2014-04-22

Mormor – äkta, älskad och saknad.

I början av februari 1914 blev Sveriges kung Gustaf V uppvaktad av ett bondetåg, med krav på upprustning av krigsmakten. Kungen tog emot dem på slottets borggård och höll ett tal, där han gav dem sitt stöd. Detta var i strid med regeringens politik, och i protest mot kungens åsidosättande av parlamentarismens principer avgick statsministern, liberalen Karl Staaff.

Så kom det sig att den 22 april, när min mormor föddes, så styrdes Sverige av en partipolitiskt obunden ministär under Hjalmar Hammarskjöld. Det var mormor naturligtvis lyckligt ovetande om, liksom att det bara ett par månader senare skulle utbryta ett katastrofalt storkrig i Europa. Hon var också lyckligt ovetande om den katastrof av helt annat slag som snart skulle drabba henne.


Mormors mor hette Lovisa Karolina. I kyrkböckerna står det att hon var tvätterska. Enligt mormor var hon mycket vacker. Men hon var ogift. Att föda barn som ogift var djupt skambelagt år 1914. Så anmärkningsvärt ansågs det vara, att när prästen noterade min nyfödda mormors namn i folkbokföringen så lade han till ordet “oäkta” efteråt. Ett oäkta barn. Det var en brännmärkning som min mormor aldrig skulle kunna frigöra sig ifrån. 

Tre år senare inträffade så den stora katastrofen. Lovisa Karolina dog i spanska sjukan. Det oäkta barnet, och hennes lillebror, blev föräldralösa. Deras far tog inget ansvar för dem; i stället skildes syskonen åt och inackorderades i olika fosterfamiljer. Mormor hamnade hos avlägsna släktingar, där hon fick en kärv uppfostran. Hon var ju trots allt en oäkting.

Mormor och jag.
Mormor kunde trots allt ge det hon själv inte fick. För mig kommer mormor alltid att vara förknippad med oändlig kärlek och omtanke. När vi var små kom mormor varje morgon och väckte mig och min syster. Hon gjorde frukost och följde oss sedan till dagis och fritids. Alltid med klapprande träskor på fötterna. Efter skolan lagade hon mat. Köttbullar, potatis och sås. Äpplagröt. Sen vilade morfar och jag middag och läste varsin del av Arbetet. På helgerna tog hon med oss till Leksaksmagasinet, där vi fick He-Man-gubbar, Barbiedockor eller något nytt Lego.

Samtidigt var den tunga livssorg hon bar på alltid närvarande. På skolavslutningarna kom hon tidigt till kyrkan. Men hon satte sig långt bak; hon visste sin plats. Redan som liten fick hon veta att hon var oäkting och höra att hon inte dög. Att hon inte var god nog. Dåtidens socialmoralistiska tortyr tycks ha brutit ned all form av självkänsla. Jag minns att mormor ofta grät. Grät över att hon blivit född och över att hon måste leva. “Ni veta inte hur jag haft det”, bölade hon. Nej, vi kunde ju inte veta hur hon haft det; inte minst för att hon själv inte förmådde berätta mer än fragment ur sin barndom och uppväxt. Hon skulle naturligtvis behövt hjälp för att bearbeta sina minnen.

Mormor omkring 1940.
Vi människor tycks ha ett behov av att sortera och kategorisera varandra. Ibland handlar det om hudfärg, att vissa är sämre, dummare eller mindre värda på grund av vilken nyans de har på sitt skinn. Eller så handlar det om vilken gud man tror på, vilket kön man har eller om ens sexuella läggning. Alltid finns det några man kan peka ut, förnedra och kuva. Min mormor råkade födas av en mor, som av någon anledning inte var gift med barnets far. Det räckte för att dåtidens samhälle skulle placera henne i facket för oäkta, mindre värda människor. Trots att hon egentligen var lika äkta som vilket annat litet barn som helst.

Idag skulle min kära mormor fyllt hundra år. Det är hon nog glad att hon slipper. Genom den här berättelsen blir det förstås lite uppmärksamhet ändå, men det får hon stå ut med. För även om det gått hundra år sedan präster kallade spädbarn för oäkta så tycks vi fortfarande ibland behöva påminna oss om att alla människor som föds är – människor. Lika värdefulla och lika äkta.

2014-04-13

Republik – ett friare statsskick

På Republikanska föreningens kongress igår valdes jag till revisor. Föreningen har medvind, och allt fler svenskar vill avskaffa monarkin.

Republikanska föreningen ligger mig varmt om hjärtat. Det var den första organisation jag engagerade mig i när jag nyligen hade flyttat till Stockholm, och det är via Republikanska föreningen jag träffat liberala vänner som tagit med mig in i Folkpartiet. Jag satt i styrelsen för föreningen i ett par år och sedan jag lämnade styrelsen vid kongressen 2008 blev jag, tillsammans med Marcus Sundberg, föreningens revisor under åren 2009–2011. På gårdagens fick jag återigen förtroendet att för ett verksamhetsår vara revisor i föreningen.

När jag var aktiv i styrelsen hade Republikanska föreningen omkring 2 500 medlemmar. Det fanns inte mycket pengar i kassan och årsmötena hölls i olika gratislokaler. Men på senare år har den republikanska rörelsen växt och professionaliserats betydligt. Gårdagens kongress ägde rum på konferensanläggningen Clarion Sign i centrala Stockholm, och idag är omkring 10 000 svenskar medlemmar i föreningen (vilket kan jämföras med de minsta riksdagspartierna, som har omkring 12 000–15 000 medlemmar). Mätningar från t.ex. SOM-institutet visar ett stadigt vikande stöd för monarkin; även om majoriteten av svenskarna fortfarande säger sig vilja behålla den så är jag övertygad om att republiken har framtiden för sig.

Det främsta argumentet för republik handlar om demokratin. Offentliga ämbeten ska helt enkelt inte gå i arv, de ska tillsättas genom val eller efter meriter. Monarkin är, som docenten i offentlig förvaltning Lennart Nilsson konstaterar, en avvikelse från den i övrigt gällande demokratiska principen i Sverige. Det är tack och lov en avvikelse som vi kan rätta till – genom att införa republik.

Släpp ut henne.
Det finns också ett lite "mjukare" argument, som handlar om kungafamiljens medlemmar och hur deras livsmöjligheter inskränks av Sveriges statsskick. Inte minst tydligt har detta blivit sedan Estelle Bernadotte föddes. Det är beklämmande att se hur den lilla prinsessan redan som spädbarn förvandlas till ett utställningsföremål att visas upp för den nyfikna allmänheten.

En av monarkins styrkor sägs ju ofta vara att den står för kontinuitet. Den kontinuiteten tycks emellertid fordra att vi får följa de enskilda kungligheternas liv hela vägen från vaggan till graven. Således är de med monarkin symbiotiska kändisfotografernas kameralinser från dag ett konstant riktade mot den kungliga bebisen, utan att barnet självt har en chans att värja sig. I mina ögon är det en flagrant integritetskränkning.

I jämförelse med många andra barn är Estelle Bernadotte naturligtvis mycket privilegierad. Men det liv hon fötts till påminner i många avseenden om en burfågels. Buren må vara gyllene, men fågeln tycks mest av allt finnas till som ett objekt för oss, vi åskådare som förväntar oss att den ska kvittra, drilla och låta oss nyfiket betrakta dess färgglada fjäderdräkt. Jag kan inte upphöra att förvånas över att vi accepterar detta som en självklar del av vårt statsskick.

2014-04-12

Feministisk bokutmaning, del 2

Den stora uppmärksamhet en del böcker röner tror jag ibland avslöjar lika mycket om den tid då de publiceras som om deras innehåll. Den tanken slår mig när jag läser Bonjour tristesse av Françoise Sagan, som gavs ut år 1954.

Françoise Sagan, Bonjour tristesse.
Bokens huvudperson är sjuttonåriga Cécile, som tillbringar sommaren med sin far i ett hus på franska rivieran. Cécile har en mycket nära relation till sin pappa, som trots att han är en riktig kvinnokarl till slut finner kärleken i Anne. Anne flyttar in i sommarhuset, bröllop planeras – men Cécile kan inte glädjas åt den nya kvinnan i familjen. Hon intalar sig själv att hennes pappa skulle bli olycklig i ett äktenskap, och lyckas övertala hans förra älskarinna att grusa äktenskapsplanerna.

Cécile är onekligen en förslagen sjuttonåring och det sätt på vilket hon manipulerar sin omgivning för att få som hon vill var nog rätt uppseendeväckande för sextio år sedan. Kanske också det faktum att de aktiva rollerna i boken spelas av kvinnor: Spänningsfältet finns mellan den intriganta Cécile och den driftiga och intelligenta Anne. Männen tycks mest vara statister – inte minst pappan, som framställs som ett viljelöst offer för sitt kvinnotycke, i större behov av sin dotters fasta hand än hon av hans.

Riktigt lika provocerande uppfattas detta nog inte av samtida läsare, men boken förmedlar ändå en bild av ett fenomen som jag tror är evigt: Tonårens turbulenta känslovärld, där avgrundsdjup sorg och magfjärilsglädje växlar i dramatiska kast och där den oproportionerliga känslostyrkan kan få både omdöme och konsekvensanalys att svikta. Detta drabbas Cécile av i Bonjour tristesse, och hennes destruktiva beteende får dramatiska följder; i verklighetens tristess är det nog vanligare att ungdomar låter olyckan drabba dem själva.

2014-04-08

Låt bli att riva Riddaren!

Jag har tidigare skrivit om att ägaren till Astoria-huset (kvarteret Riddaren 18) på Nybrogatan vill riva en del av byggnaden för att i stället ge plats åt ett modernt kontorshus (se Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!). Jag tycker förslaget är olyckligt. Vi bör vara restriktiva med att riva gamla hus, om det inte finns starka skäl som talar för. Utgångspunkten bör vara att vårda de kulturmiljöer vi har.

Riddaren 18, som Humlegården delvis vill riva.
I samband med att planerna offentliggjordes har flera remissinstanser påpekat att det endast finns ett tjugotal byggnader från 1870-talet bevarade i stadsdelen och det är angeläget att varje period i Stockholms bebyggelsehistoria finns representerad.  Folkpartiet har under hela den politiska processen i stadshuset motsatt sig en rivning av detta kulturhistoriskt intressanta hus. I dagens Mitt-i är borgarrådet Lotta Edholm (FP) tydlig med att Folkpartiet inte kommer att gå med på en rivning. Dessvärre tycks Moderater och Socialdemokrater tycka annorlunda.

Än så länge har dock Moderaterna och Socialdemokraterna inte visat någon vilja att ge den typen av hänsyn företräde framför byggherrens kommersiella intressen, vilket vi beklagar. Nu visar det sig att inte ens stadsbyggnadskontoret kan ge särskilt starkt stöd åt rivningstanken. I en skrivelse medger kontoret "att det nya förslaget inte tar sin utgångspunkt i stenstadens karaktär och att förslaget introducerar en högre höjd och ett mer storskaligt uttryck". Man konstaterar också att det varsamhetskrav som finns i plan- och bygglagen inte beaktas.

Det finns positiva aspekter med Humlegårdens planer för Riddaren 18, bland annat att bostäder ska inrymmas i gathuset (även det var tidigare rivningshotat). Det finns även en efterfrågan på moderna kontorslokaler. Men detta kan åstadkommas med större omsorg om historien, till exempel genom att man bygger nytt bakom den gamla fasaden. (Såväl Stadsmuseet som Samfundet Sankt Erik med flera instanser påpekar för övrigt att det inte framkommit starka skäl som talar för att byggnaden är i så dåligt skick att en rivning kan motiveras.)

Om det finns en politisk vilja så finns det en väg framåt. Folkpartiet har den politiska viljan. För oss är det självklart att Stockholms utveckling måste kunna gå hand i hand med omtanke om vår gemensamma historia.

Läs även Lotta Edholms blogg om Riddaren 18.

2014-04-02

Stad eller förort – en cykelställsfråga?

I en ny rapport anser Trafikkontoret att olika cykelställ ska användas beroende på om det är "förortsmiljö" eller "stadsmiljö". En olycklig uppdelning, tycker jag.

Nästa vecka kommer trafik- och renhållningsnämnden fatta beslut om en kraftig utbyggnad av antalet cykelparkeringsplatser i Stockholm. Det är välbehövligt, eftersom Stockholm ligger långt efter andra cykelstäder när det gäller p-platser för cyklar.

Till grund för beslutet ligger en rapport som Trafikkontoret tagit fram, Cykelparkering i Stockholm. Den innehåller en hel del intressant läsning, såväl vad gäller befintliga cykelparkeringar och hur de används, var det skulle behövas flera och hur de bör vara utformade.

Gissa vad som är förorts- respektive stadscykelställ?
En passage i rapporten fick mig dock att studsa till. Under rubriken "princip för val av ställ" står det följande:
"I cykelparkeringsplanen har modellerna Bågen och Urban valts att användas, i enlighet med cykelparkeringshandboken. Utgångspunkt har varit att Urban har rekommenderats i stadsmiljö och Bågen i förortsmiljö."
Tydligen tycker alltså stadens tjänstemän fortfarande att vi ska göra skillnad på "stad" och "förort", och att staden ska kännetecknas av en viss typ av cykelställ, medan "förorten" ska kännetecknas av en annan typ. Jag vänder mig starkt mot detta resonemang. Jag har inget emot att man rekommenderar olika typer av ställ i olika typer av miljöer. Men stad–förort är ett illa valt motsatspar, av flera skäl.

Dels för att det förstärker den redan rådande "klyftan" mellan inner- och ytterstad i vår kommun. Vad Trafikkontoret anser att det ska tjäna för syfte förstår jag inte, särskilt inte när Stockholms översiktsplan strävar mot att överbrygga denna klyfta genom ett ökat promenadstadstänk.

Dels för att det framstår som föga ändamålsenligt. Vad är "förortsmiljö"? Är det måhända kvartersstrukturen i Skarpnäcks gård man syftar på? Och med "stadsmiljö", tänker man då på de glesa lamellhusen i Hjorthagen?

Ibland talas det om politiska "cykelställsfrågor", dvs. små, vardagsnära frågor av struntsakskaraktär. Detta är kanske en cykelställsfråga (i dubbel mening) men jag blir en smula beklämd när jag märker att stadens tjänstemän fortfarande tycks upprätthålla gamla tankemönster kring "staden" och "förorten", och där "stad" och "förort" tydigen behöver skiljas åt med olika modeller på t.ex. papperskorgar, gatubelysning – och cykelställ.

Jag tycker att när vi bygger framtidens Stockholm så ska sträva efter att göra det utifrån de förutsättningar och möjligheter som finns i olika områden och miljöer, inte utifrån förutfattade meningar om vad som är "stad" och vad som är "förort".

2014-03-27

Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!

Nu riskerar ännu ett vackert 1800-talshus i Stockholms innerstad att riva. Folkpartiet anser att man bör undvika rivningar i innerstaden och kämpar för att rivningen stoppas.

Jag tillhör inte dem som beklagar alla delar av moderniseringen av Stockholms innerstad under 1950- och 1960-talen. Jag gillar Hötorgsskraporna, Sergelfontänen med dess Kristallvertikalaccent och tycker Sergelgången har sin modernistiska charm. Men någonstans i processen verkar det som att man tappade kontrollen, och många kvarter tycks ha mejats ner i rena farten. Särskilt illa drabbades kvarteren mellan Regeringsgatan och Drottninggatan, som nu karaktäriseras av monotona hus, som ibland upptar hela kvarter och vars gestaltning lämnar en hel del i övrigt att önska.

Mot den bakgrunden tycker jag det finns skäl för oss i Stockholm att tänka efter innan vi ger klartecken till nya rivningar i innerstaden. Ofta kan det vara mer ekonomiskt fördelaktigt för en fastighetsägare att riva ett gammalt hus och bygga ett nytt på samma plats. Men äger man ett hus måste man också förstå att huset är en del av en helhet, av vår gemensamma stadsmiljö och kulturarv.

Det som är rationellt för den enskilda fastighetsägaren kan vara negativt för stadsbilden som helhet.
Ett sådant här fall är nu aktuellt på Nybrogatan. Där vill fastighetsägaren Humlegården riva en del av Astoriahuset, byggt 1873, för att i stället uppföra en modern kontorsfastighet på platsen. Detta är inte långt från den plats där Folkteatern för några år sedan jämnades med marken för att ersättas med ett gräsligt Åhléns-hus.

Det är bortre delen av det här huset som Humlegården vill riva.
 
Så här är det tänkt att det ska bli.
Att döma av ritningarna ser det nya kontorshuset rätt genomtänkt ut. Men det finns ändå skäl att fundera på om det är värt att utplåna ännu en 1800-talsfasad i centrala Stockholm. Nuförtiden finns ju tekniken för att bevara gamla fasader, samtidigt som man bygger helt nytt bakom. På så sätt tillmötesgår man både behovet av moderna och yteffektiva kontorslokaler, samtidigt som man inte gör onödiga ingrepp i stadsbilden. Bilden nedan visar ett exempel från Barcelona, där man gjort på det viset. Det går, om viljan finns.

Barcelona bygger nytt – bakom fasaden.
En särskilt anmärkningsvärd detalj i det här ärendet är att dessutom Humlegården har fifflat med den kulturmiljöbedömning som arkitektfirman AIX har gjort. Skönhetsrådet påpekar att arkitektkontoret "inte ställer sig bakom de sammanfattande slutsatserna kring kulturmiljö i dokument bilagt planhandlingarna. Rådet finner det anmärkningsvärt att fastighetsägaren, Humlegården, låtit det framstå som om slutsatserna i dokumenten överensstämmer med de bedömningar AIX gjort". Stadens kulturförvaltning skriver att den antikvariska konsekvensbeskrivningen måste utgå eftersom "AIX Arkitekter meddelat att de inte kan ställa sig bakom det godtyckligt sammanfattande utdrag som bilagts ärendet". Även stadsbyggnadskontoret instämmer i kritiken mot Humlegården; man skriver att "det är oacceptabelt att en medverkande fastighetsägare inte tillhandahåller ett tillförlitligt beslutsunderlag".

Att en fastighetsägare på detta sätt förvanskar beslutsunderlag är i sig en skandal, och borde verkligen få beslutande politiker att dra öronen åt sig. Socialdemokraterna och Moderaterna tycks emellertid inte bekommas av detta, eller för den delen ha någon vilja att värna stadens historiska kvaliteter. De är överens om att det gamla 1800-talshuset får rivas. Folkpartiet har däremot motsatt sig detta. För att motivera en rivning av ett äldre hus med betydelse för stadsbilden anser Folkpartiet att det bör ske "mot bakgrund av ett stort allmänt intresse eller att byggnadens skick är så dåligt att en rivning kan motiveras".

Den politiska stadsbyggnadsnämnden väntas fatta beslut om detta under våren. Folkpartiet kommer fortsätta slåss för att stoppa rivningen. Vi hoppas naturligtvis att även Socialdemokraterna och Moderaterna till slut kommer ta sitt förnuft till fånga.

Media: Mitt i Östermalm, Stockholm & Projekt

2014-03-26

Nya Slussen – en knutpunkt att se fram emot!

I år påbörjas ombyggnationen av Slussen. Det är ett omfattande arbete, som kommer vara klart först i början av 2020-talet. Men då kommer stockholmarna mötas av något helt annat än den nedgångna trafikapparat som idag utgör en trist barriär mellan Södermalm och Gamla stan.

Nya Slussen har föregåtts av ett omfattande utredningsarbete, med goda möjligheter för alla medborgare att komma med synpunkter och inspel. Nya Slussen kommer inte – till skillnad från gamla Slussen – ha bilen i fokus. Nya Slussen kommer ha bättre utrymmen för cyklister och gångtrafikanter. Med Nya Slussen slipper vi gå i otrygga, illaluktande gångar. Det finns ramper och rulltrappor där man tidigare tvingades forcera vindlande trappor. Nya Slussen blir mer tillgängligt för dem med t.ex. barnvagn eller rullstol. Ett exempel är att man i framtiden kommer kunna ta sig igenom Slussen i stråk med bara 0–5 procents lutning, jämfört med dagens 4–7 procent. Nya Slussen kommer vara öppen för alla!

Nya Slussen, vy från Gamla stan.
Bild från stockholm.se/slussen
Nya Slussen kommer i mindre grad bli en bil för bilar, och mer för människor. Tolv bilfiler blir åtta, varav två reserveras för kollektivtrafik. En helt ny, separat gång- och cykelbro dras mellan Södermalm och Munkbron och trafikmiljön blir betydligt mer överskådlig och lättnavigerad än idag. Som cyklist kommer jag uppskatta att få trampa fram på en plats som är byggd med mig i åtanke, inte där jag tvingas snirkla mig fram i vådliga kurvor och branta backar.

Nu sprids en film i sociala medier, som gjorts av motståndare till Nya Slussen. Filmen innehåller ett antal – huvudsakligen felaktiga – påståenden om hur Nya Slussen kommer att gestalta sig. Detta ligger naturligtvis i filmskaparnas intresse. De vill nämligen kasta det gedigna utrednings- och dialogarbete som ligger bakom Nya Slussen i papperskorgen.

Till förmån för vad, undrar jag? Jo, för att bevara den nuvarande trafikapparaten! Även i framtiden vill alltså förespråkarna för det som kallas "plan B" att kopplingen mellan Södermalm och Gamla stan ska kännetecknas av en svårgenomtränglig asfaltspagetti, byggd utifrån bilens snarare än människornas behov. Trafikkarusellen i Gamla Slussen må vara en dröm för ingenjörer, men knappast för flanörer.

Slussenfrågan är omsorgsfullt utredd. Förslaget till Nya Slussen är måhända inte perfekt; någon sådan lösning, som gör alla nöjda, finns knappast. Man ska ha i åtanke att Slussen är en otroligt komplex knutpunkt, som ska hantera stora höjdskillnader, olika trafikslag såsom tunnelbana, bussar, fotgängare, cyklister, bilar och båttrafik samt fullgöra en viktig uppgift vid vattenreglering av Mälaren. Med detta i bakhuvudet är det ändå imponerande att det antagna förslaget till Nya Slussen är så bra. Jag ser fram emot att det blir verklighet. Jag välkomnar Nya Slussen, dess nya stråk och mötesplatser, dess tillgänglighet och dess överskådlighet!

Även Rasmus Jonlund (FP) bloggar om Nya Slussen.

Ingen vill veta att du slängt din tröja!

Vad gör man med kläder som man inte längre behöver? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på seminariet "Vilken återanvändningsindustri vill vi ha?" som arrangerades av Myrorna i morse. David Palm från IVL, som på regeringens uppdrag arbetar med bl.a. frågor kring återanvändning av textil, berättade att varje svensk konsumerar 15 kilo textil per år. Ändå finns inga ordentliga styrmedel för insamling och återvinning av textil.

I vems garderob hamnar de kläder du inte längre använder?
En diskussion är om textilprodukter ska ingå i det producentansvar som idag finns för t.ex. pappers-, glas- och metallförpackningar, vilket Naturvårdsverket föreslagit. Jag tänker att en fördel med en sådan modell är att det redan finns en uppbyggd insamlingsstruktur.

Å andra sidan, vilket Anna Bengtsson från Ragn-Sells påpekade, kan detta leda till "stuprörstänkande" som hindrar utveckling i cyklisk riktning. Hon tog som exempel de förpackningar som omfattas av producentansvaret, som förvisso samlas in i högre grad i dag, men där det inte skett någon större utveckling för att minska utbudet av förpackningar. Att införa producentansvar på en t-shirt skulle öka dess pris med cirka 10 öre, inflikade David Palm. Vilka incitament ger det producenten att tillverka ett ur miljösynpunkt bättre plagg?

Det är också viktigt att vi inte låser in oss i system som inte främjar utveckling och konkurrens mellan olika idéer. David Palm lyfte Tyskland som exempel. De är mycket framgångsrika när det gäller insamling av textil, men har ingen fyrkantig modell utan en marknad där olika aktörer konkurrerar om det insamlade materialet.

Oavsett vilken väg man väljer tror jag det är viktigt att återvinning blir enkelt för medborgarna. Ragn-Sells har, i samarbete med Myrorna, lanserat en nära dörren-lösning för insamling av textil i hela landet. Ambitionen är att det ska bli lika naturligt att återlämna textil som det är att källsortera förpackningar och tidningar. Kanske behövs det också lite upplysning om vikten av att lämna sina gamla kläder till insamling. Ingen vill veta att du slängt din tröja! skulle man kunna säga, för att travestera Raymond & Marias sommarhit från 2004.

I höstas var jag med och anordnade seminariet Smart avfallshantering i en bilfri stad, där Folkpartiet bjöd in olika aktörer från branschen för att diskutera de viktiga frågorna kring avfallshantering, återanvändning och återvinning. Det seminarium som Myrorna idag anordnade berör näraliggande frågor – viktiga framtidsfrågor särskilt i den tätbyggda storstaden, med dess stora utmaningar för logistiken kring avfallshantering. Dessa frågor kanske inte är de mest uppseendeväckande eller spännande, men de får inte komma bort när framtidens stad planeras. Inte minst därför är det viktigt att de finns på agendan!