2014-11-04

Feministisk bokutmaning, del 5

Redan när jag läser Ebba Witt-Brattströms förord till min utgåva av Moa Martinsons klassiker Mor gifter sig får jag en tankeställare. "En nutida läsare", skriver Witt-Brattström, "förstår knappast det provocerande i att redan på omslaget deklarera ett 'osedligt' kvinnoprojekt (en mor skulle förstås redan vara gift)".

Moa Martinson, Mor gifter sig.
Som den nutida läsare jag är hade jag inte ens reflekterat i det uppseendeväckande i Martinsons val av titel för sin självbiografiska bok om barndomsåren. Jag skäms lite för det, inte minst eftersom jag själv har nära släktingar som bittert fått erfara det sociala stigma det innebar att vara född utom äktenskapet (läs Mormor – äkta, älskad och saknad).

I Mor gifter sig skildrar Martinson sin uppväxt i slutet av 1800-talet. Den man hennes mor gifte sig med var inte hennes biologiska far, utan en styvpappa som visade måttligt intresse för sin styvdotter – och förvisso även för sin hustru. Tillvaron för statare och "arbetsträlar" var hård; med jämna mellanrum tar arbetet slut och man måste rycka upp bopålarna, packa sina få ägodelar och flytta någon annanstans för några månaders arbete och försörjning. Livet är en envis kamp fördes mot hunger, löss och armod.

Det tar en stund för mig att fångas av Moa Martinsons berättelse. Jag tycker, enkelt uttryckt, inte att det händer något. Berättelsen tuggar sig framåt, men utan driv, utan spänning. Sen slår det mig: det var väl just så det var. Ett liv där framtidsdrömmar och fantasier var dumheter som barn ägnade sig åt, medan de vuxna hade lärt sig att inte lägga sin kraft på något annat än att just tugga sig framåt. Varje mödosamt steg i sänder. Utan driv, utan spänning.

En bit in i boken står det också klart för mig att Mor gifter sig är en formidabel hyllning till kvinnorna. Till alla de kvinnor som tagit ansvar för barn och familj medan deras män druckit brännvin och varit otrogna. Som gått i nötta klänningar och snedslitna kängor för att de inte haft råd att skaffa nya till både sig själva och barnen. Som bitit ihop, som slitit och släpat och stått några extra timmar vid tvättbaljan för att skrapa ihop ytterligare några fattiga ören till hushållskassan. Och som ofta inte fått annat än stryk, spe och ringaktning i gengäld. Då förvånar det inte att scener som den här utspelar sig. Det är efter en begravning, och Moa Martinsons berättar-jag håller om sin gråtande mor:
"Ute på en kall kyrkogård begravde man en gammal man, vars plikt det varit att dö, och som ingen just sörjde. Ty mor grät inte över den döde. Hon grät i ångest för livet."
Mor gifter sig är en berättelse som rymmer mycket ångest. Men den rymmer också stolthet, värdighet och styrka. Det är en berättelse som är värd att läsa.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Utrensning
Spill
Bonjour tristesse
Bitterfittan

2014-10-17

Stockholmarna får betala Socialdemokraternas Slussen-svek

Igår kväll bestämde sig den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus sig för att avbryta allt pågående arbete med Nya Slussen. Nu ska det göras ett "omtag", säger Socialdemokraterna. Som medborgare – och skattebetalare – undrar man varför.

En allt avlägsnare framtidsvision.
Slussenfrågan har stötts och blötts sedan början av 1990-talet. För snart tre år sedan fattade Alliansen beslut om att bygga den grundligt utredda Nya Slussen. Dagens söndervittrande och dysfunktionella trafikapparat skulle ersättas med en ny konstruktion med mer utrymmen för fotgängare, bilister och kollektivtrafik. Sedan dess har detaljplanen vunnit laga kraft och bygget av Nya Slussen pågår för fullt. Tills nu.

Att stoppa Nya Slussen är ett stort svek från Socialdemokraterna. Så sent som i januari sade borgarrådet Karin Wanngård att "vi måste sätta spaden i marken, det är viktigt att få i gång bygget enligt den nya detaljplanen". Det löftet till stockholmarna var uppenbarligen inte värt ett skvatt.

Det torde finnas få stadsbyggnadsprojekt som är så väl utredda som Nya Slussen. Att knyta samman alla trafikslag och stråk som passerar mellan Söder och Gamla stan är ingen lätt uppgift, men min uppfattning är att Nya Slussen lyckas väl med detta. Det påstås ofta att Slussen får fler bilfiler, men det är fel. Den gamla Slussen byggdes helt och hållet utifrån bilismens behov. I Nya Slussen kommer i själva verket ytorna för biltrafiken att minska med 50 procent. I stället ges större utrymme för busstrafik, fotgängare och cyklister.

En grupp som motståndarna till Nya Slussen helt tycks strunta i är personer med funktionsnedsättning. I Nya Slussen kommer det finnas hissar, rulltrappor och ramper som gör det lättare att ta sig mellan de olika nivåerna. En oberoende granskning som gjordes 2013 konstaterade att i dagens Slussen är inte ett enda gångstråk i området tillgängligt för alla. I Nya Slussen däremot kommer däremot gångstråken att vara tillgängliga för alla, oavsett funktionsnedsättning.

Om arbetena hade fått fortgå hade Nya Slussen kunnat invigas år 2021. Men nu blir det inte så. Hur länge stockholmarna ska behöva vänta på att den förfallna, urinstinkande asfaltspagettin ska ersättas med något bättre och mer funktionellt står skrivet i stjärnorna. Det enda vi vet är att det kommer kosta. Och att notan för Socialdemokraternas svek kommer att skickas direkt till skattebetalarna.

2014-10-10

Tioårsjubileum!

Idag för exakt tio år sedan klev en 25-årig yngling på tåget som skulle avgå från Halmstads centralstation med destination Stockholm. Han hade i början av sommaren tagit magisterexamen i handelsrätt vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, och nu hade han fått sitt första jobb – som skatteredaktör vid informationsförlaget Thomson Fakta.

Min första tid i Stockholm tillbringades på golvet hemma hos en kompis i Axelsberg. Det jag främst minns av den tiden var de svala nätterna – han insisterade på att ha fönstret öppet, och under samma öppna fönster låg den madrass (i själva verket några soffdynor) som var min sovplats. Oktobernätternas uppfriskande vindpustar ackompanjerades av tunnelbanans taktfasta dunkande och skramlande på spåren långt där nedanför.

Det min kompis främst minns är förmodligen den inte fullt genomstekta kyckling som jag en gång bjöd på när det var min tur att laga middag. Eftersom ingen av oss drabbades av magsjuka kan den dock inte rimligen ha varit så hälsovådlig som han försökte göra gällande.

Familjen på besök, Gimmerstavägen 2004.
Far och mor på Gimmerstavägen.
Efter ett par veckor i Axelsberg kunde jag så flytta in i min första egna lägenhet på Gimmerstavägen 22 i Örby slott. Själva slottet härbärgerade för övrigt Vietnams ambassad, och från balkongen hade jag till min stora irritation god utsikt över den röda kommunistflaggan som vajade från ambassadens flaggstång. För att få lite balans i tillvaron engagerade jag mig året därefter i Folkpartiets lokalförening i Älvsjö. Men den första förening jag blev aktiv i var faktiskt Republikanska Föreningen, där jag var med och startade upp Stockholmsavdelningen. En härlig pionjärtid!

Kollegan Annica och jag fick vara fotomodeller när
Thomson Faktas kommenterade lagbok jubilerade år 2005.
Inför mitt första "riktiga" jobb var jag naturligtvis nervös, sådär som jag antar att man är när man aldrig haft ett sådant jobb tidigare och inte vet om man kommer att klara av det. Arbetsplatsen låg vid Vanadisplan, i de kvarter som senare skulle bli hippa och fyllas av creddiga konstgallerier. Typiskt nog påbörjades den creddiga omvandlingen ungefär i samma veva som jag bestämde mig för att återigen utmana min nervositet genom att söka juristjobb på en stor statlig myndighet. Men dessförinnan fick jag vara med om en historisk händelse.

"I dag var luften lite lättare att andas ... Hela vägen till jobbet kändes det som att jag vandrade på moln, kunde inte låta bli att le" – så skrev jag på min hemsida den 18 september 2006, dagen efter att Alliansen hade tagit över makten. Jag kan fortfarande minnas den känslan, när jag vek upp från Karlbergsvägen och gick längs Dalagatan på väg till jobbet, trött efter valrörelsen i allmänhet och gårdagens valvaka i synnerhet, men ändå totalt upprymd av glädjen över valsegern. När jag kom till jobbet var det många som delade den glädjen med mig.

Arbetsplats nr 2: Skatteverket.
Åren 2007 till 2010 var jag alltså momshandläggare på Skatteverket, som huserade i den dystraste betongklossen på hela Södermalm. För att pigga upp tillvaron började jag blogga under rubriken Inifrån Skatteverket. Bloggen blev med tiden tämligen populär bland mina kollegor, men möjligen mindre populär bland mina chefer. Mitt bloggande hindrade förvisso inte att jag lyckades hyfsat bra på Skatteverket – en arbete som emellertid tog paus i slutet av 2010, då jag påbörjade min tjänst som landstingsrådssekreterare för Folkpartiet i Stockholms läns landsting.

Redan när jag började på Skatteverket hade jag flyttat från Örby slott till Hammarbyhöjden. Jag köpte en lägenhet där i början av 2007 för 1,1 miljoner, vilket jag då tyckte var skrämmande mycket pengar. Men sedan dess har ju priserna bara gått upp, och idag framstår det som billigt. Min familj besöker mig titt som tätt i Stockholm. Min pappa hann dock bara se min nya lägenhet en gång innan han gick bort i cancer den 2 november 2007. Det är utan tvekan det tyngsta jag upplevt under mina år här i Stockholm. I övrigt måste jag säga att jag känner mig väldigt väl omhändertagen av huvudstaden, och jag har i stort sett bara positiva minnen från mina tio år i den här stan.

Båttur i Mälaren, 2009.
I början av november 2004, efter en månad i Stockholm, skrev jag så här: "Det fantastiska är att jag trivs så bra med allt. Trivs med min lilla lägenhet i det trevliga området Örby slott, stormtrivs på jobbet (och det säger jag inte för att fjäska för chefen; jag har faktiskt kommit på mig själv med att ha ett brett leende på läpparna när jag kliver in på kontoret en måndagmorgon!) och gillar storstan."

Det fantastiska är, skulle jag nu vilja tillägga, att jag känner precis likadant fortfarande.

2014-10-03

Därför borde inte Björn Söder valts till talman

I måndags samlades den nyvalda riksdagen för att välja sina – och Sveriges – främsta representanter, nämligen talmannen och de vice talmännen. Talmansvalet är sällan kontroversiellt, men denna gång vållade det viss uppståndelse. Skälet till detta är att talmansposterna enligt praxis fördelas mellan partierna i storleksordning: störst parti (i regeringsställning) får utse talman, näst största parti utser förste vice talman och så vidare. Vid 2014 års val blev Sverigedemokraterna riksdagens tredje största parti.

Borde ha respekterade företrädare.
Foto: Melker Dahlstrand
Sverigedemokraterna är ett speciellt parti, vars grundläggande värderingar skiljer sig väsentligt från vad den överväldigande majoriteten av svenska folket – och dess valda ombud i riksdagen – tycker. Därför uppstod också en diskussion med anledning av den praxis som gällt för talmansvalet. Är det verkligen rimligt att en sverigedemokrat ska få bli talman?

Förespråkarna menade att praxis bör gälla, av såväl formalistiska som strategiska skäl. Att hindra SD:s kandidat, Björn Söder, från att bli talman skulle innebära ett avsteg från de överenskomna spelreglerna och ge Sverigedemokraterna en martyrroll, vilket skulle kunna stärka dem i kommande val.

Min uppfattning är att det resonemanget inte håller. Den praxis som gällt – det handlar alltså inte om någon lagregel utan om ett slags överenskommelse mellan riksdagspartierna – måste rimligen bygga på att riksdagens partier känner någon form av ömsesidig respekt för varandra. Den respekten känner inget parti för Sverigedemokraterna, och det finns därför inget skäl för riksdagsledamöterna att vara bundna av tidigare praxis. Det måste vara möjligt för riksdagsledamöterna att göra avsteg från praxis när den inte längre tjänar Sveriges bästa – och 300 av 349 folkvalda torde vara överens om att en sverigedemokratisk talman inte är en bra representant för vårt land.

En del hävdar att det vore odemokratiskt att stänga ute SD från talmansposten, i linje med de diskussioner som förts angående att trixa med riksdagsutskottens storlek för att förhindra att SD får platser där. Jag tycker inte det resonemanget håller. Att bli utstängd från ett utskott medför en reell påverkan på ett partis möjligheter att bedriva politiskt fotarbete, och är därmed mer problematiskt ur demokratisk synvinkel. Att inte få en talmanspost är förvisso en prestigeförlust, men knappast något som påverkar partiets möjligheter till politiskt arbete – trots allt är det ju ändå bara fyra av riksdagens åtta partier som är representerade på talmanspodiet.

I stället för att riksdagsledamöterna tog ansvar för att rösta fram fyra talmän som de kunde stå bakom såsom ledare och företrädare för den parlamentariska församling de blivit invalda i, fick vi nu i stället se motsägelsefulla symbolhandlingar när riksdagsledamöter demonstrativt rev sönder röstsedeln med Björn Söders namn – samtidigt som de stoppade en blankröst i kuvertet och därmed medverkade till att släppa fram samme Söder till en vice talmanspost.

Jag menar att de 300 icke-sverigedemokratiska riksdagsledamöterna hade haft goda argument för att frångå hittillsvarande praxis vad gäller talmansvalet, och jag beklagar att de föredrog att låta en sverigedemokrat bli talman framför att göra sig omaket att faktiskt rösta på en acceptabel kandidat.

2014-09-16

Ingenting spelar roll för Stockholms nya finansborgarråd

Idag intervjuar DN Karin Wanngård, socialdemokraten som väntas ta över efter trygga Sten Nordin (M) som finansborgarråd i Stockholm. Karin Wanngård har hittills gjort sig känd för – eller rättare sagt, hon har inte gjort sig känd för någonting. Faktum är att bara var sjätte stockholmare vet vem Socialdemokraternas toppnamn är.

Det här är Karin.
Men om Karin Wanngård är osynlig, så är det inget emot hennes politik. Det blir uppenbart i dagens DN-intervju. Wanngård är säker på att förhandlingarna med V och MP kommer att gå i lås. Varför? Jo, för att ingenting spelar någon roll för henne. Inga frågor är nämligen heliga. Det vill säga, Karin Wanngård är beredd att kompromissa om allt. Så talar en politiker som vill ha makt, inte för att förändra utan för maktens egen skull.

Jo förresten, en sak tycks Karin Wanngård inte vara beredd att kompromissa om: Skatten för stockholmarna ska höjas. Det tycks vara ett självändamål, intervjun innehåller inget spår av resonemang kring att först och främst använda de skattepengar som finns på ett så effektivt sätt som möjligt. Vilket annars vore en rimlig utgångspunkt med tanke på hur stark ekonomi Stockholm har.

Två bra saker tycker jag dock att Karin Wanngård säger i intervjun: Hon ska sluta gå omkring i mysbyxor i Vällingby centrum. Och hon lovar att lägga av i tid. Jag kan inte vänta tills den tiden är inne.

2014-09-15

Ett val utan vinnare

Han förlorade. Men den största förlusten gjorde Sverige.
I ett val där var åttonde svensk röstade på SD finns det inte många skäl att vara glad. Och allra minst skäl att vara glada har Moderaterna, som efter ett dramatiskt ras i väljarstödet landade på 23,2 procent. Redan under valnatten tog partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt konsekvenserna av detta och meddelade sin avgång. Det gjorde han med hedern i behåll: han lämnar ett välskött Sverige efter sig, med starka statsfinanser och en välfärd i världsklass. Smörgåsbordet är dukat för Stefan Löfven.

Centerpartiet har haft en tuff mandatperiod, och länge sett ut som att de skulle riskera att åka ur riksdagen. Under valrörelsen har partiet dock fått upp ångan, kanske tack vare den tidigare så kritiserade partiledaren Annie Lööfs goda insatser i debatter. Säkert präglades Centerns valvaka av en lättad "det kunde varit värre"-stämning, men jämfört med förra valet backar partiet ändå från 6,6 till 6,1 procent.

Om centerpartisterna var lättade är det nog inget emot hur KD-anhängarna kände sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj 2014 låg KD på 3,9 procent, dvs. strax under riksdagsspärren, vilket bör ha fått mången kristdemokrat att be en stilla bön. Och det tycks som att någon lyssnat, åtminstone på ena örat. Partiet fick 4,6 procent av väljarstödet, och klarade med nöd och näppe riksdagsspärren. Men närmare 50 000 av deras anhängare har konverterat till något annat parti.

För Folkpartiet blev valet en besvikelse. De senaste opinionsmätningarna pekade på att vi åtminstone skulle ha gjort ett hyfsat val, och det tyckte vi att vi var värda. Vi hade fokuserat på vår politik, inte att sprida negativa budskap om andra. Våra profilfrågor – skola, feminism – var, enligt olika undersökningar, viktiga för väljarna. Vi stod upp för valfrihet i välfärden – en viktig ideologisk fråga. Men ändå uteblev framgångarna. 5,4 procent, 326 055 personer, lade sin röst på Folkpartiet och därmed är vi det parti som backar mest, procentuellt sett. Det blev underkänt i examensbetyget.

Inför Miljöpartiets valvaka hade champagnen lagts på kylning. Om de gröna hade en trevlig kväll är detta förmodligen förklaringen. För valresultatet kan inte ha fått någon miljöpartist att bubbla av glädje. Trots långvarig medvind i opinionen – så sent som för ett par dagar sedan pekade Expressens "poll of polls" på 9,1 procent – gick MP bakåt, från 7,2 till 6,8 procent. Förklaringen till detta stavas nog sannolikt FI; trots att den kylda champagnen säkert var ekologisk föredrog en tredjedel av MP-väljarna homeparty hos Gudrun Schyman.

"Inte till salu" stod det på Vänsterpartiets valaffischer. Och mycket riktigt: Väljarna köpte inte vänsterns politik. Trots att Jonas Sjöstedts ögon lyst av rödglödgad socialism under hela valrörelsen, och trots draghjälp av oppositionens effektiva svartmålning av den svenska välfärden, så lyckades inte Vänsterpartiet öka med mer än 0,1 procent. Visst kan vänsterpartisterna glädjas åt den lilla uppgången – men deras drömmar om 7–8 procent störtades onekligen i gruset på valnatten.

Socialdemokraterna lyckades klara sig undan den förödmjukelse det skulle innebära att hamna under 30-procentsnivån. Partiet ökade marginellt: från 30,9 till 31,2 procent. Partiledaren Stefan Löfven kommer sannolikt bli Sveriges nya statsminister. Socialdemokraterna vill nog gärna se det som en valvinst, men det liknar mest av allt en Pyrrhusseger. Tillsammans med sin tilltänkta regeringspartner MP får sossarna bara 137 mandat i riksdagen, långt ifrån den 175 som krävs för majoritet. Inte ens med hjälp av V blir det mer än 158 mandat. Stefan Löfven sägs vara en van förhandlare sedan sin tid som fackledare; en egenskap som lär komma väl till pass när politiska förslag ska baxas genom riksdagen och eftergifter måste göras. Möjligen kan Löfven trösta sig med att han knappast lär drabbas av en intern svekdebatt; Socialdemokraterna gick ju inte till val på någonting.

Feministiskt initiativ bekräftar regeln att EU-val och riksdagsval inte nödvändigtvis har särskilt mycket med varandra att göra. FI valdes in i ett antal fullmäktigeförsamlingar (bl.a. i Stockholms stad), men att släppa in de pengabrännande feministerna i den kammare där budgetpropositionen antas – nej, där gick gränsen för svenska folket. FI kan glädjas åt en rejäl uppgång i antalet väljare: från försumbara 22 659 år 2010 till 184 230 i år (varav 12 349 från Södermalm), men lyckades samtidigt bekräfta farhågan att en röst på FI i riksdagsvalet är en bortkastad röst.

Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Närmare 13 procent av de svenska väljarna delar alltså deras bild av att Sverige tar emot för många invandrare och flyktingar. De tror att öppenheten hotar Sverige, vår kultur, våra traditioner och vår välfärd. Detta måste naturligtvis betraktas som en allvarlig signal till de partier som står upp för ett öppet och tolerant samhälle att fundera på hur den politiska debatten i Sverige ska bedrivas framöver.

Sverigedemokraterna betraktar sig naturligtvis som valets stora vinnare – men varje framgång för Sverigedemokraterna är en motgång för Sverige. För varje dörr som öppnas för SD, stängs en dörr för någon annan. Den 14 september stängdes många dörrar. Valet 2014 måste verkligen beskrivas som valet utan vinnare.

Läs även
Jessica Ericsson (FP): I dag sorg. I morgon nya möjligheter
Rasmus Jonlund (FP): Sverige, Sverige

Hanna Lager (FP): Baksmällan idag är enorm (den politiska, alltså)
Peter Santesson: Därför förlorade Moderaterna valet
Hans Åberg (FP): Eftervalsblues

2014-09-13

Hägglund värdig slipsvinnare

Igår kväll möttes partiledarna i valrörelsens stora slutdebatt. Jag såg debatten tillsammans med ett gäng folkpartister på en restaurang vid Hornstull. Ja, "såg" är faktiskt helt rätt ordval; eftersom det i andra hörnet av lokalen visades en fotbollsmatch för en engagerad och högljudd publik så hörde jag inte så mycket av vad som sades.

Partiledarnas slipsar går dock alldeles utmärkt att bedöma ändå. Märkligt nog tycktes de fyra oppositionspartierna ha förhandlat fram en gemensam slipsfärg: olika nyanser av rött. Jag gissar att det är ungefär så långt deras samarbete kommer innan det bryter ihop i sedvanlig röra. Nåväl, här är mandatperiodens sista slipstopplista:


7 (7). Jimmie Åkesson (SD)
Åkesson har (som vanligt) valt en disharmonisk kombination. När kavajen har så smala slag borde skjortan inte ha så bred krage. Och slipsknuten är mer horisontell än vertikal, vilket inte är särskilt lyckat.


6 (3). Jonas Sjöstedt (V)
Vänsterledaren har tidigare hållit en rätt bra nivå, med trevliga slipsar och välslagna knutar. Men det här hafsverket är ett bottennapp. Dessutom ser skjortkragen skrynklig ut.


5 (6). Gustav Fridolin (MP)
Förra gången jag gjorde en slipslista klagade jag på att Fridolins slipsknut satt löst, vilket såg slarvigt ut. Tyvärr ser det lika illa ut denna gång. Dock bättre val av skjorta.


4 (5). Stefan Löfven (S)
Oppositionsledaren ser ut som han brukar: röd slips och vit skjorta. Kavajen har rejäla slag, vilket passar väl till Löfvens något satta figur. Slipsknuten är oklanderlig, men lite livlös – inget att klaga på, men heller inget att riktigt glädjas åt.



3 (2). Fredrik Reinfeldt (M)
Egentligen tycker jag det är dött lopp mellan Reinfeldt och Björklund denna gång, men eftersom statsministern enligt många fick en oförtjänt hög placering förra gången så får han nöja sig med en tredjeplats nu. Vid gårdagens debatt bar Reinfeldt glädjande nog en kavaj med mer klassisk bredd på slagen. Det borde han alltid göra. Slipsknuten är utmärkt och ger ett avslappnat elegant intryck. Möjligen kunde han valt en lite varmare blå nyans.


2 (1). Jan Björklund (FP) 
Vice statsministern är pålitlig, även i slipssammanhang. Denna gång har han fått till en liten "dimple" under slipsknuten, vilket gör kompositionen mindre stel (jämfört med t.ex. Stefan Löfven).


1 (4). Göran Hägglund (KD)
Äntligen! vill jag utropa. KD-ledaren är den generellt mest välklädde av partiledarna, och således välförtjänt av en topplacering. Tidigare har jag dock alltid funnit något att anmärka på som berövat honom förstaplatsen. Men den här gången gör Hägglund allt rätt. Orange kan förvisso vara en svårsmält slipsfärg, men han har valt en nyans som funkar. Och därtill en kanon-knut! Det mest iögonfallande är annars Hägglunds djärva val av kostym – kritstrecksrandigt ger ju snarare associationer till flotta advokatkontor än till politik. Men jag gillar att Hägglund vågar sticka ut från den blågrå massan. Den som inte vågar, vinner inte. Och Göran Hägglund är en värdig vinnare!

Avslutningsvis: Att sju av åtta partiledare bär slips är ett tecken på att Sverige har en bit kvar på vår resa mot jämställdhet. Trots att jag tycker mycket om slipsar, skulle ingen vara gladare än jag om denna lista blev något kortare vid kommande partiledardebatter.