Den senaste veckan har varit en rätt intensiv biovecka. Vilket passar mig bra för jag gillar att gå på bio.
I söndags såg jag När mörkret faller (som jag skrivit om tidigare), en stark och angelägen film om våld; våld mot kvinnor och organiserad brottslighet.
I tisdags var det Borat, Sasha Baron Cohens (a.k.a. Ali G) senaste. Karaktären Borat är kazakisk reporter utsänd på regeringens uppdrag för att göra en film om "US and A". Eftersom Kazakstan är så vansinnigt efterblivet råkar Borat ut för de mest dråpliga kulturkrockar i sin odyssé genom Amerika. Många av skämten är rätt banala (eller kanske snarare anala) och mer pinsamma än roliga, men ibland lyckas Baron Cohen med sitt syfte, att blottlägga mänskliga avarter i det amerikanska samhället. Således möter vi den åldrade cowboyen som vill låsa in bögar, vapenhandlaren som gärna säljer vapen för att skjuta judar, bilhandlaren som säljer bilen som är babe magnet och zigenardödare i ett, collegepojkarna som dricker för mycket öl och tycker tjejer ska hållas på mattan samt (ingen USA-skildring vore väl komplett dem förutan) en hoper tungomålstalande wackos som firar gudstjänst à la Ulf Ekman.
Det är skruvat, det är galet, det är kul ibland. Men en del är ganska förutsägbart. Borat fick full pott i SvD:s recension. Det är den inte värd. Vänta till dvd:n, det räcker gott.
Torsdagens film var Djävulen bär Prada, baserat på en bok som handlar om hur det är att jobba som assistent för tidskriften Vogues chefredaktör Anna Wintour (i filmen översatt till Miranda Priestly, som görs av en magnifik Meryl Streep). Assistentjobbet åtrås av hundratals modeintresserade tjejer - och in på scen träder förstås Andy, välutbildad, idealistisk, med noll koll på mode. Ja, hon får jobbet. Och sen kan ni räkna ut ungefär vad som händer - efter en trevande inledning blir hon en strålande assistent och blir Miranda Priestlys favorit.
Eftersom assistenttjänsten är lika med dygnet runt-jour blir privatlivet lidande. Till slut låter sig dock även Andy tjusas av elegansen och lyxen, och accepterar tillvaron som Miranda Priestlys slav. Den stora frågan på slutet blir alltså om hon ska fortsätta leva i den ytliga modevärlden, eller om hon ska kasta bojorna och återvända till pojkvännen och verkligheten...
Djävulen bär Prada hade kunnat bli en bra film. Om den inte envisats med att stapla klyschor och moralkakor på varandra. Om den inte hade sockrats så förbannat mycket. Om den hade haft ett intressant slut. Nu blev den största behållningen Meryl Streeps skådespelarprestation. Hon gör rollen så kusligt bra att filmen är sevärd bara för hennes skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar