2015-08-24

Cykelmiljarden ska användas klokt – inte sättas sprätt på

Jag satt i Stockholms trafiknämnd förra mandatperioden och är stolt över mycket av det vi då lyckades åstadkomma för att göra Stockholm till en bättre cykelstad. På ett övergripande plan handlade det om att vi uppvärderade cykeln som trafikslag. I stadens Framkomlighetsstrategi, som Alliansen antog 2012, pekas cykeln ut som prioriterat trafikslag och i Cykelplanen presenteras konkreta åtgärder.



Bland det som gjordes kan nämnas ett antal förbättringar i gatumiljön för cyklister: ny cykelbana längs Nynäsvägen, cykelgarage i Älvsjö, mer plats för cyklister på Götgatan och snabbcykelväg på Repslagargatan, ombyggnad av den farliga korsningen Fleminggatan–S:t Eriksgatan (mycket tack vare nämndkollegan Charlotta Schenholms lobbyarbete), fler cykelparkeringar, fler cykelpumpar, bättre snöröjning, bättre skyltning med mera.

Ännu återstår naturligtvis mycket att göra. Jag vet att Patrik Silverudd och Jill Eriksson, som nu representerar Folkpartiet i trafiknämnden, gör allt de kan för att sätta fart på trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP). Men jag tycker ändå att SvD:s artikel idag har ett lite konstigt fokus. Visst ska den avsatta cykelmiljarden användas till ännu fler cykelförbättrande åtgärder. Men skattepengar ska faktiskt inte "sättas sprätt på": Även om det råkar finnas en rejäl kassakista att ösa ur så ska pengarna ska användas på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Den politiska process som styr detta tar ibland lite tid och ibland är det andra projekt som kolliderar med cykelplanerna och leder till förseningar.

Jag har full respekt för – och delar – mångas otålighet. Samtidigt inser jag att man inte bara kan knäppa med fingrarna och så är allting klart. Jag hoppas att den rödgrönrosa majoriteten lyckas hålla samma tempo som Alliansen när det gäller att göra Stockholm till en bättre cykelstad. Men jag hoppas också att de använder cykelmiljarden förståndigt. Deras förmåga att "sätta sprätt på" skattepengar har vi redan sett alltför många trista exempel på.

2015-07-23

Spännande möte med kinesiska elever

I början av juli, strax innan min semester, fick jag tillfälle att möta en grupp elever vid Affiliated High School of Peking University, som besökte Sverige som ett led i sin utbildning. Resan arrangerades av den Singaporebaserade organisationen Skillseed. Eleverna besökte Stockholms stadshus och riksdagen, diskuterade hbtq-frågor med Arto Winter som bl.a. driver Mälarpaviljongen, och sexköpslagen med företrädare för KAST-mottagningen i Stockholm.


Sent på eftermiddagen mötte jag gruppen på Hermans restaurang på Södermalm. Jag hade blivit ombedd att ge en bild av hur politik fungerar "i praktiken" och det gjorde jag förstås med utgångspunkt i min roll som kanslichef för Folkpartiet i landstinget. Jag berättade om hur man bildar koalitioner och kommer överens om vilken politik man ska driva, hur budgetförhandlingar går till samt förstås en del om vilka utmaningar som finns.

Ett exempel på en sådan utmaning (eller, för all del, möjlighet) är när t.ex. regering och landsting styrs av olika politiska koalitioner. Här spred sig förlägna skratt bland de kinesiska eleverna; den typen av "problem" finns ju inte i deras hemland.

Kineserna var nyfikna på vilka skillnader som finns mellan de olika politiska partierna i landstinget. Jag berättade om synen på förutsättningarna för mångfald och valfrihet i välfärden, och det blev en diskussion om hur vårt valfrihetssystem fungerar. Jag fick också frågor om tiggeriet, och vad man kan göra åt det (vilket i och för sig inte är en landstingsfråga, men det är jag inte helt säker på att jag lyckades tydliggöra).

Det märktes att eleverna var lite trötta efter en lång och händelserik dag, men de var ändå frågvisa och verkade nyfikna. Efter en knapp timme var jag tvungen att tacka för mig, men hade annars gärna stannat kvar en stund och pratat mer om deras syn på politik och hur samhällsskick. Sådana samtal är alltid intressanta – vem vet, kanske kommer det fler tillfällen?

Som tack för min medverkan fick jag ett honorar från Skillseed. Detta har jag skänkt till den liberala biståndsorganisationen Silc, som bl.a. bedriver verksamhet i Singapore.

Uppdatering:
Här finns ett filmklipp från de kinesiska studenternas studieresa.
Här är ett blogginlägg som en av studenterna skrivit.

2015-03-01

En bit historia i bröstfickan

Bröstnäsduken. Den har sin givna plats i varje välklätt sammanhang. Oavsett om det är en stram variant à la Mad Men eller en nonchalant nedstucken sommarbukett så kan näsduken göra underverk för att skapa balans och ge klädseln ett estetiskt lyft.

Bilder från Abcneckties.com och Atttire.com.
Det finns ett oändligt utbud av näsdukar, såväl vad gäller färg, mönster och material. När jag idag började botanisera bland herrekiperingens näsdukar så visste jag ungefär vad jag var ute efter. Och det var inte en vit linnenäsduk. Men när jag fick höra den här berättelsen så kunde jag inte motstå att slå till.

I samband med den industriella revolutionen på 1800-talet fick den traditionella manuella produktionen av finare linnetyger allt svårare att hävda sig. Metoden, som användes kallades fil de bouche eftersom vävarna fuktade tråden mellan sina läppar innan vävarbetet påbörjades, användes bland annat på det anrika franska väveriet Simonnot Godard. Fil de bouche-linnet ansågs vara det allra finaste under belle epoque i Paris, men i början av 1900-talet upphörde tillverkningen.

Näsduk i fil de bouche-linne från Simonnot Godard.
För en tid sedan upptäcktes dock ett lager med fil de bouche-näsdukar i Simonnot Godards arkiv. De är tillverkade 1906, och har alltså legat bortglömda i över ett sekel. De är tillverkade helt för hand, och linnet är så mjukt att det närmast påminner om bomull.

Det var som sagt inte en vit linnenäsduk jag skulle ha. Men chansen att få ta med sig ett stycke fransk textilhistoria hem, den kunde jag inte missa. För det är en tjusning att bära något som är tillverkat för hand och som har en berättelse. Även om det bara är en liten vit näsduk.

2015-02-20

Handelskammaren synar Miljöpartiets Bromma-bluff

Lägg ner Bromma flygplats och bygg 50.000 nya bostäder där, var en av Miljöpartiets huvudfrågor i valrörelsen. En rapport från Handelskammaren visar att planerna är helt orealistiska. 
Det måste byggas många nya bostäder i Stockholm, det är de allra flesta överens om. När Folkpartiet och Alliansen styrde Stockholm satte vi upp höga mål för bostadsbyggandet, och tog också fram utredningar som visade var 150.000 bostäder kan byggas i staden. Miljöpartiet utlovade också många bostäder – men en tredjedel av dem är villkorade av att Bromma flygplats stängs och bebyggs – "Bromma parkstad", kallar Miljöpartiet sin idé om att bygga 50.000 bostäder på flygfältet fram till 2033. Idag ställdes de till svars av Stockholms Handelskammare.

Kraschade bostadslöften.
Bild från Handelskammarens rapport.
I en färsk rapport, "Därför håller inte bostadsplanerna på Bromma", visar Handelskammaren att Miljöpartiets planer inte är realistiska. De snabbast framväxande bostadsområdena håller idag en takt av 600 bostäder per år. Även om man kunde dubbla den byggtakten skulle de första invånarna inte kunna flytta in förrän omkring 2034 – dvs. ett år efter att Miljöpartiets "parkstad" skulle vara klar. Hela området skulle inte vara färdigbyggt förrän 2075. Då har de som idag står i bostadskön passerat pensionsåldern för länge sedan. 

Det område som Miljöpartiet tänkt bebygga är ungefär hälften så stort som Östermalm. Ändå ska här rymmas mer än dubbelt så många boende. Samtidigt säger sig Miljöpartiet ha en vision om en "parkstad" med stora gröna ytor. Den ekvationen går inte ihop, enligt Handelskammarens beräkningar. En så tättbebyggd stadsdel kommer att bli ovanligt trång och mörk, med Stockholmsmått mätt. 

I valrörelsen använde Miljöpartiet "Bromma parkstad" som alibi för att säga nej till bostadsprojekt i andra delar av staden. "Vi vill inte bygga så mycket här, vi vill bygga på Bromma istället", kunde det låta från miljöpartistiska företrädare. Handelskammarens rapport visar att eftersom parkstaden – med de premisser Miljöpartiet ställt upp – är ett orealistiskt projekt och därmed en väldigt dålig ursäkt för att säga nej till tusentals bostäder som Stockholm så väl behöver. 
Framtiden för Bromma flygplats kan mycket väl diskuteras. Kanske är det lämpligt att lägga ner eller flytta flygplatsen. Kanske kan man bygga 50.000 bostäder på området. Men det är i så fall en process som måste bedrivas parallellt med Alliansens mål att bygga 140.000 nya bostäder i Stockholm fram till 2030 – inte i stället för. Man kan inte ersätta riktiga bostäder med ett luftslott. 

Läs även
Miljöpartiet försvarar Bromma parkstad trots totalsågning
Edholm (FP): MP:s Brommaplaner ett rent luftslott
Nej, så här glest blir Bromma (nog) inte
"Byggplanen en vision – inte en detaljplan"
Rasmus Jonlund (FP): Luftslottet på Bromma flygplats

2014-11-04

Feministisk bokutmaning, del 5

Redan när jag läser Ebba Witt-Brattströms förord till min utgåva av Moa Martinsons klassiker Mor gifter sig får jag en tankeställare. "En nutida läsare", skriver Witt-Brattström, "förstår knappast det provocerande i att redan på omslaget deklarera ett 'osedligt' kvinnoprojekt (en mor skulle förstås redan vara gift)".

Moa Martinson, Mor gifter sig.
Som den nutida läsare jag är hade jag inte ens reflekterat i det uppseendeväckande i Martinsons val av titel för sin självbiografiska bok om barndomsåren. Jag skäms lite för det, inte minst eftersom jag själv har nära släktingar som bittert fått erfara det sociala stigma det innebar att vara född utom äktenskapet (läs Mormor – äkta, älskad och saknad).

I Mor gifter sig skildrar Martinson sin uppväxt i slutet av 1800-talet. Den man hennes mor gifte sig med var inte hennes biologiska far, utan en styvpappa som visade måttligt intresse för sin styvdotter – och förvisso även för sin hustru. Tillvaron för statare och "arbetsträlar" var hård; med jämna mellanrum tar arbetet slut och man måste rycka upp bopålarna, packa sina få ägodelar och flytta någon annanstans för några månaders arbete och försörjning. Livet är en envis kamp fördes mot hunger, löss och armod.

Det tar en stund för mig att fångas av Moa Martinsons berättelse. Jag tycker, enkelt uttryckt, inte att det händer något. Berättelsen tuggar sig framåt, men utan driv, utan spänning. Sen slår det mig: det var väl just så det var. Ett liv där framtidsdrömmar och fantasier var dumheter som barn ägnade sig åt, medan de vuxna hade lärt sig att inte lägga sin kraft på något annat än att just tugga sig framåt. Varje mödosamt steg i sänder. Utan driv, utan spänning.

En bit in i boken står det också klart för mig att Mor gifter sig är en formidabel hyllning till kvinnorna. Till alla de kvinnor som tagit ansvar för barn och familj medan deras män druckit brännvin och varit otrogna. Som gått i nötta klänningar och snedslitna kängor för att de inte haft råd att skaffa nya till både sig själva och barnen. Som bitit ihop, som slitit och släpat och stått några extra timmar vid tvättbaljan för att skrapa ihop ytterligare några fattiga ören till hushållskassan. Och som ofta inte fått annat än stryk, spe och ringaktning i gengäld. Då förvånar det inte att scener som den här utspelar sig. Det är efter en begravning, och Moa Martinsons berättar-jag håller om sin gråtande mor:
"Ute på en kall kyrkogård begravde man en gammal man, vars plikt det varit att dö, och som ingen just sörjde. Ty mor grät inte över den döde. Hon grät i ångest för livet."
Mor gifter sig är en berättelse som rymmer mycket ångest. Men den rymmer också stolthet, värdighet och styrka. Det är en berättelse som är värd att läsa.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Utrensning
Spill
Bonjour tristesse
Bitterfittan

2014-10-17

Stockholmarna får betala Socialdemokraternas Slussen-svek

Igår kväll bestämde sig den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus sig för att avbryta allt pågående arbete med Nya Slussen. Nu ska det göras ett "omtag", säger Socialdemokraterna. Som medborgare – och skattebetalare – undrar man varför.

En allt avlägsnare framtidsvision.
Slussenfrågan har stötts och blötts sedan början av 1990-talet. För snart tre år sedan fattade Alliansen beslut om att bygga den grundligt utredda Nya Slussen. Dagens söndervittrande och dysfunktionella trafikapparat skulle ersättas med en ny konstruktion med mer utrymmen för fotgängare, bilister och kollektivtrafik. Sedan dess har detaljplanen vunnit laga kraft och bygget av Nya Slussen pågår för fullt. Tills nu.

Att stoppa Nya Slussen är ett stort svek från Socialdemokraterna. Så sent som i januari sade borgarrådet Karin Wanngård att "vi måste sätta spaden i marken, det är viktigt att få i gång bygget enligt den nya detaljplanen". Det löftet till stockholmarna var uppenbarligen inte värt ett skvatt.

Det torde finnas få stadsbyggnadsprojekt som är så väl utredda som Nya Slussen. Att knyta samman alla trafikslag och stråk som passerar mellan Söder och Gamla stan är ingen lätt uppgift, men min uppfattning är att Nya Slussen lyckas väl med detta. Det påstås ofta att Slussen får fler bilfiler, men det är fel. Den gamla Slussen byggdes helt och hållet utifrån bilismens behov. I Nya Slussen kommer i själva verket ytorna för biltrafiken att minska med 50 procent. I stället ges större utrymme för busstrafik, fotgängare och cyklister.

En grupp som motståndarna till Nya Slussen helt tycks strunta i är personer med funktionsnedsättning. I Nya Slussen kommer det finnas hissar, rulltrappor och ramper som gör det lättare att ta sig mellan de olika nivåerna. En oberoende granskning som gjordes 2013 konstaterade att i dagens Slussen är inte ett enda gångstråk i området tillgängligt för alla. I Nya Slussen däremot kommer däremot gångstråken att vara tillgängliga för alla, oavsett funktionsnedsättning.

Om arbetena hade fått fortgå hade Nya Slussen kunnat invigas år 2021. Men nu blir det inte så. Hur länge stockholmarna ska behöva vänta på att den förfallna, urinstinkande asfaltspagettin ska ersättas med något bättre och mer funktionellt står skrivet i stjärnorna. Det enda vi vet är att det kommer kosta. Och att notan för Socialdemokraternas svek kommer att skickas direkt till skattebetalarna.

2014-10-10

Tioårsjubileum!

Idag för exakt tio år sedan klev en 25-årig yngling på tåget som skulle avgå från Halmstads centralstation med destination Stockholm. Han hade i början av sommaren tagit magisterexamen i handelsrätt vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, och nu hade han fått sitt första jobb – som skatteredaktör vid informationsförlaget Thomson Fakta.

Min första tid i Stockholm tillbringades på golvet hemma hos en kompis i Axelsberg. Det jag främst minns av den tiden var de svala nätterna – han insisterade på att ha fönstret öppet, och under samma öppna fönster låg den madrass (i själva verket några soffdynor) som var min sovplats. Oktobernätternas uppfriskande vindpustar ackompanjerades av tunnelbanans taktfasta dunkande och skramlande på spåren långt där nedanför.

Det min kompis främst minns är förmodligen den inte fullt genomstekta kyckling som jag en gång bjöd på när det var min tur att laga middag. Eftersom ingen av oss drabbades av magsjuka kan den dock inte rimligen ha varit så hälsovådlig som han försökte göra gällande.

Familjen på besök, Gimmerstavägen 2004.
Far och mor på Gimmerstavägen.
Efter ett par veckor i Axelsberg kunde jag så flytta in i min första egna lägenhet på Gimmerstavägen 22 i Örby slott. Själva slottet härbärgerade för övrigt Vietnams ambassad, och från balkongen hade jag till min stora irritation god utsikt över den röda kommunistflaggan som vajade från ambassadens flaggstång. För att få lite balans i tillvaron engagerade jag mig året därefter i Folkpartiets lokalförening i Älvsjö. Men den första förening jag blev aktiv i var faktiskt Republikanska Föreningen, där jag var med och startade upp Stockholmsavdelningen. En härlig pionjärtid!

Kollegan Annica och jag fick vara fotomodeller när
Thomson Faktas kommenterade lagbok jubilerade år 2005.
Inför mitt första "riktiga" jobb var jag naturligtvis nervös, sådär som jag antar att man är när man aldrig haft ett sådant jobb tidigare och inte vet om man kommer att klara av det. Arbetsplatsen låg vid Vanadisplan, i de kvarter som senare skulle bli hippa och fyllas av creddiga konstgallerier. Typiskt nog påbörjades den creddiga omvandlingen ungefär i samma veva som jag bestämde mig för att återigen utmana min nervositet genom att söka juristjobb på en stor statlig myndighet. Men dessförinnan fick jag vara med om en historisk händelse.

"I dag var luften lite lättare att andas ... Hela vägen till jobbet kändes det som att jag vandrade på moln, kunde inte låta bli att le" – så skrev jag på min hemsida den 18 september 2006, dagen efter att Alliansen hade tagit över makten. Jag kan fortfarande minnas den känslan, när jag vek upp från Karlbergsvägen och gick längs Dalagatan på väg till jobbet, trött efter valrörelsen i allmänhet och gårdagens valvaka i synnerhet, men ändå totalt upprymd av glädjen över valsegern. När jag kom till jobbet var det många som delade den glädjen med mig.

Arbetsplats nr 2: Skatteverket.
Åren 2007 till 2010 var jag alltså momshandläggare på Skatteverket, som huserade i den dystraste betongklossen på hela Södermalm. För att pigga upp tillvaron började jag blogga under rubriken Inifrån Skatteverket. Bloggen blev med tiden tämligen populär bland mina kollegor, men möjligen mindre populär bland mina chefer. Mitt bloggande hindrade förvisso inte att jag lyckades hyfsat bra på Skatteverket – en arbete som emellertid tog paus i slutet av 2010, då jag påbörjade min tjänst som landstingsrådssekreterare för Folkpartiet i Stockholms läns landsting.

Redan när jag började på Skatteverket hade jag flyttat från Örby slott till Hammarbyhöjden. Jag köpte en lägenhet där i början av 2007 för 1,1 miljoner, vilket jag då tyckte var skrämmande mycket pengar. Men sedan dess har ju priserna bara gått upp, och idag framstår det som billigt. Min familj besöker mig titt som tätt i Stockholm. Min pappa hann dock bara se min nya lägenhet en gång innan han gick bort i cancer den 2 november 2007. Det är utan tvekan det tyngsta jag upplevt under mina år här i Stockholm. I övrigt måste jag säga att jag känner mig väldigt väl omhändertagen av huvudstaden, och jag har i stort sett bara positiva minnen från mina tio år i den här stan.

Båttur i Mälaren, 2009.
I början av november 2004, efter en månad i Stockholm, skrev jag så här: "Det fantastiska är att jag trivs så bra med allt. Trivs med min lilla lägenhet i det trevliga området Örby slott, stormtrivs på jobbet (och det säger jag inte för att fjäska för chefen; jag har faktiskt kommit på mig själv med att ha ett brett leende på läpparna när jag kliver in på kontoret en måndagmorgon!) och gillar storstan."

Det fantastiska är, skulle jag nu vilja tillägga, att jag känner precis likadant fortfarande.