyheterna den 19 februari 2008.

Vad får man om man blandar en punkt med ett komma?

Semikolonet är ett rätt trevligt skiljetecken, som tyvärr hamnat lite på undantag. Jag får ibland känslan att det är lite mobbat. Vilket är synd, för det är en användbar krumelur.

New York Times uppmärksammade igår semikolonet med anledning av att skyltar med texten "Please put [the newspaper] in a trash can; that's good news for everyone" satts upp i stadens tunnelbana. Så här skriver NYT:

Semicolon sightings in the city are unusual, period, much less in exhortations drafted by committees of civil servants. In literature and journalism, not to mention in advertising, the semicolon has been largely jettisoned as a pretentious anachronism.

Pretentious anachronism? Det var det fräckaste. De som säger så vet nog bara inte hur semikolonet ska användas. Vilket osökt leder mig dit egentligen jag ville komma: I artikeln nämns den förtjusande boken Eats, Shoots & Leaves, skriven av Lynne Truss. Boken, som jag gärna vill göra reklam för, bär undertiteln "the Zero Tolerance Approach to Punctuation", vilket indikerar att för Truss är det inte direkt mjukisattityden som gäller; i stället pekar hon med hela handen ut var, när och hur olika skiljetecken ska användas och inte användas. Boken är förstås inte direkt tillämplig på svensk grammatik, men dess underhållningsvärde väger mer än väl upp för sådana futiliteter. Eats, Shoots & Leaves finns i en internetbokhandel nära dig.

Inifrån Skatteverket, del XCVIII

Det är kanske inte så poppis att skriva skit om en kollega. Men det har inte hindrat mig förr, och ibland bara skäms man. Vad är det för jävla drägg som går omkring och sprider rasistisk dynga här på Verket? Man kan bara hoppas att hon tagit tillfället i akt att reflektera över sina unkna värderingar.

Inifrån Skatteverket, del XCVII

Ett öppet brev skriver man i regel när man har kontroversiella åsikter att framföra och vill väcka lite debatt. Därför är det med stor nyfikenhet jag tagit del av ett öppet brev som en f.d. kollega skrev i samband med att han slutade på Skatteverket (efter drygt ett år - grattis Skatteverket till ännu en framgångsrik rekrytering!).

I brevet nämns det som man alltför ofta får höra: personalen förväntas hålla käft. Så här skriver skribenten:

[B]land kolleger i regionen och hela landet får [jag] signalen att om man som medarbetare börjar ifrågasätta saker eller bara försöker föra en diskussion så heter det från chefshåll att passar det inte så ska man inte vara rädd att söka sig vidare till andra arbeten.

Det öppna brevet har publicerats på Skatteverkets intranät. I kommentartråden står bl.a. "Ja det är ju synd att inte fler vågar, men vad händer om många vågar? Represalier hela veckan lång?" Brevskrivaren har själv skrivit ett inlägg:

Samtidigt är det också lite skrämmande att en del av de personer som mailat mig personligen och tackat för mitt inlägg säger att de gärna hade gjort det här på diskussionsforumet istället men inte vågar det på grund av rädsla för repressalier från arbetsgivarens sida. Det visar hur hårt piskan viner i korridorerna!!

Nu är ju det här andra- och tredjehandsuppgifter så det ska jag kanske inte dra så stora växlar på. Jag har inga egna erfarenheter av att kritik leder till repressalier. Men signalerna är onekligen illavarslande. Och då inte i första hand ur mitt perspektiv utan ur myndighetens. Om personalen känner sig kuvad och hämmad så är det ju av en anledning. Något som borde bekymra verksledningen. Det östeuropeiska talesättet att "fisk ruttnar från huvudet" kanske kan ge en hint om vart jag vill komma.

Två sorters tysk film. Del 2.

Några har frågat om Kukhäxans trollerikonster var sevärda. Jag måste erkänna att jag fortfarande svävar i lycklig ovisshet därom. Jag skrev ett mail till Cdon:s kundtjänst där jag vänligt förklarade att en och en halv timme tysk lågbudgetporr inte riktigt var vad jag sett fram emot när jag beställde Undergången. Kundtjänsten visade viss sympati för mina synpunkter och skickade Hitlerfilmen till mig i stället. Den har jag förvisso heller ännu inte sett men den pryder sin plats i dvd-hyllan, där jag helt randomly placerat den mellan Zozo och en brasvideo.

Detta är egentligen ganska olikt mig. Böckerna i bokhyllan är sorterade i strikt bokstavsordning, från Hans Alfredson till Torsten Örn (ingen Östergren, således. Är det en brist?). Fotoalbumen är uppradade prydligt i årtalsordning. Men i cd- och dvd-hyllan råder kaos. Försökte häromdagen ordna cd-skivorna i nåt slags genreordning men det blev sådär. Dvd:erna står fullständigt hipp som happ. Därför hamnade Hitler jämte Fish & Flames. Kanske är oredan undermedvetet avsiktlig. Så att jag också kan få känna mig lite sådär crazy och bohemisk ibland.

Inifrån Skatteverket, del XCVI

Det känns i luften. Knivar slipas, tungor vässas. Lågor av hopp blossar upp och flammar svagt i mörkret. Årets lönerevision är i antågande.

Lönesättningen är det tydligaste signalsystem arbetsgivaren har till sitt förfogande. Det är genom lönen arbetsgivaren visar om det låg någon substans bakom alla ryggdunkar, glada tillrop och uppmuntrande ord som delats ut till medarbetaren under året. Det är genom lönen arbetsgivaren signalerar om du är en medarbetare vars närvaro är önskvärd på arbetsplatsen eller om du hellre borde söka dig någon annanstans.

En förutsättning för att systemet ska fungera är emellertid att arbetsgivare och medarbetare får tillfälle att klargöra sina krav, förväntningar och smärtgränser för varandra. Ur arbetsgivarens synvinkel borde det vara livsviktigt att få veta vad varje medarbetare sätter för pris på sig själv. Att sätta en lön på en medarbetare vars anspråk man inte känner är ju som att sätta en fyra i betyg men inte veta om skalan går till fem eller tio.

Ett fungerande signalsystem är viktigt, alltså. Och Skatteverket skickar onekligen signaler. Märkliga signaler.

Det drar ihop sig till lönerevision. Medarbetare som tillhör ST eller SACO erbjuds lönesättande samtal. Den som inte vill ha ett sådant samtal ska berätta det för närmaste chef [---].

Ett enda litet ord. Mer än så krävs inte för att man ska tappa förtroendet för hela löneprocessen. För när Skatteverket skriver att medarbetare "erbjuds" lönesättande samtal så får vi veta att vår arbetsgivare anser att ett sådant samtal är en ynnest, en förmån som tillhandahålls av nåd. Ex gratia.

Vad som hos varje sunt tänkande arbetsgivare är en självklarhet för ett långsiktigt framgångsrikt personalarbete är hos Skatteverket ett undantag från huvudregeln att arbetsgivaren meddelar den nya lönen medan arbetstagaren niger, bockar, tackar och tar emot. Och om man har den grundsynen på relationen mellan medarbetare och arbetsgivare, så säger det sig självt att talet om individuell och prestationsbaserad lönesättning bara är kosmetika.

Skatteverket vill inte ha lönesamtal. Skatteverket vill bestämma självt. Om man sen tappar en och annan duktig medarbetare på vägen så är det skit samma.

Inifrån Skatteverket, del XCV

Snacka om en storm i en kaffemugg! Utbytet av kaffemaskiner vid Skatteverket i Stockholm har utvecklat sig till en formidabel såpa. För som om det inte var illa nog att mjölken tagit slut (del XCIII) så har det nu uppdagats att de nya apparaterna levererar för blaskigt kaffe. Under rubriken "Vad är på gång?/Viktigt just nu!" får vi veta att:

Då det har kommit en del påpekanden om att kaffet är för svagt pågår för närvarande utbyte av kaffesort i maskinerna. Eftersom maskinerna är helt nya tar det också en tid för leverantören att anpassa styrkan efter resp. önskemål.

Man blir ju onekligen lite nyfiken på vad "en del" påpekanden innebär. Fem? Tio? Hundra? Jag skänker också en medlidandets tanke till de stackars medarbetarna på internserviceavdelningen. Kaffeabstinenta tanter är inte att leka med.

Inifrån Skatteverket, del XCIV

Jag vet inte om det är ett försök att höja yrkets status ("Nej du tjänar ju inte så mycket och du får inga anställningsförmåner men titta här - du får två bildskärmar") eller om det bara fanns för mycket pengar i it-budgeten, men nu ska i alla fall folkbokförarna få två bildskärmar.

Huruvida det är en bra idé eller inte visar sig väl. Men en sak torde stå klar redan nu; Expressen vet var dom ska leta när dom ska ha tag på modeller för kommande annonskampanjer.

Till vardags jobbar jag på Skatteverket
men på söndagar läser jag Expressen.

Offentliga vinstsyften?

Hallandsposten rapporterade i veckan att Hallands läns landsting gjort ett plusresultat 2008. Det blev ingen dålig vinst - 230 miljoner, närmare bestämt.

"Den stabila grundekonomin kan behövas", skriver HP:s skjutjärn. Och det kan hon nog ha rätt i. Men låt oss göra ett litet tankeexperiment. Säg att det i stället var en privat vårdgivare, friskola eller dylikt som gjorde ett plusresultat. Skulle det rendera i hyllningsartiklar i lokaltidningen?

Jag är tveksam. Enligt den socialistiska doktrin som vi svenskar fostrats i sedan Per-Albin Hanssons dagar är det offentliga gott och gudi behagligt, medan det privata är syndigt och tabu.

Min gissning är att HP:s artikel skulle gå mer i Janne Josefsson-stil. För att inte tala om reaktionen på insändarsidorna, som skulle bombarderas av ilskna SAP- och LO-fabricerade inlägg om kapitalistisk rovdrift och giriga entreprenörer.

Inifrån Skatteverket, del XCIII

De flesta företag och organisationer har intranät nuförtiden. Skatteverket har ett gigantiskt intranät. Och det är klart att det blir sådär stort och innehållsrikt eftersom det postas så mycket oundgänglig information på anslagstavlorna. Till exempel kan man få veta varför mjölken till kaffet är slut.

Tyvärr har vår gamla leverantör brutit sin överenskommelse med nya leverantören om att bytet av automaterna skulle ske successivt. Man hade också kommit överens om att lämna kvar tillbehören (te, socker, mjölk) vid respektive automat för att ge den nya leverantören möjlighet att hinna fylla på vid alla stationer. Även dessa har plockats bort.

På VG5 har den gamla leverantören tagit bort samtliga automater och den nya leverantören jobbar för fullt för att hinna installera åtminstone en automat per våningsplan (norra delen) under eftermiddagen.

I Fatburen finns nu automater i hela etapp I (gul/grön sektion).

Det ser alltså ut som att ordningen snart är återställd. Och undersysselsatta medarbetare kan fortsätta att surfa runt på intranätet i jakt på underrättelser som det inte går att leva utan.

Inifrån Skatteverket, del XCII

Tidningarna rapporterar att f.d. statsministern Göran Persson minsann begärt avdrag för hushållsnära tjänster. Det här blogginlägget kommer inte handla om Göran Perssons flexibla moral. Det räcker att andra skriver om det. Själv undrar jag mest hur tidningarna fick reda på det här. Har någon reporter ringt på vinst och förlust och frågat eller är det möjligen någon handläggare på Skatteverket som fått för sig att tipsa? Och är det i så fall okej?