Sektialdemokraterna?

Hej mina vänner. Det var ett tag sen jag bloggade, vilket beror på att jag fortfarande inte fått den dator jag beställt + att det varit så hektiskt på jobbet att jag inte ens hunnit blogga på arbetstid.

I dag gör jag dock ett litet undantag föranlett av en artikel i SvD som handlar om sossarnas metoder för att utse ny partiledare.

Som bekant förväntas ju hugade kandidater att vänligt men bestämt tacka nej när medierna frågar. Oavsett intresse av uppdraget, alltså. Processen är strikt intern och eventuella individuella åsikter spelar mindre roll. Det framgår av uttalanden av partiveteranen Arne Kjörnsberg:

"Partiets uppfattning är alltid större och viktigare än den egna åsikten. En tänkbar kandidat kan ha sagt nej utifrån det egna perspektivet, men när valberedningens ordförande synat alla korten och ändå kommer med den slutgiltiga frågan svarar man ja. Det är en gyllene regel inom partiet"

Man svarar ja, alltså. Partiets uppfattning är alltid viktigare än individen. Observera att detta uttalande inte kommer från vilken vilsen lantissosse som helst, utan från Arne Kjörnsberg, en tungviktare i partiet med 21 riksdagsår bakom sig.

För att ytterligare förtydliga säger Kjörnsberg:

"Därför kan man inte söka uppdraget eller tala om att man väldigt gärna vill ha det. Man väntar på att bli tillfrågad och blir man det tackar man ja"

När jag läste SvD-artikeln gick det kalla kårar längs med ryggraden. Vilken människosyn! Vilken partisyn! "Man svarar ja." Socialdemokraterna är uppenbarligen inte bara ett maktfullkomligt parti. Det är en politisk sekt som vill skapa lydiga ideologislavar som rättar in sig i ledet. Inget ifrågasättande, blind lydnad.

Ni som läst Hannah Arendts The origins of totalitarianism förstår varför jag rös.