2015-11-23

Ordning och reda med (L)!

I helgen bytte Folkpartiet Liberalerna namn till Liberalerna. Eller, som någon fyndigt uttryckte det i debatten inför namnbytet: "Vi gör oss av med förnamnet men behåller familjenamnet." Ett av skälen till namnbytet är att vår ideologi tydligare ska framgå av partinamnet.


I anslutning till namnbytet uppstod viss diskussion kring hur partinamnet ska förkortas – Lib, som partiet ville, eller L, som språkvården föredrog. Fördelen med Lib är förstås att det är lättare att förstå vad som avses. Dessutom syns det ju lite mer, rent grafiskt. Det är naturligt att partier, liksom andra organisationer, vill att det egna namnet ska sticka ut så mycket som möjligt. Därför skriver Ikea och Ica alltid IKEA och ICA i sin egen reklam, även om den vedertagna principen är att förkortningar som uttalas som ord enbart skrivs med stor inledningsbokstav, medan förkortningar som uttalas bokstav för bokstav skrivs med stora bokstäver (således Saco, men TCO och LO).

Vad gäller förkortningar för politiska partier så skrivs de numera med stora bokstäver: M, S, C och V. Detta gäller även partier som kommit att förkortas med två bokstäver: KD, MP, SD och tidigare FP (även om man förstås hade kunnat argumentera för Kd, Mp, Sd och Fp).

Till stöd för Lib skulle kunna anföras att partinamn inte förkortas helt konsekvent. Varför blev det t.ex. FP, men inte VP eller CP? Och varför blev Socialdemokraterna bara S när Kristdemokraterna blev KD? I linje med detta borde även Lib kunna accepteras.

Nu är dock detta en fråga som i praktiken inte löses genom argumentation utan genom den praxis som etableras bland professionella språkbrukare. Språkrådet var snabba med att rekommendera L, och journalisterna följer efter. Därmed lär L snabbt etablera sig, och eventuella försök från partiet att framhärda med Lib bara leda till otydlighet och en prestigekamp dömd att förloras. Därför var det klokt av Liberalerna så snabbt besluta sig för att själva använda L som förkortning.

För egen del tycker jag att L är mer i linje med hur övriga partier förkortas, och konsekvens tilltalar mig. Det blir mer ordning och reda med L, helt enkelt!

2015-08-24

Cykelmiljarden ska användas klokt – inte sättas sprätt på

Jag satt i Stockholms trafiknämnd förra mandatperioden och är stolt över mycket av det vi då lyckades åstadkomma för att göra Stockholm till en bättre cykelstad. På ett övergripande plan handlade det om att vi uppvärderade cykeln som trafikslag. I stadens Framkomlighetsstrategi, som Alliansen antog 2012, pekas cykeln ut som prioriterat trafikslag och i Cykelplanen presenteras konkreta åtgärder.



Bland det som gjordes kan nämnas ett antal förbättringar i gatumiljön för cyklister: ny cykelbana längs Nynäsvägen, cykelgarage i Älvsjö, mer plats för cyklister på Götgatan och snabbcykelväg på Repslagargatan, ombyggnad av den farliga korsningen Fleminggatan–S:t Eriksgatan (mycket tack vare nämndkollegan Charlotta Schenholms lobbyarbete), fler cykelparkeringar, fler cykelpumpar, bättre snöröjning, bättre skyltning med mera.

Ännu återstår naturligtvis mycket att göra. Jag vet att Patrik Silverudd och Jill Eriksson, som nu representerar Folkpartiet i trafiknämnden, gör allt de kan för att sätta fart på trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP). Men jag tycker ändå att SvD:s artikel idag har ett lite konstigt fokus. Visst ska den avsatta cykelmiljarden användas till ännu fler cykelförbättrande åtgärder. Men skattepengar ska faktiskt inte "sättas sprätt på": Även om det råkar finnas en rejäl kassakista att ösa ur så ska pengarna ska användas på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Den politiska process som styr detta tar ibland lite tid och ibland är det andra projekt som kolliderar med cykelplanerna och leder till förseningar.

Jag har full respekt för – och delar – mångas otålighet. Samtidigt inser jag att man inte bara kan knäppa med fingrarna och så är allting klart. Jag hoppas att den rödgrönrosa majoriteten lyckas hålla samma tempo som Alliansen när det gäller att göra Stockholm till en bättre cykelstad. Men jag hoppas också att de använder cykelmiljarden förståndigt. Deras förmåga att "sätta sprätt på" skattepengar har vi redan sett alltför många trista exempel på.

2015-07-23

Spännande möte med kinesiska elever

I början av juli, strax innan min semester, fick jag tillfälle att möta en grupp elever vid Affiliated High School of Peking University, som besökte Sverige som ett led i sin utbildning. Resan arrangerades av den Singaporebaserade organisationen Skillseed. Eleverna besökte Stockholms stadshus och riksdagen, diskuterade hbtq-frågor med Arto Winter som bl.a. driver Mälarpaviljongen, och sexköpslagen med företrädare för KAST-mottagningen i Stockholm.


Sent på eftermiddagen mötte jag gruppen på Hermans restaurang på Södermalm. Jag hade blivit ombedd att ge en bild av hur politik fungerar "i praktiken" och det gjorde jag förstås med utgångspunkt i min roll som kanslichef för Folkpartiet i landstinget. Jag berättade om hur man bildar koalitioner och kommer överens om vilken politik man ska driva, hur budgetförhandlingar går till samt förstås en del om vilka utmaningar som finns.

Ett exempel på en sådan utmaning (eller, för all del, möjlighet) är när t.ex. regering och landsting styrs av olika politiska koalitioner. Här spred sig förlägna skratt bland de kinesiska eleverna; den typen av "problem" finns ju inte i deras hemland.

Kineserna var nyfikna på vilka skillnader som finns mellan de olika politiska partierna i landstinget. Jag berättade om synen på förutsättningarna för mångfald och valfrihet i välfärden, och det blev en diskussion om hur vårt valfrihetssystem fungerar. Jag fick också frågor om tiggeriet, och vad man kan göra åt det (vilket i och för sig inte är en landstingsfråga, men det är jag inte helt säker på att jag lyckades tydliggöra).

Det märktes att eleverna var lite trötta efter en lång och händelserik dag, men de var ändå frågvisa och verkade nyfikna. Efter en knapp timme var jag tvungen att tacka för mig, men hade annars gärna stannat kvar en stund och pratat mer om deras syn på politik och hur samhällsskick. Sådana samtal är alltid intressanta – vem vet, kanske kommer det fler tillfällen?

Som tack för min medverkan fick jag ett honorar från Skillseed. Detta har jag skänkt till den liberala biståndsorganisationen Silc, som bl.a. bedriver verksamhet i Singapore.

Uppdatering:
Här finns ett filmklipp från de kinesiska studenternas studieresa.
Här är ett blogginlägg som en av studenterna skrivit.

2015-03-01

En bit historia i bröstfickan

Bröstnäsduken. Den har sin givna plats i varje välklätt sammanhang. Oavsett om det är en stram variant à la Mad Men eller en nonchalant nedstucken sommarbukett så kan näsduken göra underverk för att skapa balans och ge klädseln ett estetiskt lyft.

Bilder från Abcneckties.com och Atttire.com.
Det finns ett oändligt utbud av näsdukar, såväl vad gäller färg, mönster och material. När jag idag började botanisera bland herrekiperingens näsdukar så visste jag ungefär vad jag var ute efter. Och det var inte en vit linnenäsduk. Men när jag fick höra den här berättelsen så kunde jag inte motstå att slå till.

I samband med den industriella revolutionen på 1800-talet fick den traditionella manuella produktionen av finare linnetyger allt svårare att hävda sig. Metoden, som användes kallades fil de bouche eftersom vävarna fuktade tråden mellan sina läppar innan vävarbetet påbörjades, användes bland annat på det anrika franska väveriet Simonnot Godard. Fil de bouche-linnet ansågs vara det allra finaste under belle epoque i Paris, men i början av 1900-talet upphörde tillverkningen.

Näsduk i fil de bouche-linne från Simonnot Godard.
För en tid sedan upptäcktes dock ett lager med fil de bouche-näsdukar i Simonnot Godards arkiv. De är tillverkade 1906, och har alltså legat bortglömda i över ett sekel. De är tillverkade helt för hand, och linnet är så mjukt att det närmast påminner om bomull.

Det var som sagt inte en vit linnenäsduk jag skulle ha. Men chansen att få ta med sig ett stycke fransk textilhistoria hem, den kunde jag inte missa. För det är en tjusning att bära något som är tillverkat för hand och som har en berättelse. Även om det bara är en liten vit näsduk.

2015-02-20

Handelskammaren synar Miljöpartiets Bromma-bluff

Lägg ner Bromma flygplats och bygg 50.000 nya bostäder där, var en av Miljöpartiets huvudfrågor i valrörelsen. En rapport från Handelskammaren visar att planerna är helt orealistiska. 
Det måste byggas många nya bostäder i Stockholm, det är de allra flesta överens om. När Folkpartiet och Alliansen styrde Stockholm satte vi upp höga mål för bostadsbyggandet, och tog också fram utredningar som visade var 150.000 bostäder kan byggas i staden. Miljöpartiet utlovade också många bostäder – men en tredjedel av dem är villkorade av att Bromma flygplats stängs och bebyggs – "Bromma parkstad", kallar Miljöpartiet sin idé om att bygga 50.000 bostäder på flygfältet fram till 2033. Idag ställdes de till svars av Stockholms Handelskammare.

Kraschade bostadslöften.
Bild från Handelskammarens rapport.
I en färsk rapport, "Därför håller inte bostadsplanerna på Bromma", visar Handelskammaren att Miljöpartiets planer inte är realistiska. De snabbast framväxande bostadsområdena håller idag en takt av 600 bostäder per år. Även om man kunde dubbla den byggtakten skulle de första invånarna inte kunna flytta in förrän omkring 2034 – dvs. ett år efter att Miljöpartiets "parkstad" skulle vara klar. Hela området skulle inte vara färdigbyggt förrän 2075. Då har de som idag står i bostadskön passerat pensionsåldern för länge sedan. 

Det område som Miljöpartiet tänkt bebygga är ungefär hälften så stort som Östermalm. Ändå ska här rymmas mer än dubbelt så många boende. Samtidigt säger sig Miljöpartiet ha en vision om en "parkstad" med stora gröna ytor. Den ekvationen går inte ihop, enligt Handelskammarens beräkningar. En så tättbebyggd stadsdel kommer att bli ovanligt trång och mörk, med Stockholmsmått mätt. 

I valrörelsen använde Miljöpartiet "Bromma parkstad" som alibi för att säga nej till bostadsprojekt i andra delar av staden. "Vi vill inte bygga så mycket här, vi vill bygga på Bromma istället", kunde det låta från miljöpartistiska företrädare. Handelskammarens rapport visar att eftersom parkstaden – med de premisser Miljöpartiet ställt upp – är ett orealistiskt projekt och därmed en väldigt dålig ursäkt för att säga nej till tusentals bostäder som Stockholm så väl behöver. 
Framtiden för Bromma flygplats kan mycket väl diskuteras. Kanske är det lämpligt att lägga ner eller flytta flygplatsen. Kanske kan man bygga 50.000 bostäder på området. Men det är i så fall en process som måste bedrivas parallellt med Alliansens mål att bygga 140.000 nya bostäder i Stockholm fram till 2030 – inte i stället för. Man kan inte ersätta riktiga bostäder med ett luftslott. 

Läs även
Miljöpartiet försvarar Bromma parkstad trots totalsågning
Edholm (FP): MP:s Brommaplaner ett rent luftslott
Nej, så här glest blir Bromma (nog) inte
"Byggplanen en vision – inte en detaljplan"
Rasmus Jonlund (FP): Luftslottet på Bromma flygplats

2014-11-04

Feministisk bokutmaning, del 5

Redan när jag läser Ebba Witt-Brattströms förord till min utgåva av Moa Martinsons klassiker Mor gifter sig får jag en tankeställare. "En nutida läsare", skriver Witt-Brattström, "förstår knappast det provocerande i att redan på omslaget deklarera ett 'osedligt' kvinnoprojekt (en mor skulle förstås redan vara gift)".

Moa Martinson, Mor gifter sig.
Som den nutida läsare jag är hade jag inte ens reflekterat i det uppseendeväckande i Martinsons val av titel för sin självbiografiska bok om barndomsåren. Jag skäms lite för det, inte minst eftersom jag själv har nära släktingar som bittert fått erfara det sociala stigma det innebar att vara född utom äktenskapet (läs Mormor – äkta, älskad och saknad).

I Mor gifter sig skildrar Martinson sin uppväxt i slutet av 1800-talet. Den man hennes mor gifte sig med var inte hennes biologiska far, utan en styvpappa som visade måttligt intresse för sin styvdotter – och förvisso även för sin hustru. Tillvaron för statare och "arbetsträlar" var hård; med jämna mellanrum tar arbetet slut och man måste rycka upp bopålarna, packa sina få ägodelar och flytta någon annanstans för några månaders arbete och försörjning. Livet är en envis kamp fördes mot hunger, löss och armod.

Det tar en stund för mig att fångas av Moa Martinsons berättelse. Jag tycker, enkelt uttryckt, inte att det händer något. Berättelsen tuggar sig framåt, men utan driv, utan spänning. Sen slår det mig: det var väl just så det var. Ett liv där framtidsdrömmar och fantasier var dumheter som barn ägnade sig åt, medan de vuxna hade lärt sig att inte lägga sin kraft på något annat än att just tugga sig framåt. Varje mödosamt steg i sänder. Utan driv, utan spänning.

En bit in i boken står det också klart för mig att Mor gifter sig är en formidabel hyllning till kvinnorna. Till alla de kvinnor som tagit ansvar för barn och familj medan deras män druckit brännvin och varit otrogna. Som gått i nötta klänningar och snedslitna kängor för att de inte haft råd att skaffa nya till både sig själva och barnen. Som bitit ihop, som slitit och släpat och stått några extra timmar vid tvättbaljan för att skrapa ihop ytterligare några fattiga ören till hushållskassan. Och som ofta inte fått annat än stryk, spe och ringaktning i gengäld. Då förvånar det inte att scener som den här utspelar sig. Det är efter en begravning, och Moa Martinsons berättar-jag håller om sin gråtande mor:
"Ute på en kall kyrkogård begravde man en gammal man, vars plikt det varit att dö, och som ingen just sörjde. Ty mor grät inte över den döde. Hon grät i ångest för livet."
Mor gifter sig är en berättelse som rymmer mycket ångest. Men den rymmer också stolthet, värdighet och styrka. Det är en berättelse som är värd att läsa.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Utrensning
Spill
Bonjour tristesse
Bitterfittan

2014-10-17

Stockholmarna får betala Socialdemokraternas Slussen-svek

Igår kväll bestämde sig den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus sig för att avbryta allt pågående arbete med Nya Slussen. Nu ska det göras ett "omtag", säger Socialdemokraterna. Som medborgare – och skattebetalare – undrar man varför.

En allt avlägsnare framtidsvision.
Slussenfrågan har stötts och blötts sedan början av 1990-talet. För snart tre år sedan fattade Alliansen beslut om att bygga den grundligt utredda Nya Slussen. Dagens söndervittrande och dysfunktionella trafikapparat skulle ersättas med en ny konstruktion med mer utrymmen för fotgängare, bilister och kollektivtrafik. Sedan dess har detaljplanen vunnit laga kraft och bygget av Nya Slussen pågår för fullt. Tills nu.

Att stoppa Nya Slussen är ett stort svek från Socialdemokraterna. Så sent som i januari sade borgarrådet Karin Wanngård att "vi måste sätta spaden i marken, det är viktigt att få i gång bygget enligt den nya detaljplanen". Det löftet till stockholmarna var uppenbarligen inte värt ett skvatt.

Det torde finnas få stadsbyggnadsprojekt som är så väl utredda som Nya Slussen. Att knyta samman alla trafikslag och stråk som passerar mellan Söder och Gamla stan är ingen lätt uppgift, men min uppfattning är att Nya Slussen lyckas väl med detta. Det påstås ofta att Slussen får fler bilfiler, men det är fel. Den gamla Slussen byggdes helt och hållet utifrån bilismens behov. I Nya Slussen kommer i själva verket ytorna för biltrafiken att minska med 50 procent. I stället ges större utrymme för busstrafik, fotgängare och cyklister.

En grupp som motståndarna till Nya Slussen helt tycks strunta i är personer med funktionsnedsättning. I Nya Slussen kommer det finnas hissar, rulltrappor och ramper som gör det lättare att ta sig mellan de olika nivåerna. En oberoende granskning som gjordes 2013 konstaterade att i dagens Slussen är inte ett enda gångstråk i området tillgängligt för alla. I Nya Slussen däremot kommer däremot gångstråken att vara tillgängliga för alla, oavsett funktionsnedsättning.

Om arbetena hade fått fortgå hade Nya Slussen kunnat invigas år 2021. Men nu blir det inte så. Hur länge stockholmarna ska behöva vänta på att den förfallna, urinstinkande asfaltspagettin ska ersättas med något bättre och mer funktionellt står skrivet i stjärnorna. Det enda vi vet är att det kommer kosta. Och att notan för Socialdemokraternas svek kommer att skickas direkt till skattebetalarna.