2007-04-30

Kjelle, Rhodos och skatten

Kjell Jonsson verkar va en hyvens kille. Han är vd för ett företag som heter Exte. Firman, som ligger i Färila, snurrar tydligen på rätt bra för nu ska han bjuda hela personalen på resa till Rhodos. 60 pers plus respektive drar iväg under nio dagar.

Så långt allt väl. Men så fällde han en kommentar som fick den fiskala cynikern i mig att vakna till liv:
- Vi kopplar ihop det med en liten konferens...
Jasså du Kjelle, du hade tänkt "koppla ihop det med en konferens". Det är väl avdragsrätten du är ute efter kan jag tänka mig. Men serru den kan du nog glömma. För avdragsrätt krävs nämligen att ni konfererar cirkus sex timmar om dan. Och det lär väl varken du, din personal eller deras fruar vara särskilt pigga på. Ni vill väl ligga på stranden och pimpla paraplydrinkar kan jag tro (nej, dom lär inte heller vara avdragsgilla).

Dessutom: Inte för att jag vill vara glädjedödare, men har du upplyst gubbarna på golvet att de kommer att åka på en hejdundrande förmånsbeskattning för den där resan? Jaså, inte det.

Well well, vad ska man säga. Vore jag taxerare på Skatteverket i Färila skulle jag nog ha häcken full framöver...

2007-04-28

Påfyllning i ordförrådet, del VII

Och så tar vi ett ord igen. I en teaterrecension (Stig Larssons VD, Folkteatern i Göteborg; verkar bra så grattis alla göteborgare :-) hittade jag följande obegriplighet:
Det låter som ett humanistiskt projekt men visar sig vara ett eklatant­ exempel på utnyttjande av underställda.
För den som vill hänga med i kulturjargongen meddelas härmed att eklatant betyder "så uppenbar eller påtaglig att effekten blir slående".

Talande felsägning

USA:s utrikesminister Condoleezza Rice har gjort sig skyldig till en talande freudiansk felsägning i en intervju om det säkerhetspolitiska läget i Europa:
The idea that somehow 10 interceptors and a few radars in eastern Europe are going to threaten the Soviet strategic deterrent is purely ludicrous and everybody knows it.
Hehe. Ja det säger ju en del om Bushregeringens syn på Ryssland. Dessvärre verkar det ju som att de har rätt; om Jeltsin var den som begravde Sovjetunionen kan hans efterträdare mycket väl bli den som väckte liv i liket. (Anna Politkovskajas bok Putins Ryssland står i min bokhylla och längtar efter att bli läst.)

Citatet

Jag såg en annons och sökte. Jag blev lite förvånad när jag upptäckte annonsen, men förstod inte då att det var en del av en ny utnämningspolitik.
Nye universitetskanslern Anders Flodström svarar (SvD, 27 april) på frågan "hur fick du jobbet?". Alliansens uppgörelse med sossarnas korrumperade utnämningspolitik börjar märkas.

Jag har sagt det förr...

...och jag säger det igen. Pensionsbolagen vill driva mig till vansinne. I veckan kom ännu ett brev.

Nyfiken? Inte särskilt.

2007-04-24

Ja ä int' bitter. Bara lite.

Jag är varken medelålders eller cynisk. (Eller vänta, cynisk är jag kanske. Men fan inte medelålders.) Men ändå älskar jag Berglins cyniska medelåldershumor.
Ett litet arkiv finns på Kommunalarbetarens hemsida.

Dagens tråkigaste besked...

Cecilia Malmström tackar nej till att bli partiledare i folkpartiet.

En viss tröst i sammanhanget är förvisso att det gjorde ju Göran Persson också...

2007-04-23

Exit Leijonborg...

Ibland går det lite snabbare än man tänkt sig; redan i dag meddelade Lars Leijonborg att han avgår som partiledare vid landsmötet i september.

Som framgått redan tidigare är jag inte särskilt bedrövad över det beskedet.

2007-04-20

Fågelskåderi på hög nivå

På väg till jobbet i dag fick jag syn på en gul liten fågel. Omedelbart uppenbarades för mig en gigantisk kunskapslucka. Jag insåg nämligen att jag trots att jag just beskådat en av Sveriges antagligen vanligaste fåglar, så hade jag inte en susning om vilken sort det var. Rödherre? Domfink? Bohake? Trallgök?

Såna där saker förväntas man nog ha lärt sig på lågstadiet (eller möjligtvis redan på dagis). Emellertid har ingen av dessa insikter slagit sig till ro i det arma råttbo som befinner sig mellan mina öron. Det var alltså bara att bita i det sura äpplet och googla fram lite fåglar. Vilka här nu delges denna bloggs läsekrets, så att vi alla blir lite mer allmänbildade.

Bofink.

Domherre.

Rödhake.

Talgoxe.

Några fågelarter jag under min uppväxttid däremot definitivt lärt mig identifiera är kråkor, kajor, skator och duvor. (Hemma hos oss åtföljs fågelnamnen dock i regel med ändelsen "-jävel".) Detta beror på att varje gång något av dessa odjur uppenbarar sig i vår trädgård får min far eld i ögonen och far ut i trädgården hoppande och vilt fäktande med armarna, hojtande och klappande med händerna för att schasa bort dessa oönskade inkräktare. Faktum är att han noga övervägt att göra sig skyldig till olaga vapeninnehav, blott för att uppleva nöjet att skjuta skallen av en och annan pilskt kuttrande duva. F'låt, duvjävel.

De vingburna krakar som med livet som insats ibland slår sig ner på en gren i familjen Svenssons trädgård ser ut som följer:

Kråkjävel.

Kajjävel.

Skatjävel.

Duvjävel.

Bonusbild:
Min far.

PS. En rätt underhållande fågelrelaterad episod drabbade min kära vän Hedda den 19 april. Upphov till episoden var givetvis hennes patologiske körskollärare.

Citatet

I april 1995 åker Leif Cederqvist tillsammans med sju andra kommunpampar - med fruar - till Göteborg. [...] Sammanträdesarvode för tre dagar delas ut av Leif Cederqvist vid avresan med minibuss. Lunch vid Gränna med snaps, öl och vin. Middag på hotellet, drink före, öl, snaps, vin och avec. Tidig lunch dagen därpå med snaps, öl och räkor. Inköp av kostymer för 10 000 kronor. Sen lunch med öl, snaps och avec. Skoinköp. Fyra flaskor champagne på hotellrummet och middag med öl, snaps, vin och avec. Avresa hem följande dag.
Så gick det till i sossepamparnas Motala på den gamla goda tiden. Vem som pröjsade kalaset? Skattebetalarna, givetvis. (SvD 19 april 2007) Rekommenderad läsning: Sölve & Co av Britt-Marie Citron.

2007-04-17

Att läsa en bok är inte så dumt

När jag gick på högskolan, det var när juristprogrammet stod under Leif Alsheimers egid, fick vi lära oss - eller snarare, vi blev indoktrinerade i - meningen med boklig bildning. I kursen core curriculum, som löpte parallellt med de övriga studierna, anmodades vi läsa ett relativt stort antal (listan finns här) litterära klassiker. Syftet med core curriculum var att vi studenter genom att få en bredare bildning skulle bli bättre på att förstå historiska sammanhang och skeenden så att vi därmed ska stå bättre intellektuellt rustade för att möta de hot mot demokratin som förekommer även i modern tid.

En annan poäng med att läsa många böcker är att man blir bättre på att ta sig fram i samhället. Ett intressant exempel på detta redovisas i dagens SvD. Tidningen har besökt stålverket Sandvik där det pågår ett projekt för att få pappor att börja läsa böcker för sina barn - och för sig själva. Åke Dansk är en eldsjäl i projektet, och han påstår att de arbetare som deltar i projektet blir mer vana att läsa:

Det behövs verkligen i dag med tanke på alla instruktioner som ska läsas för maskiner och datorer. Det är en bra kompetensutveckling - för företaget och för våra [LO-fackens] medlemmar.
Det förefaller alltså som att uppmuntran till läsning och bildning är både lönsamt och meningsfullt, även för de grupper som traditionellt sett sällan öppnar en bok.

Tråkigt då att den svenska skolan leder eleverna i helt fel riktning. Ja, så tycks vara fallet enligt en bok av språkprofessor Inger Enkvist; i en kommentar av filosofiprofessor Per Bauhn som publiceras på sidan efter den upplyftande artikeln om bokprojektet på Sandvik refereras Enkvists bok Uppfostran och utbildning. I den sägs bl.a. att
Skolan hjälper inte längre de okunniga att bli kunniga och kultiverade utan får dem att tro att de redan är det.
Bauhn förklarar detta haveri med att den socialistiska jämlikhetstanken alltför länge fått råda i den svenska skolan. Lärarnas auktoritet har satts i fråga, så även betyg och kunskapsmätningar. Ambitiösa och målmedvetna elever betraktas som hot mot jämlikheten och oviljan mot framgång döljs i slagord som "alla ska med".

Så skönt då, att vi nu har en regering som inte är rädd för att även ge duktiga elever chansen. Så bra att vi har en skolminister som inser poängen med arbetsro i skolan. Så hoppingivande att Alliansen begriper att utbildning spelar en huvudroll för Sveriges framtid. Och att det inte är så dumt att läsa en bok då och då.

(Själv läser jag förresten just nu Charlayne Hunter-Gaults New news out of Africa.)

2007-04-16

Inte platt skatt. Men plattare.

I Sverige har vi i dag en s.k. progressiv skatt, vilket innebär att man betalar en större andel av sin inkomst i skatt ju mer man tjänar. Motsatsen till detta är platt skatt, alltså att alla betalar lika stor andel av sin inkomst i skatt.

Progressiv skatt motiveras bl.a. av fördelningspolitiska skäl - man tar mer från dem som tjänar mer och fördelar (genom t.ex. ett generöst välfärdssystem) till dem som tjänar mindre. Somliga kallar detta rättvisa. Platt skatt kan å andra sidan också motiveras av rättviseskäl - alla behandlas lika, oavsett om man tjänar mycket eller lite.

Medan progressiv skatt är vanligt i "gamla Europa" har platt skatt prövats (med gott resultat) i vissa av de nya EU-länderna, t.ex. Estland och Slovakien. I den svenska debatten har platt skatt bl.a. förespråkats av Fredrick Federley (riksdagsledamot, mediehora par excellence och primus motor i centerns förnyelsearbete).

Jag tilltalas av den platta skattens grundidé. Ett progressivt skattesystem straffar dem som utbildar sig, jobbar hårt och tjänar bra. Jag tycker att skattesystemet borde förhålla sig neutralt till människors ambitioner och eventuella ekonomiska framgångar i livet. Samma skattesats för alla är en rimlig målsättning tycker jag.

Den platta skatten nagelfars av Sacoutredaren Mikael Halápi i en intressant artikel som publicerades i SkatteNytt nr 9/06 (ligger också på Sacos hemsida).

Halápis bakomliggande resonemang lämnar jag åt den intresserade läsaren att själv förkovra sig i, men hans slutsatser återger jag gärna: Platt skatt skulle sannolikt inte ha samma dynamiska effekter i Sverige som i de nya EU-länderna med sina ineffektiva uppbördsorganisationer och skrala statsfinanser. En platt skatt i Sverige skulle sannolikt få ganska dramatiska fiskala effekter (Halápi spekulerar i ett skattebortfall på över hundra miljarder).

Nåväl. Det tycks alltså finnas goda skäl att iakkta en lätt reserverad hållning i plattskattefrågan. Men man får därmed inte känna sig förhindrad att argumentera för det som platt skatt onekligen skulle råda bot på - de i mina ögon orättvisa konsekvenserna av en progressiv skatteskala. Ett första steg i rätt riktning vore att slopa - eller åtminstone kraftigt reducera - den statliga inkomstskatten. På sikt bör givetvis även värnskatten avskaffas.

2007-04-15

En solig söndag

När jag vaknade i morse infann sig snart frågan hur jag lämpligast skulle slicka såren efter en lördagkväll med många drinkar och en natt med alltför lite sömn. Skickade ett sms till Erika och vips hade frågan löst sig. Hon och taxen Tyra var ute på Hellasgården, en kvarts bussresa från Slussen. Sagt och gjort, beväpnad med en stor flaska vatten gav jag mig iväg.

Och det blev en helt underbar dag. Först på bryggan vid vattnet. Sol, sol, sol och en baguette med skaldjursröra. Därefter upp till kiosken för att köpa glass och sedan slog vi läger på en gräsplätt där Erika försökte föra en konversation men hennes sällskap slumrade till (gäller även hunden). Måste säga att den där tuppluren i gräset slår det mesta.

Så här ljuvligt var det:

2007-04-14

Har Bush bra betalt?

Enligt Expressen/Dina pengar tjänar USA:s president ungefär 400 000 dollar om året. Det motsvarar i runda slängar 2 760 000 kronor eller 230 000 kr i månaden. Den svenska statsministern cashar in drygt 120 000 kr. Kanske kan man i det sammanhanget reflektera över vem som är över- respektive underbetald?

Expressen/Dina pengar rapporterar samtidigt att presidentparet Bush under 2006 tillsammans drog in 4,5 miljoner kronor. På den summan betalade de 1,3 miljoner i federala skatter, dvs. ungefär 29 procent. Jag roade mig med att göra en (väldigt tillhöftad) skatteberäkning för paret Bush om de i stället varit skattskyldiga i Sverige, och kom fram till att de då skulle betala cirka 2,3 miljoner i skatt, alltså ungefär 51 procent.

Vidare kan man konstatera att Bush varje månad har kvar (återigen en väldigt tillyxad beräkning) 165 000 kronor när skatten är betald. Fredrik Reinfeldt får å andra sidan bara behålla 61 000. Så från att ha tjänat knappt dubbelt så mycket som sin svenska kollega så blir Bushs ersättning plötsligt nästan (bara nästan) tre gånger så stor.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Inget särskilt. Bara inbjuda till lite reflektioner. (Eventuella synpunkter på korrektheten i mina beräkningar mottages gärna. Jag har inte lagt ner min själ i dem.)

Och så vill jag inte ha några spydiga kommentarer om varför jag sitter här en solig lördagförmiddag och gör skatteberäkningar. Nu ska jag dock ut och leka i solen.

2007-04-11

Hem till byn

Påskens mest underhållande ögonblick stod faster för när hon under lördagens påskmiddag helt utan förvarning halade fram sin gigantiska kamera anno 1976. Kameran, en Konica, är av sådant slag att blixten måste laddas (en orange lampa lyser när laddningen är klar) och filmen måste dras fram för hand medelst en spak.

Faster och Konica anno dazumal.

Åsynen av denna formidabla anakronism- som faster på fullt allvar använder ("den tar så bra bilder") - fick mig att fullkomligt explodera av skratt. När jag torkat tårarna funderade jag på vilka andra tekniska efterblivenheter som skulle kunna ha motsvarande underhållningsvärde. Kanske om någon fortfarande använde en matrisskrivare till datorn. Eller en Motorola DynaTac? Hursomhelst, roligt var det.

Pappa och jag kopplar av efter skrattattacken.

Påsken hemma på byn var annars lugn och fridfull, precis som förväntat. På fredagen var familjen på utflykt till Wapnö Gård där vi tittade på kossor, kalvar och åt påskbuffé. Såg två bra filmer under påsken också: Susanne Biers Efter bröllopet och Edward Zwicks Blood diamond.

2007-04-03

Bildt om fotboll

Mycket kan man säga om Carl Bildt, men nåt större fotbollsfan tror jag inte han är. Så här skriver han på sin blogg om söndagens fotbollsmatch mellan Benfica och Porto som han - gissningsvis motvilligt - bevistade:
Oväsendet var öronbedövande, engagemanget var totalt, känslorna svallade och bollen spelades.
Jo, bollen spelas ju i regel när det är fotbollsmatch.

(Observera att det här handlar om igenkänningshumor från min sida. Jag hade förmodligen skrivit något lika intetsägande om jag av någon underlig anledning skulle bli tvungen att referera en fotbollsmatch.)

2007-04-01

Vem leder folkpartiet 2010?

I dagens SvD rapporteras att det mullras i fp-leden. Mullret kommer från Dalarna, och består i att man vill byta ut partiledaren Lars Leijonborg.

Leijonborg själv verkar inställd på att leda partiet även i valet 2010. Den uppfattningen tror jag i och för sig att han är ganska ensam om. Frågan borde inte vara om, utan när Leijonborg går.

Enligt min uppfattning finns det åtminstone tre skäl till att han ska sluta. Han har suttit länge. Leijonborg tillträdde som fp-ledare 1997, och vid valet 2010 skulle han således ha 13 år bakom sig som partiledare. Få personer klarar ett så långt pontifikat utan att folk tröttnar. Precis som Göran Persson blev för sossarna i förra årets val kommer Lars Leijonborg bli ett sänke för folkpartiet 2010. Hans förtroende är skadat. Oavsett hur inblandad han själv var så blev förtroendet för honom tilltufsat i samband med spionskandalen. Han är Alliansens svaga länk. Det framkom tydligt i partiledardebatterna under valet. De övriga Allianspartierna leds av kommunikativa, pigga, förtroendeingivande partiledare. Leijonborg uppfattas som sömnig och gapig. Och så detta eviga tjat om skolan. Folkpartiet är väl inte ett enfrågeparti heller?

Jag tror inte det finns ett starkt tryck i partiet för att tvinga bort Leijonborg från partiledarposten. Han blir nog omvald på landsmötet i september. Underförstått att han själv väljer att meddela sin avgång vid lämpligt tillfälle.

Varpå den naturliga frågan väcks om vem som ska bli hans efterträdare. En del förespråkar Jan Björklund. Det gör inte jag. Jag tycker Björklund har alltför många av Leijonborgs svagheter - magisterretoriken och betongpolitiken. Folkpartiet behöver förnyelse och det tror jag inte Jan Björklund kan erbjuda. Min förhoppning är i stället att Cecilia Malmström är intresserad av jobbet. Hon har förvisso hållit en bekymrande låg profil i regeringsarbetet (men hon finns där - titta!) men hon får förhoppningsvis upp farten snart. Ett annat, lite djärvare, alternativ är förstås Birgitta Ohlsson.

Ett Allianslag som leds av Fredrik, Maud, Göran och Cecilia (eller Birgitta) i valet 2010 - det vore nåt!

Så går en helg från mitt liv...

... och kommer aldrig mera åter. Vilket är synd, för det har varit en osedvanligt kul helg med dubbel utgång, god middag, trevligt sällskap och en liten försmak av de ljuva, ljusa, varma sommarnätter som komma skall (en kopp chaite på Café Alberts uteservering mitt i natten är inte så tokigt).

Söndagen har varit lite dimmig, men frukost på balkongen och en promenad i solen livar alltid upp även de mest sömnfattiga och rödsprängda ögon. Helgen avslutades stilenligt med ett Dallas-avsnitt där JR erbjöd sin älskarinna pengar för att göka med Cliff Barnes. Särskilt mycket göka blev det nu inte eftersom JR:s kumpaner dessförrinnan hann kasta henne utför ett hustak; ett dåd som stackars Cliff Barnes till råga på allt blev anklagad för. Så kan det gå i oljebaronernas värld.