2007-01-31

Inifrån Skatteverket, del IV

Jag har nu jobbat på Skatteverket i tre veckor. Två av de veckorna har jag ägnat åt kompetensutveckling i form av en momskurs. Jag har därvid dragit två slutsatser: 1) Skatteverket är, i sina bästa stunder, en bra arbetsgivare för den som vill fortbilda sig; 2) Även bland dem som jobbat länge på Skatteverket finns personer som skulle kunna komma i fråga för kvalificerade befattningar inom näringslivet (i motsats till min fördom som säger att de som jobbar länge på Skatteverket gör det för att de saknar den ambition, det driv och skinn på näsan som fordras utanför Verkets skyddande väggar).

Trots det är mitt intryck att Skatteverket (och statliga arbetsgivare i allmänhet) är dåliga på att ta tillvara på de möjligheter de faktiskt har att attrahera och behålla kompetent folk, vilket leder till att duktiga medarbetare hoppar av och lämnar kunskapsluckor efter sig. Skatteverket måste fundera på hur man ska få medarbetare att stanna kvar.

När det gäller löner och förmåner är det svårt för staten att nå upp till näringslivet. En större differentiering i lönesättningen torde förvisso kunna åstadkommas (dvs. mer till dem som presterar bra och mindre till de som presterar dåligt), men man skulle nog ändå inte "nå ända fram".

Däremot borde man erbjuda möjligheter för personalen att bredda sin kompetens genom omfattande utbytesprogram med andra statliga myndigheter - såväl inom som utom riket (EU har ju sitt Fiscalis-program och det är helt rätt väg att gå). En medarbetare på Skatteverket skulle exempelvis kunna praktisera i förvaltningsdomstol, på Tullverket, Ekobrottsmyndigheten (snart salig i åminnelse), Försäkringskassan, Riksrevisionen, Finansdepartemetet samt på skattemyndigheter i andra länder (och vice versa förstås).

I kombination med en genomtänkt strategi för hur medarbetarens nyvunna kompetens sedan ska tas tillvara inom Skatteverket (och hur medarbetaren ska premieras för sitt visade engagemang) borde sådana här program kunna vara en god affär för Verket - nöjda och stimulerade medarbetare jobbar bättre och stannar längre!

Min märkliga fascination för pling-plong-taxi

Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av utryckningsfordon. Man skulle ju kunna tänka sig att den fascinationen borde avta med åren (i takt med att man blir s.k. vuxen), men icke i mitt fall; varje gång en siren hörs och ett blåljus blinkar slutar min värld att snurra och som i trans följer jag det utryckande fordonet. Som idag, när jag stod som en reguljär jubelidiot utanför 7-eleven och i en halv minut följde två brandbilar som banade sig fram genom trafikströmmen på Götgatan.

What's wrong with me? Är det nån annan som känner igen dessa symptom? Finns det nån terapigrupp kanske?

2007-01-28

Shoppandets psykologi; varför trillar jag dit?

Vissa människor tycks ha självdisciplin. Jag har det inte. I varje fall inte när det gäller shopping. Nu har jag allvarligt börjat fundera på varför. Vad är det som gör att jag inte kan hejda mig när jag hittar nåt plagg som jag tycker att jag bara måste ha. När jag samtidigt vet att jag egentligen inte har råd utan borde lägga de där pengarna på något förnuftigt i stället. Mat, till exempel.

I lördags var jag på stan. Jag skulle köpa lite småkrafs på Clas Ohlson (jo, faktiskt!) samt ett headset till datorn (för Skype-telefoni). Så långt allt väl. Men sen kunde jag ju liksom inte hålla mig från att slinka in på Åhléns och kolla på rean. Sedär, en rödrutig skjorta från Bruuns Bazaar. Lite för dyr till ordinarie pris, men så var det ju 30 % rea! Efter en provning var jag såld och gick till kassan. Då visade det sig att skjortan hängt fel och inte alls var på rea.

Om nu sunt förnuft och självdisciplin härskat i det råttbo jag har mellan öronen så skulle jag självklart hängt tillbaka skjortan. Men icke sa Nicke. Habegäret var väckt och därmed var saken klar. Som min gode vän Johan en gång sa: Är huvet dumt får plånboken lida.

I dag var jag också på stan. Kom på att jag behöver ett par schyssta våriga byxor till min nyinköpta skjorta. Filippa K hade varit hygglig nog att tråckla ihop ett bar snajsiga chinos till mig. För dyra givetvis. Även denna gång var det svindlande nära att jag trillade dit. Det enda som räddade min privatekonomi från total förödelse denna månad var det triviala faktum att 48:orna kändes lite för små och 50:orna lite för stora. Snacka om räddad av gong-gongen. Alternativet hade varit att dryga ut kassan som gatumusikant.

Den naturliga frågan (som antagligen sysselsätter en hel skvadron välbetalda psykoanalytiker i USA) är: Vad är det som gör att man liksom inte kan säga stopp, dra ett streck, tacka nej när man hittar en klädtrasa som säger, nej kräver, "köp mig!"? Finns det månne nåt piller för bättre motståndskraft? (I så fall: kan du vara hygglig och skicka över en dubbel dos?)

2007-01-27

Påfyllning i ordförrådet, del III

Okej, då var det dags igen. Eklektisk, som jag gick bet på denna gång, betyder att man försöker förena idéer från olika håll. Som i New Yorks East Village:
"Omgivningarna ter sig lummiga trots att vi befinner oss i eklektiska East Village inom räckhåll från skyskraporna och inom hörhåll från den dånande trafiken på avenyerna."
(SvD Magasinet den 27 januari)

2007-01-24

Pengar nu eller sen?

Jag har Kalle och Hobbe-seriestripp hemma som jag gillar. I första rutan står Kalle framför en hög nykramade snöbollar och funderar: "Throwing these snowballs would give me immediate and certain pleasure." I nästa ruta tänker han: "Refraining from throwing these snowballs in the hope of being rewarded at Christmas is delayed an uncertain pleasure."

Ungefär sådär resonerar jag kring det dödstråkiga ämnet pensionssparande. Ända sedan jag började jobba har jag tänkt att jag ska börja pensionsspara när jag fyller 30. Men ju närmare jag kommer den där dagen, desto mer börjar jag tvivla. Precis som Kalle väger jag för- och nackdelar mot varandra.

Fördelarna med att pensionsspara är förstås att tillvaron som pensionär blir bättre.

Nackdelarna då? Ja, framför allt är det ju att jag under en massa år, i princip hela mitt yrkesverksamma liv, måste avstå en del av min inkomst för detta avlägsna mål. Frågan är då om pengarna (hur mycket sparar man? En tusenlapp i månaden?) åstadkommer störst lycka om jag får använda dem nu eller sen (ett lätt utilitaristiskt resonemang alltså).

Jag har gått in på Försäkringskassans hemsida och räknat ut min pension. Enligt den beräkningen skulle jag vid 65 år få drygt 33 000 kr/mån i pension. Räcker inte det? Borde jag inte kunna anta att jag vid 65 års ålder dessutom har en del kapital bundet i min bostadsrätt/mitt hus? Som jag kan frigöra genom att sälja kåken, flytta in i en hyrestvåa och leva ett rätt behagligt liv ändå? Även utan privat pensionssparande, alltså.

Jag börjar bli trött på att hela livet tycks gå ut på att spara och gneta för att få det bra när man blir pensionär. Vafan, jag kanske dör på fläcken den dag jag fyller 65! Då är ju allt förgäves. Och vad är felet med att vilja ha ett så bekvämt liv som möjligt i dag, här och nu, när jag faktiskt vet att jag lever, är frisk och vill göra så mycket roliga saker som möjligt?

Tänker jag fel? Om jag skulle träffa mig själv i framtiden, skulle Jesper anno 2044 då be mig fara åt helvete?

Eller ska jag kanske tänka som Kalle? I sista serierutan konstaterar han: "As usual, goodness hardly puts up a fight."

2007-01-23

Påfyllning i ordförrådet, del II

Oj vad snabbt det gick att snubbla över ännu ett obegripligt ord. Får hoppas att det dröjer lite längre till nästa gång, annars blir ju det här nästan pinsamt.

Den här gången var det ett ord som jag läst många gånger tidigare, och slagit upp många gånger tidigare. Men det har liksom inte riktigt satt sig. Nu har jag dock tagit reda på att panegyrik är ett entusiastiskt och överdrivet lovprisande.

Snubbeltråden var utlagd i en ledarartikel i SvD (Mona Sahlin som en ny Olof Palme, 23/1):
...den socialdemokratiska författarinnan Majgull Axelsson [har] kritiserat att Palme görs ”helgonlik” och att hans politik inte diskuteras (DN 21/1): Vi har panegyriken – men det blir som en evighetslång begravning.”
Själv har jag precis skrivit en panegyrik över Stephan Mendel-Enks lilla bok Med uppenbar känsla för stil - se här.

2007-01-22

Hej mitt vinterland...

I Oslo var det snö, och när jag kom tillbaka till Stockholm visade det sig att även den svenska huvudstaden blivit duktigt pudrad. Så här såg det ut från mitt sovrumsfönster idag:


Där ser ni förresten även boken jag håller på med just nu, Matthew Pearls The Poe Shadow, som jag faktiskt köpte lite i panik på Oslo Sentralstasjon när jag insåg att jag läst ut både Egalias döttrar och Med uppenbar känsla för stil på vägen till Norge.

Påfyllning i ordförrådet

Från och med nu kommer jag att blogga om ord. Varje gång jag läser ett ord som jag inte begriper så noterar jag det här i bloggen. Detta har dubbla syften: dels ökar chansen att jag faktiskt lär mig ordet, dels kanske jag också bidrar till att fylla på någon annans ordförråd.

Dagens ord är vitriolisk. Vitriol är egentligen ett sulfat, men kan i överförd betydelse uttrycka elakhet, satir etc. Jag stötte på ordet i en understreckare om strängteorin (2007-01-11) i SvD. Sammanhanget var följande:
... Åtminstone är det vad två aktuella böcker i ämnet vill hävda. Det är dels Peter Woits vitrioliska Not Even Wrong och Lee Smolins lika kritiska The Trouble with Physics.
Här vill jag gärna passa på att uttrycka min uppskattning för författarens (Bengt E Y Svensson) omtänksamhet gentemot de läsare som, likt mig, inte förstår ordet vitriolisk, i det att han i nästa led förklarar ordet genom att använda en synonym. Mycket proffsigt.

2007-01-19

Aldrig mer?

Om någon säger spetälska så tänker jag på någon historia ur bibeln. Tanken att spetälska skulle förekomma i modern tid skulle nog aldrig föresväva mig. Men det gör den - sjukdomen sprider sig nu i flyktinglägren i Darfur.

Är det inte märkligt. Efter judeutrotningarna under andra världskriget sades att något sådant aldrig skulle få hända igen. Men det gjorde det. I Kambodja på 1970-talet. I Rwanda i mitten av 1990-talet. Varje gång upprepades orden "aldrig mer", nästan som ett mantra.

Fast när det kommer till kritan räcker inte ord. Då måste det till handling. Detta tycks vi dock inte ha insett. Händelserna i Darfur är ett tragiskt exempel på detta. Där har 200 000 människor dött till följd av janjawidmilisens utrensningar av bofasta darfurier. Detta folkmord har pågått sedan 2003, och orsakat död och lidande för miljoner människor. Inte minst de som nu alltså drabbats av spetälska i flyktinglägren.

Några länktips:
Globe for Darfur
Wikipedia om Darfurkonflikten
Wikipedia om folkmord

2007-01-18

Nu tager jeg til Oslo

Denna helg är jag bortrest, ska åka till Oslo på äventyr. Omtänksam som jag är vill jag dock gärna bjuda läsare av denna blogg på lite underhållning. Således: Håll till godo med fem och en halv minuters total hänförelse signerad Birgit Nilsson.

2007-01-16

Inifrån Skatteverket, del III

Idag var jag nere i Skatteverkets källare och testade personalgymmet. Det var hög tid - trots att jag betalat dyrt för mitt Sats-kort har jag inte varit på gymmet på säkert två månader. Men nu fick det vara slut på slappheten.

Mycket kan sägas om Skatteverket, men gymmet tycker jag inte man kan klaga på. För 75 spänn om året, dvs. i princip gratis, får man tillgång till det mesta man behöver i form av maskiner och fria vikter. (Eller kanske snarare: jag får tillgång till det mesta jag behöver. En och annan övernitisk träningsknarkare kanske skulle finna att något obskyrt tortyrredskap saknas.) Och, som en bonus, sparar jag in typ 5.225 kronor på årsbasis jämfört med dyra, sunkiga Sats Odenplan.

Förresten började jag idag min första internkurs på verket - en tolvdagars duvning i moms. Eftersom jag är en kunskapstörstande själ så njöt jag naturligtvis till fullo av att få börja grotta ner mig i momslagstiftningens underligheter. Kursen verkar väldigt professionellt upplagd så jag hoppas få ut mycket av den. Tack för det, Skatteverket.

2007-01-15

Huvudbry

Jag har en bit mögelost i mitt kylskåp. Det står "bäst före 2007-01-22" på den. Jag undrar bara: vad händer med en ost, som redan är möglig, efter bäst före-datumet?

Fantastisk funkis

Jag hade en arkitektonisk upplevelse idag. Var ute i Björkhagen på folkpartimöte och fick se det s.k. vita huset vid Björkhagsplan, ett sextonvåningars funkismonument signerat arkitekt Georg Varhelyi. Tydligen var höghuset i Björkhagen Sveriges högsta hus i typ tio år innan Kaknästornet var färdigt.

Höghuset är imponerande och fascinerande. Det är fullkomligt gigantiskt, på ett sätt som man nästan aldrig ser i Sverige. Det har konstnärslägenheter med dubbel takhöjd, ettor, tvåor, treor, fyror och femmor och inrymmer allt från buddhistkollektiv till lägenheter för asylsökande. Huset är en nästintill religiös funkisupplevelse. (Enda plumpen i protokollet som jag noterade är de fullkomligt gräsliga entréerna som ser ut att vara en klåfingrig 90-talsilldådares verk. Man ryser.)

Så om någon har vägarna förbi Björkhagen, kliv gärna av tunnelbanestationen och stå och beundra höghuset ett par minuter.

Uppdatering:
Tidningen Årsta/Enskede skriver om "Björkhagens betongbjässe" den 14 september 2013.

2007-01-13

Boooring...

Åke Eriksson i Knislinge vann nästan två millar på lotteri. Men inte unnade han sig nåt för det; dagen efter blev det
"gröt, smörgås och kaffe till frukost, precis som vanligt."
Jävla tråkmåns.

Inte så intelligent design

Den kristna högern har som bekant lanserat begreppet intelligent design, ID, som en alternativ evolutionsteori. ID-teorin bygger på tesen att eftersom alla biologiska varelser är så häpnadsväckande komplext uppbyggda, så måste en intelligent och planerande kraft ha varit inblandad. ID-förespråkarna menar alltså att vi är för komplicerade för att ha kunnat åstadkommas av den till synes slumpmässiga evolutionen. Den "intelligenta kraft" som ID-teorin har i bakhuvudet är förstås gud; syftet med ID är således att göra sannolikt att gud finns.

Eftersom ID-isterna (ID-oterna är kanske bättre?) fått genomslag i debatten, åtminstone i USA, finns det all anledning att bemöta dem. Glädjande nog ombesörjer Torbjörn Fagerström detta i en understreckare ("Människan är bitvis ett fuskbygge") i SvD idag. Artikeln utgår från John Brockmans antologi Intelligent Thought: Science Versus the Intelligent Design Movement.

I artikeln angrips ID:s raison d'être, nämligen utgångspunkten att vi är så ofattbart intelligent desingade. Fagerström skriver att
[n]aturen är inte alltigenom intelligent formgiven och den som vill åkalla en intelligent formgivare måste därför också förklara varför vederbörande har sluntit med handen så påfallande ofta.
Förklaringen, som också motbevisar tesen om intelligent design, är att vi biologiska varelser skapas av evolutionen utifrån principen "man tager vad man haver" snarare än av en intelligent kreatör utifrån ett blankt papper. Varför skulle annars våra inneröron bestå av resterna av kräldjurens käkapparat? Eller varför skulle annars luftstrupen ligga framför matstrupen så att vi sätter i halsen och dör om inte struplockets blockeringsfunktion är perfekt synkad? Så här avslutar Fagerström:
Den springande punkten är att ID är motbevisad redan genom att dess grundläggande premiss är fel - utgångspunkten att naturen är intelligent formgiven. Förespråkarna för ID ställs därför inför en egen variant av teodicéproblemet: varför skulle en intelligent formgivare ibland konstruera intelligenta, ibland ointelligenta, former?
Fagerströms understräckare är läsvärd och intressant. Och viktig, i kampen mot den vidskepliga, vetenskapliga och inhumana religionen.

2007-01-12

Filmåret 2006

Jag är en samlartyp. Sparar det mesta. Så även biobiljetter. Det har jag gjort sedan 1997 - varenda biofilm jag sett finns kvar i form av en biljett i en pärm i min bokhylla. Fråga mig inte varför jag gör det. Det bara är så. (Tack vare mina arkivariegener kan jag meddela att jag för tio år sedan betalade pengar för att se Air force one, The lost world och Tomorrow never dies.)

För att få nåt som helst nytta av mitt bioarkiv tänkte jag att jag skulle underhålla eventuella läsare av denna blogg med betyg på de biofilmer jag sett under året. Således:

5
Capote
Philip Seymour Hoffman är fantastisk i en film som även i övrigt är strålande och vägrar släppa taget.

De andras liv
Välgjort om livet i DDR.

United 93
Spännande, osentimentalt och oerhört dramatiskt om 11 september-attentaten.

4
När mörkret faller
Angelägen skildring av tillvaron i skuggan av brottslighet, med tonvikt på våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld.

Match Point
Fängslande överklassdrama.

Jarhead
Stark skildring av soldattillvaron i Mellanösternkriget.

Brokeback Mountain
Gripande om omöjlig och farlig kärlek.

Jindabyne
Väcker tankar om moral och skuld.

Att återvända
Oemotståndlig feelgoodfilm om kvinnor som kan.

3
Me and You and everyone we know
Lågmäld film om svårigheten att hitta den rätte. Vill inte släppa taget.

Thank you for smoking
Underhållande och intressant om pro-tobakslobbyn.

Borat
Kul ibland, pinsam - nästintill outhärdlig - ibland.

Djävulen bär Prada
Om det bara var Meryl Streeps rollprestation som skulle betygsättas blev det en solklar femma. Även filmen i övrigt hade potential att bli nåt bra, men allt sabbades av att man föll i moralkaketräsket.

X-men: The last stand
Helt okej fantasyfilm.

Casino Royale
En helt vanlig Bondfilm, dock med en något bonnig Bond.

2
Mission Impossible III
Gäsp.

2007-01-10

Inifrån Skatteverket, del II

Komplettering till mitt förra blogginlägg från Skatteverket: Statens kaffeautomater producerar faktiskt godare kaffe än privata sektorns. En icke oväsentlig ljuspunkt.

Jag säljer mig billigt

Fick ett mail från Evas Underkläder.se. Om jag länkar till dem får jag en trisslott. Och bevisar att jag är rysligt lättköpt :-)

2007-01-08

Inifrån Skatteverket, del I

Skatteverket i Stockholm har ungefär 2 000 anställda. De allra flesta jobbar i moderna, fräscha lokaler i huset Fatburen, nära Medborgarplatsen. Vi andra sitter på VG5.

VG5 ska uttydas "Västgötagatan 5", och det är adressen till en betydligt mer traditionell kontorsfastighet. Av det kontorslandskap jag blev utlovad vid anställningsintervjun blev intet. I stället får jag dela ett väldigt litet landskap med en kille som heter Ersin. Vårt "kontorslandskap" är på gissningsvis femton kvadrat.

Första dagen gick åt till att skaka hand på enhetens drygt 100 medarbetare. Förmiddagens handskakningsrunda gick bra, på eftermiddagen var det värre. Den rundan påbörjades nämligen efter klockan tre och då tycks folk antingen sitta och fika eller flexa ut.

Min nya chef verkar dock schysst (dalmas, något jag vet vissa anser vara ett ypperligt karaktäristikum). (Nej jag vet, jag kan inte gärna säga nåt annat. Han kanske halkar in på den här bloggen nån gång.)

Bland löneförmånerna på Skatteverket kan nämnas fritt kaffe och egen tejphållare.

Fortsättning följer...

Mitt 2006

Egentligen var det tänkt att jag skulle skriva den här sammanfattningen av 2006 på nyårsafton men eftersom jag varit datorlös i typ en månad så blev det inget med den saken. Här kommer i alla fall några noteringar om mitt 2006.

2006 var ett bra år.

2006 var ett bra år för att Alliansen vann valet och för att jag fick förmånen att hjälpa till i valrörelsen. 2006 var också ett bra år för att min lokalförening valde in mig i stadsdelsnämnden i Älvsjö. (En nominering jag sedan fick frånträda p.g.a. flytten.)

2006 var ett bra år för att jag flyttade till en ny, större lägenhet närmare stan. Min balkong är jättestor och jag trivs fantastiskt bra.

2006 var ett bra år för att jag reste mycket. Jag har varit i London, Krakow, Prag, Berlin och New York. Jag har varit i skärgården och i Dalarna. Jag älskar att resa och är lite ledsen att jag inte kommer att ha råd att resa lika mycket nästa år.

2006 var ett bra år för att jag fick löneförhöjning två gånger. Sen sökte jag ett nytt jobb, fick det och två års löneökningar utraderades i ett nafs. Staten betalar dåligt.

2006 var ett bra år för att jag fick uppleva många känslor. Jag har varit olyckligt förälskad och lyckligt oförälskad. 2007 tänkte jag prova på nån annan känsla.

2006 var ett bra år för att jag lärde känna många nya människor. Trevliga människor, roliga människor, intressanta människor. Dryga människor, självupptagna människor, ocharmiga människor.

En del tråkigheter har hänt också. Petter har flyttat till andra sidan jordklotet. Min träning har fallerat. Jag har gjort en del saker jag ångrar. Och så är det en del saker jag ångrar att jag inte gjort.

Men på det hela taget är jag alltså nöjd med mitt 2006. Allra bäst var naturligtvis avslutningen, nyårshelgen. Det kanske jag återkommer till. Tills vidare den sångtext som passar allra bäst in på mitt liv just nu.
Strangers in the night, exchanging glances
Wondring in the night
What were the chances we'd be sharing love
Before the night was through.

Something in your eyes was so inviting,

Something in you smile was so exciting,
Something in my heart,
Told me I must have you.

Strangers in the night, two lonely people
We were strangers in the night
Up to the moment
When we said our first hello.
Little did we know
Love was just a glance away,
A warm embracing dance away and -

Ever since that night we've been together.
Lovers at first sight, in love forever.
It turned out so right,
For strangers in the night.

2007-01-05

Sektialdemokraterna?

Hej mina vänner. Det var ett tag sen jag bloggade, vilket beror på att jag fortfarande inte fått den dator jag beställt + att det varit så hektiskt på jobbet att jag inte ens hunnit blogga på arbetstid.

I dag gör jag dock ett litet undantag föranlett av en artikel i SvD som handlar om sossarnas metoder för att utse ny partiledare.

Som bekant förväntas ju hugade kandidater att vänligt men bestämt tacka nej när medierna frågar. Oavsett intresse av uppdraget, alltså. Processen är strikt intern och eventuella individuella åsikter spelar mindre roll. Det framgår av uttalanden av partiveteranen Arne Kjörnsberg:
"Partiets uppfattning är alltid större och viktigare än den egna åsikten. En tänkbar kandidat kan ha sagt nej utifrån det egna perspektivet, men när valberedningens ordförande synat alla korten och ändå kommer med den slutgiltiga frågan svarar man ja. Det är en gyllene regel inom partiet"
Man svarar ja, alltså. Partiets uppfattning är alltid viktigare än individen. Observera att detta uttalande inte kommer från vilken vilsen lantissosse som helst, utan från Arne Kjörnsberg, en tungviktare i partiet med 21 riksdagsår bakom sig.

För att ytterligare förtydliga säger Kjörnsberg:
"Därför kan man inte söka uppdraget eller tala om att man väldigt gärna vill ha det. Man väntar på att bli tillfrågad och blir man det tackar man ja"
När jag läste SvD-artikeln gick det kalla kårar längs med ryggraden. Vilken människosyn! Vilken partisyn! "Man svarar ja." Socialdemokraterna är uppenbarligen inte bara ett maktfullkomligt parti. Det är en politisk sekt som vill skapa lydiga ideologislavar som rättar in sig i ledet. Inget ifrågasättande, blind lydnad.

Ni som läst Hannah Arendts The origins of totalitarianism förstår varför jag rös.